manotantens strategier

fredag 22 oktober 2010

Uppnypt


  
stulet här

Lite datortid nu. Underlig tidpunkt, halvåtta på morgonen. 
Känns uppnypt.

Att jag har full access till sängsängen fram till tio eftersom jag inte börjar jobba förrns elva... att jag ännu inte rasat samman över att det faktiskt kom en mordormorgon i dag med och genast dragit mig tillbaka under bolster och dun... att jag nu minsann sitter här i stället, förvisso glosögd och panikslagen med intellektet på drönarnivå men artificiellt upplivad på koffein och åtminstone kroppsligen i upprätt ställning... ja, DET är än mer egendomligt. 

De andra redan utsprungna ur huset, utsprungna i nysnön med lågskor på fötterna. 
Upp- och ut- och ivägsprungna är de. 
Ryckta ur morpheus rike; ilskna och nyduschade och ivägsprungna till de stora maskinerna är de.

Och snart jag med. Till pedagogmaskinen. Okallad.
Tragglandes.

Tog en titt på sånt jag skrivit nu... både skickat och sparat och ratat. 
Och det var då ett evinnerligt tragglande och knotande här med. 
Ett tjat och ett gnat och ett evigt klankande på verklighetens råa, uddiga väsen. 
Det slags sträva jämmer som jag ju egentligen har någon slags föresats att undvika. 
Egentligen. 
I alla fall här. 

Mer sällan jag lyckas med det.
Verkar det som...

Beklagligt... men vad gör man när debaclen kommer slag i slag och det är allmän baisse på livsbörsen?

Nä, det må vara femtiårskris eller nåt klimakterianskt förstadium, bara vanlig existentiell ångest, sömnbrist eller någon allvarligare nedbrytningsprocess som drabbat mig men det verkar som det är dags, så ini helsikke dags, att bryta upp någonting.
Bryta upp, riva ner, stanna till, gå ur, hoppa av. Någonting.

Men det är fult.
I ett samhällsmaskineri som förespråkar tillväxt och utveckling och ökad vinst är det mycket fult.
Att stanna till och hindra framfarten.

Och jag vet ju; jag kommer inte, kommer inte, kommer inte att göra det.
Kommer inte att hoppa av eller stanna till.
Det är jag alldeles för good girl för.

Ändå, ändå, ändå. När mitt mummelmantra blivit; "det går inte, det går inte, det går inte, det här går inte längre..." då är det nog så ini helsikkes dags, ändå, ändå.

Men till vad?

Till vad?

Tänkte på inlägg jag taggat med etiketten "happy" här på egna bloggen. Kanske kunde de ge en liten fingervisning om vad det är som brukar göra mig lite mer så där glättig och sorglös som man väl trots allt är ibland... 
Kanske kunde happytaggen ge en fingervisning till vad det är man vill hoppa av, var det är man vill stanna till, när och hur och varför man vill hindra framfart.

45 inlägg (av inalles 538) finns det bakom "happy" och inventeringen visar på fyra starka trender. 
Fyra fenomen...
I varje happyetiketterat inlägg dyker minst en men ofta två och inte sällan alla fyra upp.

Det är förstås Hästen, Hösten, Konsten och Kaffet (den numera, av laktosskäl ratade statoillatten bl a).

Ja, det är förstås Hästen.
Det är utan tvivel Hösten.
Det är självklart Konsten och 
det är utan tvekan Kaffet. Fikat.

Men kan man hoppa av till det? Till konsten?
Kan man stanna upp och bara fika?
Hindra höstens framfart mot vinter och vår?
Gå ur maskinerit och rida iväg mot solnedgången sådär bara som en annan lonesome cowboy?

Kanske.
Men inventeringen fortsätter...

5 kommentarer:

L8 sa...

En fb-vän skrev i går under värsta snögloppet: "De är sex månader till Valborg-ren nerförsbacke"
Fast jag har som du lätt att fastna i"jag vill inte". Har ju hoppat av livet i sex månader och är aningen tveksam till om belöningen för återkomsten är värd insatsen.

Irene sa...

Gillade bilden!

Unknown sa...

L8; usch ja, att man fastnar så lätt i det neggiga...
men när man börjat tycka att det inte finns något som är roligt överhuvudtaget och desutom inte ens kan komma på ngt ironiskt eller vredgat att säga om skiten så verkar det ju vara lite dags...
det allra värsta är eg att; får jag bara sova några extra timmar, äta något fett o sött och dricka lite kaffe så är jag igång som en annan maskin igen och tycker att det får duga iaf... duga, inte mer men duga... DET är det värsta

irene; ja, alltid spännande bilder samlade där på "inspire me, now"

Kajsa sa...

Har du aldrig funderat på att skriva lite mer? Kåserier, barnböcker, nåt. Det tycker jag du kan göra ett litet hopp till!

Unknown sa...

ja skulle vara härligt... det kunde jag tänka mig... att skriva något... mer... just en barnbok... men mycket svårt och man kan alltid skylla på tiden... att det inte blir av att man ens försöker men jag vet ju att tiden finns om man bara vill tillräckligt... kanske hoppa lite... vem vet en vacker, eller troligare en regning, dag...

 
web statistics