Look alike

Inte bara grinigheten gemensamt...

Jag ÄR verkligen en grinchen look-alike; alltså det är nästan otroligt när man ser till detaljerna...

Det är synd att klaga, sägs det men nu när julen närmar sig och min inre grinch bara ökar i grå/grönhet kan jag inget annat göra. Grinchdemoniserad spyr jag galla över allt tingel tangel, all sunkig röd/grön/silvrig adventspyntning och saffransbullarna och pepparkakorna med valfritt treeendigt pålägg som folk envisas med att bjuda på. För att inte tala om obehagligt sötsliskig halvljummen vinglögg... egentligen ursprungligen ett sätt att kamouflera vin av riktigt dålig kvalitet, ju.

Kanske borde jag fundera på att uppsöka en excorsist igen snart... För den här grinchdemonen trodde jag ärligt talat redan var utdriven ur min kropp sen den decemberdag för flera år sedan när Max von Sydov svängde förbi i svarta rocken... mitt i värsta 180 graders headspinnet... och mumbojumbade mig grinchfri; stänkte med vigvatten och föreläste med tordönsstämma. Vet inte om det var därför men jag stod ut med julen efter det. Flera år faktiskt som jag fixat den nu... denna kristendomens största hycklerihippa... utan alltför mycket agg. Dessutom blev det ju ett tag inte bara PK att vända julen ryggen utan också lite trendigt inne... och det tåget ville jag inte hoppa på.

Hur kommer det sig då att jag nu i år får ett återfall?
Det är nog inte nåt freudianskt, det kan jag inte tro. Jag som är uppväxt med vita jular; orörd snö på morgonen och äkta spår från räven som raskat över isen under natten och kådrika granar pyntade med antik halmslöjd o hemstöpta ljus o köttbullar stekta på björkvedseldad spis... Ja, slädfärd med bjällerkransbeprydd finsk arbetshäst t o m, det har jag ju sagt förr.
Nä, inget sånt besvikelsetjafs, det går jag inte på.
Men visst, överdriven barndoms julromantik går inte ihop alls med den här amerikaniserade plastigheten vi drunknar i snart. Och nääää, det spelar ingen roll om adventsstjärnorna kommer från svenskt tenn och är specialdesignade eller om julskinkan är lokalproducerad och garanterat från glada grisar...
Blir bara grinchigare av sånt... Det är hyckleri av ännu större mått när det inte bara gullegullas utan dessutom prestigegullegullas!!! Fy för den l...
Kardinalsynderna trängs kring risgrynsgröten vill jag lova... aldrig ser vi väl annars så mycken högmod, girighet, vällust, avund, vrede, lättja och frosseri som kring denna Odins gamla midvinterblot.

Men, nog!
Med detta traditionsenliga gallspottande avverkat ska jag försöka nu att få tag på von Sydow än en gång och sedan tiga still hela advent för det är så utomordentligt tröttsamt att vara så här grinchigt förutsägbar...
Kanske skulle jag i stället gulle-jul-blogga och lägga upp bilder på myspysiga tomtearrangemang o recept på bästa sillinläggningen eller på mina fantastiska chokladtryfflar...
Ja, faktiskt... bara för att.

Jag ber verkligen alla julfetischister om ursäkt och lovar att hädanefter "shut the hmmm up" kring denna issue samt lägga mig på fakirmattan nu och meditera fram lite genuine christmas spirit.

Ja, ärligen lovar jag detta för snart antar solen sin minsta deklination, närmare bestämt 21 december kl 17.47 och vad vi behöver nu, vi stackars nordmänniskor ÄR ju fett, socker och sömn... Precis det julen handlar om, inte sant.

Ja, och så det där med Fred och Kärlek och Förståelse förstås... kanske inte ska glömma det här på spikarna.

Peace dårå Julen, give me five!

Superkraft?

