Plötslig nostalgi

1980 tog jag studenten efter att ha ägnat abiturientvåren till helt andra saker än realstudier.
Helt andra saker.
1980 rasade en svensk bro och en norsk oljerigg välte.
1980 var jag 18 år och de eviga frågorna fanns bara som litterär dimma i mitt granitintellekt.
1980 fanns ännu i mig fler svar än frågor.
Eftersom frågor är svårare än svar. Eftersom frågorna är böjliga och flyktiga och kräver en större intellektuell kapacitet än de enkla, stelt obändiga svaren som trots skenet av fullkomlighet aldrig någonsin är det.
Eftersom frågor alltid följer på svar... mycket sällan tvärtom.

1980 tog vi oss, prästsonen och jag ner genom Europa sen. Tågluffandes. Genom ett sånt Europa som inte finns längre. Om det nu någonsin fanns. Ett sånt Europa som möjligen bara finns när man är 18 och ser saker för första gången.

Via städer med croissanter och strandpromenader och svala, vita lakan och hårda kuddar och höga fönster... via broar och gränder och dammiga piazzor till en sjö som istiden rivit upp. Till Lago di Garda där han skulle delta i något windsurferi, prästsonen. Extrema vindar där tydligen. Backloop och sånt var det som gällde... 1980.

Och hur absolut regelrätt pinades inte vesporna i bergsbackarna. På gatorna. Tidigt, tidigt, soldistidigt.
Som de ska.
Hur självklart sensuellt smälte inte sorbeten i munnen, hur oblygt skramlades det inte med butiksjalusierna av plåt när de drogs upp och ner; morgon middag kväll och natt.
Hur nätta var inte de unga italienskornas skor och hela uppenbarelse och hur klassiskt; för evigt svartklädda vaggade inte änkorna sen till torget eller mässan efter att deras maritos gått ur tiden i något krig eller i di mares djup.
Som de ska.

Men min fäbless för la solitude; den slags ensamhet man väljer (redan på den tiden under utveckling), den drog mig vidare med tågen. Allena.
Möjligen bidrog också det faktum att svaren redan började kännas trånga.
Kanske var det bara strandlivets enformighet.

Men man ville dricka espresso ur dockservice och vandra medeltida gator... under siestan... på skuggsidan. Man ville se lippizzanerhästarna i Wien sen och man ville förnimma nya lukter och smaker Man ville präglas av någonting.
Kanske ville man fortfarande ha svar.
Man visste inte då att det var frågorna som närmade sig.

Och visst präglade tredagarsromansen i bergen både mitt känsloliv och mitt intellekt.
Tredagars erotik med stor lust och svårslagen manlig fägring... med tillfredställelse på alla sätt och vis men också, till sist, min första och livs enda fejkade ni vet vad.
Verkligen mitt livs enda; för tur har jag haft (både förr och senare) med män som insiktsfullt vetat vad och var och när och hur. Och pryd har jag sällan varit och känt mig själv och vetat vad och var och när och hur. Har aldrig haft problem. Inte så att jorden sjungit alla gånger heller förstås. Det finns ju tillfällen när det inte är lönt, eller värt eller när man varit full eller när man inte haft tur utan stött på en klåpare eller när man bara varit för mycket kompisar för att klicka sexuellt. Sånt... men det brukar inte behöva förklaras.
Men mitt livs enda fejkade... för att det inte kunde förklaras.

Jojo, hur skönhet och ungdom och alltför godtrogen, sensuell perfektion kan ta udd av erotik fick jag en första lektion i där och då.
Jag hade inte hjärta att beröva honom priset av hans strävanden. Att säga att det kunde få vara... bara för denna enda gången. Att det inte var nödvändigt ändå.
Han var så ung och han ville så väl och han gjorde inga fel, oh nej, det var mer det motsatta... Han hade alla rätt och jag ville verkligen inte ta ifrån honom -eller hans framtida kvinnor- den önskan och längtan till den kvinnliga orgasmen som han besatt.
Så jag fejkade ... med bravur. Och frågor började formuleras i mitt huvud.

Som ensam, ung och kvinnlig turist i Italien får man väldigt lite solitude ändå. Går man med högburet huvud och med jazz i steget vet alla hur det går... hur det är omöjligt att ens hinna över gatan innan man måste värja sig från latinska katter med machismohjärtan som låtsaskrossas likt äggskal när man tackar nej till inviterna från vad de själva anser vara guds gåva till kvinnan.

För att få vara ifred med frågorna gjorde jag det till en vana att hänga på mig regnjackan och knyta en scarf under hakan på det sätt som bondgummor gör i de flesta länder.
En gångstil därtill... och definitivt INTE den som Cornelis beskriver i Deidres samba... nej den motsatta; en stabbigt vaggande gång med kutig rygg och nedslaget huvud... en gångstil som INTE signalerade höjden av fertilitet och sensualism krönte teatern och lät mig vandra, stabbigt ja, men ganska solitärt ändå.
De stunder man så önskade... de stunder man ville iaktta och inte vara delaktig. De stunder när svaren var för många och frågorna för få.

