Faser

Har märkt att varje vecka ser ut på samma sätt nu i oxveckornas våld.

Jag går igenom samma stadier eller faser som man brukar hänvisa till när någon hamnar i en livskris... Fyra faser finns det:

Chock, reaktion, bearbetning, nyorientering.

I mitt fall handlar det dock om ett något simplare trauma men trots det lika chockartat varje gång, varje måndag... det att: Helgen är över!

Att den korta, intensiva romansen med sovmorgnarna är slut! Att den lilla. lilla alldeles egna tid jag kom över inte finns längre! Slut, över och förbi...

Ja, chockfasen håller i sig hela måndagen. Jag är som i en dvala, bedövad... ingenting känns verkligt och jag får ingenting gjort. Jag vägrar inse att det är slut. Jag är in denial...

Nån gång sen på tisdagsförmiddagen börjar chocken avta i kraft och jag kan börja ta till mig att det faktiskt är som alla säger; att helgen tog slut och att en ny arbetsvecka utan några som helst förmildrande omständigheter har dragit igång.

Den andra fasen, den som kallas reaktionsfasen kickar då in med full styrka.

En tung nedstämdhet väller över mig.

Onsdagar känner jag bara ilska, hopplöshet och förtvivlan. En viss regression inträder och jag söker fly verkligheten med bl a överdrivet frossande i choklad. Självkänslan är som bortblåst och på torsdagsmorgonen känns livet mest som ett hål; tomt och meningslöst. Vanmakt.

På eftermiddagen samma dag känner jag en väldig trötthet men börjar faktiskt så sakteliga få viss distans till det ofattbara som skett. Bearbetningsfasen eller accepterandefasen kallar man det ja...

Undan för undan kan jag börja se nyktert på tillvaron igen. Vill ta tag i saker.

Självkänslan återvänder; skriande långsamt men ändå... en ljusglimt syns vid horisonten!

På fredagen är jag klar med krisen, lämnar den. Jag har hamnat i nyorienteringsfasen. Det finns hopp, det finns en morgondag och den kanske t o m kommer att vara bra. Jag återupptar sociala kontakter. Kanske, kanske har jag gått starkare ur det här...

Precis så är det. Man tror man ska lära sig någon gång men det är likadant varje vecka trots att jag genomgått alla faser så många gånger nu.

Meh herrigyyyd!

Kanske behöver lite semester jag...

Tllägg:

Vanskligt detta inlägg dock för jag vill ju inte på något sätt förringa någon som nyligen gått/går igenom en kris efter ett verkligt, kanske livsavgörande trauma självklart inte... men så här är det och det är väl kanske ett exempel på lite mer av den finska ironin , ni vet.

Och den är vansklig den...