Jag menar, ibland är man ju som Superman himself. Räddar världen på daglig basis, liksom. Fixar allt; städar toaletten när man duschar och handlar på vägen hem när man ändå kör förbi.
En sväng till jobbet varje dag och styr upp en sån jäkla massa strul... är orsak till lika mycket också, alldeles säkert, men ändå.
Hem sen; vevar runt i köket och svär långa, vackra, rysjka eder.
Till stallet, mockar skit, klafsar i lervälling, tar en o annan elstöt, sopar o sopar o höar ner igen. Fixar hovar o skägg o manar o svansar och mat förstås till hästarna, mat som är hundra gånger mer näringsriktig, regelbunden och hälsosam än den mat man trycker i sig själv lite nu o då.
Tar vägen förbi pappersinsamlingen på vägen hem med tidningar ingen hunnit läsa och svär lite till... av någon orsak, vilken som, funkar bara så bra att svära i bilen.
Och visst, ibland börjar skinnet skimra så smaragdgrönt då när tiden inte räcker till och det blivit för lite sömn och pappren fastnar i kopiatorn o kaffet är slut eller toapappret och frågorna är för många och besvikelser o självförakt står på kö till hypotalamus...
Och allt som oftast somnar man ju på soffan innan Criminal Minds... innan Matthew Gray Gublers vackra, frågande ordsnubbleri; innan den där stigande intonationen i slutet av varje analyserande mening... like, you know, right?
Ja, och allt som really, verkligen oftast känner man sig som en utmattad och raggig Catwoman med slöa klor och det där väsande, giftiga MIAUUU:et som en tupp i halsen mest.

Sol och Styrka

Jag kan inte med bästa vilja i världen tro att korten menar allvar nu... så mörk o svag som jag känt mig hela veckan.

Inget ljust barnasinne, inget betvingande av nån best, varken yttre eller inre och inga röda fanor för nån kamp... Mest alldagliga misslyckanden på rutin... en jävla massa snack och inte en skymt av någon verkstad.

Ja ja, jag vet det är ju precis därför... mäh härriguuud... jag veeeet!

Förbud, förbud

Jag har egentligen lovat mig själv att; innan jag skrivit och fått justerade.... och godkända och underskrivna och ivägskickade till revisorerna, alla de (nu fyra) protokoll för ridklubbens styrelse som jag ligger efter med pga en mängd olika orsaker (som t ex icke närvarande justeringsmän osv MEN också till stor del ja, till största del min egen prioriterings-oförmåga)... ja, innan jag gjort det så fåååår jag inte blogga eller läsa och kommentera andras bloggar eller... ja, fram för allt INTE "hänga" på fb... för det är när de meddelandena ploppar upp i nedre kanten eller som mail-plingar (när jag sitter o är så duktig med protokollen;)... ja, det är då min oförmåga att prioritera visar sig som mest av någon anledning som jag inte vill gräva i nåt djupare just nu men tänkte att om jag bara skriver EEN enda mening så är det väl okej för det kan ju inte ens räknas som ett inlägg eller en kommentar på fb heller, eller hur?

Och så blundar jag och lägger in den bild som kommer upp helt slumpmässigt... det kan ju inte heller räknas då.

a

Oj, nu vart det ju två meningar... eller ja, tre nu.

a

Fyra t o m för jag vet ju egentligen att förbud inte ALLS fungerar när det gäller mig... jag blir ju bara obstinat då och skriver en mening till... bara därför!

a

HA!!!

a

Mig kan jag inte lura!

a

Så det så!!!

a

Färg

Fotvärme

Sandviken juni 09

Även en höst- och mörkerfetischist som jag känner mig tvungen att härmed tillkännagiva att jag hellre stoppar fötterna i brännhet sand än i dubbla sockor o gummistövlar.
Det tar emot en hel del att medge en sån sak, verkligen! Min cyniska, mörka image som jag jobbat så hårt på kan få sig en rejäl törn i o m ett sådant uttalande... men jag tar den risken, jag gör det.

Spärrat vid C7

Atlas spärrad, Costa fastlåst o Th1 så pass öm denna söndag att jag länge övervägde att beställa tid för en snabb nackamputation. Tyvärr fick jag veta att överlevnadsprognosen är så låg vid såna operationer att väldigt få kirurger åtar sig dem... fegt tycker jag.