Den avtog något, den där jakten och flykten någonstans mot Österrike till och när jag besökte Spanska ridskolans stall i Wien stod hingstarna där i sina guldinramade boxar och såg med mild och kultiverad blick på oss turister. På mig.
Det fanns något mer i deras ögon, något mer än det uråldriga djup som stäppens kungar alltid har i blicken. En ytterligare dimension. Tror det liknar det kultiverade, intelligenta blänk som finns hos äldre belevade herrar ibland. Såna som odlat både hjärta och hjärna och kropp och själ med lika stor noggrannhet under många år.
Frågor fortsatte formas, frågor som ännu inte har gift sig med något svar.

Men frågor formas långsamt och svar tränger sig hastigt på...

Madonnor visste jag intet om då 1980. Det är inte förrän nu långt senare som jag har läst mig till historien bakom den ungerska ikonen Maria Pócs där i den mäktiga Stephansdomen.

Men 1980 stegade jag, fortfarande i regnjacka, intet ont anande in i kathedralen och överväldigades av dess svalka och dess höjd o bredd o volym o akustik och orgelns majestätiska arkitektur o stämma.
Vad som spelades har jag inga som helst kunskaper att ens ha ett hum om men långsamt och trevande och storartat var det och tillsammans med arkitekturen, akustiken och allvaret i byggnaden fick det mig att hamna i någon slags trans.

I en absid brann så många ljus. Dem såg jag inte. Madonnan glodde. Ikonen var inte stor i sig men mäktig. Det var plötsligen tyst. Idel kvinnor i bänkarna. Beende, pannor mot bänkraden framför, ansikten i händerna, uppböjda anleten också... Dem såg jag inte heller då.
Jag satte mig och ur intet och i det samma ur djupet kom den slags gråt som väller och böljar och forsar fram. Utan kramper, utan hack och utan krystningar är den sortens gråt och länge vill den pågå.
Som om jag aldrig tidigare gråtit grät jag... för mig själv och för kvinnorna och barnen och människorna och för tiden och livet. För miraklen. Fast det visste jag inte då.

För ensamhet och för frågan varför. Frågan som inte har något svar. För den grät jag ända tills en äldre kvinna kom och la sin hand på min ena axel och höll den kvar där i ett fast grepp en liten stund.
En stund av förening och förståelse. En stund som för alltid format min känsla för kvinnlig samhörighet som ofta är så svår och som jag då 1980 aldrig tidigare stött på, inte på detta sättet. Inte på detta underligt innerliga sättet. Uppväxt med starka, oberoende kvinnor och med veka män som jag var. Danad av det matriarkat som Åland var och är. Amazon sen förpubertet hade jag inte tidigare stött på denna slags enkla, gränsöverskridande stund av förståelse.

En stund av böljande gråt med en hand på min axel.
En stund framför en gloende madonna... en inblick i det mörker och det ljus som kvinnor bär. En stund av frågan.
Gråten stillnade, jag köpte ett stearinljus som jag tände, sen vacklade jag ut i solljuset på Stephans Platz och knölade ner regnjackan i ryggsäcken.

Frågor formas med snigeltakt... svar drar sig inte för att hasta fram som kåta kaniner.

1980 var också året då jag blev grovt bedragen och försmådd. Senare.
För första gången i mitt unga liv blev jag sviken å det svartaste och det "served me right" eftersom jag var en bedragerska själv och "had it comig real good" om man tror på någon som helst kosmisk rättvisa här i världen... men svartsjukan åt mig levande.
Han som fick äran att föra mig till gränsen för crime passionnel var just han som "hindrade" mina realstudier tidigare. Då på våren.
En av de där som det klickade med på alla plan. En av de där som tog och gav och kom och gick och stannade och försvann. En av de där med fler frågor än svar.
En vars erotiska gränser låg lika långt bort eller nära som mina egna. Vars sexualitet satt som en kirurghandske och vars svek var som skalpellen.
Granitman. Av urberg kommen. Som jag. Det var inte mer än rätt.

Lida kval för kärlek eller erotik (eller båda), det hör livet till och det vill man inte vara utan men jag bestämde mig där och då -när det värsta passerat, senare- att aldrig mer skulle denna sotiga sjukdom få regera i mig och det har jag hållit sen dess.
Nästan sjukligt UTAN avund är jag vad gäller förhållanden och förbindelser.
Så där har vi ett vagt svar ändå. Och inga frågor på det!

Ja, nittonhundraåttio lärde jag mig att jag inte var en sån som kan sitta med ett knytt i en snäcka; i en lycklig bubbla av trygghet och sanning... med svaren radade framför mig.
1980 lärde jag mig att det är förändring och Frågor som är våra väsen och fundament.

Många broar passerar man på trettio år och mycket vatten rinner därunder.
Frågor snurrar likt svajiga barkbåtar på floden Tiden, kastas hit och dit och dras ner i undervattensströmmar men flyter upp igen och forsar under ännu en bro på sin väg mot det stora blå.

Men det var då fa-a-aan att jag inte lärde mig av med nostalgi och pathos och sentimentalitet när jag ändå höll på där nittonhundraåttio... höll på och lärde mig av med... och betade av; kardinalsynderna och dygderna med...