manotantens strategier

tisdag 23 februari 2010

Faser

Har märkt att varje vecka ser ut på samma sätt nu i oxveckornas våld.

Jag går igenom samma stadier eller faser som man brukar hänvisa till när någon hamnar i en livskris... Fyra faser finns det:
Chock, reaktion, bearbetning, nyorientering.

I mitt fall handlar det dock om ett något simplare trauma men trots det lika chockartat varje gång, varje måndag... det att: Helgen är över!
Att den korta, intensiva romansen med sovmorgnarna är slut! Att den lilla. lilla alldeles egna tid jag kom över inte finns längre! Slut, över och förbi...

Ja, chockfasen håller i sig hela måndagen. Jag är som i en dvala, bedövad... ingenting känns verkligt och jag får ingenting gjort. Jag vägrar inse att det är slut. Jag är in denial...

Nån gång sen på tisdagsförmiddagen börjar chocken avta i kraft och jag kan börja ta till mig att det faktiskt är som alla säger; att helgen tog slut och att en ny arbetsvecka utan några som helst förmildrande omständigheter har dragit igång.

Den andra fasen, den som kallas reaktionsfasen kickar då in med full styrka.
En tung nedstämdhet väller över mig.
Onsdagar känner jag bara ilska, hopplöshet och förtvivlan. En viss regression inträder och jag söker fly verkligheten med bl a överdrivet frossande i choklad. Självkänslan är som bortblåst och på torsdagsmorgonen känns livet mest som ett hål; tomt och meningslöst. Vanmakt.

På eftermiddagen samma dag känner jag en väldig trötthet men börjar faktiskt så sakteliga få viss distans till det ofattbara som skett. Bearbetningsfasen eller accepterandefasen kallar man det ja...

Undan för undan kan jag börja se nyktert på tillvaron igen. Vill ta tag i saker.
Självkänslan återvänder; skriande långsamt men ändå... en ljusglimt syns vid horisonten!

På fredagen är jag klar med krisen, lämnar den. Jag har hamnat i nyorienteringsfasen. Det finns hopp, det finns en morgondag och den kanske t o m kommer att vara bra. Jag återupptar sociala kontakter. Kanske, kanske har jag gått starkare ur det här...

Precis så är det. Man tror man ska lära sig någon gång men det är likadant varje vecka trots att jag genomgått alla faser så många gånger nu.
Meh herrigyyyd!
Kanske behöver lite semester jag...


Tllägg:
Vanskligt detta inlägg dock för jag vill ju inte på något sätt förringa någon som nyligen gått/går igenom en kris efter ett verkligt, kanske livsavgörande trauma självklart inte... men så här är det och det är väl kanske ett exempel på lite mer av den finska ironin , ni vet.
Och den är vansklig den...

5 kommentarer:

Irene sa...

Hmm, tråkig kommentar ovan. Spam.
Ditt inlägg var intelligent skrivet o jag kan inte annat än stämma in. Det är ju så vi gör. Stort o smått. Vardagsproblem eller stora problem. Ex min väninna, nyligen mist sin man i cancer. Ännu i chockfasen. Fruktansvärt ofattbart hemskt. Min man, nyligen fått reda på att hans op efter olyckan misslyckats. Nu i bearbetningsfasen. Ny op? Jag, Disco som inte kan tränas pga vädret o tidigare svullet ben, nyorientering. Har fattat att jag inte kan tävla på länge. Man kan inte jämföra med andras olycka, bara som du säger konstatera olika faser där man är i livet JUST NU.

L8 sa...

Aha-Onsdagsbeskrivningen är perfekt på min fas idag- har just tryckt i mig en Wienersemla för att överhuvudtaget orka slå på jobbdatorn.

Kajsa sa...

Ha ha, jag känner igen det mesta av ovanstående också. På fredagen har man precis börjat vänja sig vid att helgen är slut, samtidigt som man inser att det alldeles snart är helg! Nya krafter! På söndagskvällen ligger jag där igen i soffan och gnäller för min man: jag viiiiill inte vara vuuuuuxen.

Blipp sa...

När jag lönearbetade som värst, heltid, sålde alltså per definition och i verkligheten HELA MIN TID, då kändes det som om jag dök rakt ned i ett i iskallt hav och simmade simmade simmade o höll andan varje måndag simmade mig igenom veckan o dök upp på en liten kal kobbe framåt fredagen där jag låg blöt, naken o kall o flämtade hela helgen o sen i igen.

Unknown sa...

irene: ja tråkigt o fult m spam, fick en del längre ner också kanske får fixa ordkontroll el granskning på kommentarerna så robotarna inte kommer igenom...
Ja, små och stora kriser går inte att jämföra men vi hanterar dem ofta likartat ja...
Vi får hoppas att det blir en bra vår snart o att du kan komma igång med disco då

L8: precis... jag har ju eg ett fritt o roligt jobb jag men i år vet jag verkligen inte... haar tappat inspirationen... bara rutin känns det som och det klarar jag bara inte fast jag borde

kajsa: nä det är inte roligt att vara vuxen... och det VET barn i dag... förr var det ju så har jag fått för mig att barn ändå på nåt sätt VILLE bli vuxna (utom pippi då) Nuförtiden finns det nästan inga barn alls som vill det... verkligen! högst 13-14 år vill de bli, inte en dag äldre...
och det visar ju på hur vårt samhälle o vår kultur är "uppbyggd" pns

blipp: vilken bra beskrivning på löneslaveriet...
alltså, jag har, som sagt ett jobb där jag kan göra väldigt mycket av det jag tycker är roligt o barn o ungdomar är fortfarande, trots dagens föhärskande egocentrism och, verkligen, egoism med så är de oftast de ärligaste, mest kreativa och innerliga människor man kan umgås med och att få vara där när de utvecklas brukar jag verkligen tycka är en YNNEST att få uppleva
men i år har jag, som sagt, bara lagt av innifrån... pallar inte riktigt vara engagerad och jag vet inte varför egentligen men som du säger det känns som om man simmar motströms i iskallt vatten... huuu

 
web statistics