Mordors rike

Inte mordors rike men ett lavalandskap; fotograf Heli Rekula

(som jag såg på Norrtälje konsthall i våras)

Nästan säker på att Tolkien tänkte på tvättstugan när han skaldade om den hisnande gruva... i Mordors land där skuggorna ruva...

Det här bilbocitatet var ju annars lite knepig, eller hur.

I don’t know half of you half as well as I should like and I like less than half of you half as well as you deserve

Balans

söker man balans

får man inte stanna upp

gå på lina

eller styltor

står man still

väger man över

svajar

och vacklar

söker man balans

får man allt hålla sig i rörelse

jajamen

Hästens insida

Hos Horse Inside Out finns fler bilder med så här pedagogiska "anatomilektioner"...

Debet o kredit

Inspire me now har uppdaterats med många fler finurligheter...

Något bättre dag i dag faktiskt... även om det mesta blir lite bak o fram och ut o in och man presterar långt under förmåga... på alla plan.

Det är sånt man får ta med i beräkningarna när man lägger sin kapacitetsbudget. Utgifter och intäkter ska väl balansera över budgetåret men såna här grådagar vill det inte gå ihop sig alls.

Underskottet blir för stort. Man får ta igen det sen... andra dagar när man presterar mer än budgeterat...

Tårta

Det blev tårta till middag i dag, Schwartsvald, fryst låtsas bara, men i alla fall.

Dagen var så genomgrå (och tradig och träsig och stretig och seg och stel och sugig) att det fanns ett absolut överhängande behov av att festa... att fira något... Vad som helst!

MED vad som helst... men med något lagligt förstås... och något som man kunde köra bil på till stallet sen.

Kriterier det, som utesluter det mesta utom tårta. Fett och socker är väl inte illegalt än och även om ruset säkerligen tar ner en hel del reaktionsförmåga så kände jag mig fit ändå som volvoförare i den rätt ohektiska Norrtäljetrafiken. Laglig åtminstone.

Tårta är gott och comforting, jo...

Men jag känner mig ju som ett riktigt gnällo nu igen. För det finns verkligen massor att fira egentligen, det är ju så mycket som är finefine här i miniamerikalandet sverige... man har det så bra och... man ser det inte.

Jag ser det inte...
Inte såna här grådagar.

Klagar för att det tar emot lite... är lite tråkigt.
För att det är lite grått väder och för rutinmässigt i vardagen.
För att inte livets mening ramlar ner från himmelen i form av stentavlor tillsammans med all manna...
För att inte varje steg man tar ackompanjeras av Black Eyed Pees.

Nä, var är förmågan nu, förmågan att se det stora i det lilla... det viktiga i allt det oviktiga?

Tårtseansen gav inget svar... men lite lättnad och det är good enough antar jag.
För en dag som denna.

Lyhörd

Första riktiga arbetspasset sen, jag vet inte när, för Schaman och mig i dag. Blivit mest skogen och grisarna ett tag nu men idag var banan nysladdad och fin.

a

Och han gjorde mig så glad, Mano!

a

Mjuk, följsam, lyhörd, arbetsvillig och "peppar-peppar-ta-i-eltråd-fräsch"... gungade han iväg o såg nöjd ut... i balans... utförde allt jag bad honom om med glädje.

a

Det var ju basic grejer och så men alla gångarter och fin, fin, fin var han!

a

Det enda som är lite jobbigt med det är att nu har jag den i kroppen, den där härliga ridkänslan och nu vill och förväntar jag mig (omedvetet) att det ska funka lika bra nästa gång... hela tiden.

a

Rifftraggel

Jag har ont i vänstra tummen i dag.

Tragglade Am F C E och nåt G på akustisk hårdspelad gura igår, nötte riff som ett annat finnigt fjortisfjun.

Lördag kväll och inget vin och ingen access till någon uppkoppling på nåt nät nån längre stund och gammelmedias utsända bilder helt utan intresse.

Så vad gör man.

Men det är stora problem med den till synes så simpla "Passenger". Stora problem med den där rullande takten... de klassiska riffen hamnar i baktakt bara. Speciellt om man eller alltså jag då, försöker sjunga samtidigt.

Det blir bara reggae av alltihop då och det låter alldeles, alldeles förskräckligt men är ju kul på nåt teenagervis och ingen hörde ju utom sonen ibland och han är nog den mest accepterande person jag känner (kompade t o m ett tag) och jag tror inte någon tagit nån större skada...

Utom min stackars tumme då...

Ligger i blöt...

Shit också... vet ju hur tradigt det är men nu är det bara fastbränd minnesgröt som gäller ett tag här... tyvärr.

Ligger i nostalgiblöta, jo... det kan ta lite tid men... sen är det så lättskrubbat så.

Åsså den här förstås

tramsdjup o sarkastisk så det räcker...

Ren igen?

Två dygn i bakpulverblöta behövdes för att kastrullen skulle få tillbaka sin forna glans efter grötmissödet i onsdags när Iggy anföll från ingenstans...

Bara jag själv och mitt rastlösa sinne kvar nu som behöver renas; skrubbas och läggas i blöt...

För faasiken vad den satte sig; Passenger.

Brände fast totalt i min botten.

Det fanns saker samlade kring de ackorden och de orden som bubblar nu och kokar över. Saker som förvånar mig...

Som roar och förfärar... på samma gång.

De är inte nämnbara i detta forum tyvärr så sorry för ännu ett "a men inte b"...

Men det ordnar sig. Jag har ett brev... ett mail kanske... att skriva. Long overdue.

Sen behöver jag bara ligga i blöt ett litet tag till. Så blir jag nog ren o fin igen.

Classy classic...

Jo, fick mig till livs en riktig klassiker!!!

Som jag inte hört på ett bra tag nu men som helt klart varit något av a theme song under stora delar av mitt låååånga leverne och liv.

Hördes iaf på radion i morse när jag höll på med frukosten vid halv sju där på fritids...

Resulterade i att jag förlorade mig själv och inte bara svedde mannagrynsgröten lite grann så där normalt utan totalt överkokadebrände kastrullbotten tjocknattsvart...

Men det var det värt!

Helt klart!

Det var ju "Passenger"!!!

Nästan definitionen av ett liv

där jaget reser genom sig själv

av en nomad i själen

med stirriga ben

och ögon som SER

och ser igenom

definitionen nästan på resenär

den man är

och dem man mött

(oh, så många man mött...)

och de där suggestiva riffen

vad är det? kanske 3-4 ackord

gitarr

som bara rullar o rullar

och reser in i landskapet

det där inre

man har

helt så ja

nog det mest punkiga och berlinsvarta jag vet

på nåt psykodekadent vis

theme song genom pubertet o adolescens

genom vuxen delar med

ja ja

Och så vacker sen!!!

En av de mest romantiska låtar jag vet verkligen

"the sky was made for us tonight... it just belongs to you and me..."

jag menar hur för jäkla heartswelling är inte det

...ganska så rejält dårå

Ja, punkig, romantisk, vacker, mental, hollow, dekadent... classy, classy, classy!

osv osv osv

stopp

a

Men ett tag sen jag hörde den nu ja...

I alla fall i Iggys originaltappning

(och inte bara P's och min något tamare version...:)

Stooges gör väl come back nu sen ett tag... återförenade, de som lever...

Turne världen över nästa år igen, vad jag förstått.

Iggy som ett skelett... stenigt hård.

Stirrigare än någonsin, verkar det som och fortfarande lika horribelt sexuellt utmanande; provokativ indeed där på scenen...

60 plus; som tydligen de flesta av mina "idoler" numera...
a

Granitmänniskor... som håller... trots alla medikamenter under sin livstid... och så.

Kunde inte välja... det blev båda två:

Den ena live; med en fullkomligt förskrääääcklig och fantastisk Iggy nån gång på 70 talet. De Ögona!!!

Den andra bättre kvalite med bilder från klassiska filmer...

Jamen, herregud vilket psykröj!!! Vet inte av nåt mer classy... nästan.

Balsam

a

Teckningen på bilden är jätteliten, pytte nästan. Föreställer moi... nerplitad i våras av en av mina hemkunskaps-sexor.

a

Av en av de där killarna man haft duster med genom åren.

Slitit sitt hår och grubblat sig sönder nästan.

Försökt skapa relation.

Försökt SE...

a

Tänker att om han ritar ett så alldeles underbart porträtt av mig...

Om han ser mig som den där "peace, love and understanding-tanten" som ju faktiskt träder fram på den teckningen...

a

Jag menar:

a

Då kanske man gjort nånting rätt...

Kanske nådde fram ändå

nånstans

på nåt sätt...

a

En tanke, som balsam.

a

Det där eviga vemodet

När Sverige flyter fram som en flod utanför volvofönstren känns folksjälen plötsligt verkligare än annars på nåt underligt sätt och vis. Närmre, mindre ointaglig...

Den skymtar fram bakom kyrktornen på slätterna och den hukar i snåren kring villornas släta, gröna mattor. Tassar storögt i djupskogarna.

Svävar över sjöarnas höstsvarta speglar, dväljs i kyrkogårdarnas glimmande alla helgona hav av ljus och lyktor.

I småstädernas gäspiga morgondis och ytterkanternas rader av bilverkstäder, hos de milögda korna; biffdjuren vid sin hörulle.

Runt vägkanternas överkörda rävar, i parkerna och i ladorna, i städernas ljus... Den susar i granarna, granarna, granarna.

Folksjälen; vemodet vemodet vemodet.

Vemodet om vårarna och höstarna... sommarens milda och trolska. Vintrarnas sträva och stretiga djupa.

I nord och i syd, i väster och i öster... i naturen och i människornas röster. I möten och avsked.

Från hav till hav och vid åarnas alrika stränder. I skogarna, på åsarna och bergen, i förort och efteråt.

T o m vid statoils kaffemaskin; pysande vemod och i ögonen på den unga tjejen i kassan sen. I rullandet, rullandet, på väg till och ifrån...

Det finns i landskapet
Det finns i människorna
Det finns antagligen framför allt i mig

Tänker att det är ju inifrån och ut. Att det är jag, ju, som limmar de där bilderna på utanpåverket. Jag som skapar och triggar detta nordiska mörker.

Men jag tänker att jag skiljer på vemod och vemod. Det är där jag anar att det finns utanför, inte bara i mig.

Det finska vemodet känner jag väl... det tungsinnet har en djupare klang, mer befäst i berggrund och hav och i svarta sjöar. Sen barnsben. Min grundton i livet; i karga, bottenlösa själen.

Det svenska har jag lärt mig... det som svävar o trallar o gångar... lättare, ljusare mer drömskt och en aning naivt. Det svenska; det som svajar och dårar som en gång fäbodjäntornas klagande, lockande kuling...
a

Vidsträckt är det, det svenska vemodet, vidsträckt och villande.

I götet skanderades sånger av annan karaktär allaredan vid tolv-tiden på söndags-stan men kring fötter och en boll vilar också ett vemod och ett tungsinne... Men Ordnung hade det väl varit iaf sen och gnag vann över änglar vad jag förstått.

127 mil orkade "volvodarlingen" på dryga 1 och en halv tank vilket gör honom mycket törstigare nu än i somras... antagligen vinterdäckens förtjänst. Och en liter olja med, ville han ha när vi kom hem. Dyr men pålitlig o någorlunda bekväm... sin traktorlika framtoning och höga ålder till trots.

Och lite, lite av allt det där vemodiga, mörka får jag nog allt skylla på Winnerbäck ändå. Han som fick ta över i örona mina när jag tröttnade på söndagstramset i P3 och köpte albumen "Daugava" och "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" på nån mack och hans tungsinne och vemod och längtan och slammer och många, många, många ord vällde ut och in och vände sig om inuti...

Men; I wouldn't have it any other way!!!

Vemod är en trogen kompanjon och en vacker med.

a

a