manotantens strategier

lördag 4 april 2009

Ironi 2

"Fisförnäm" finlandssvensk ironiker???
Nä, en "människofalk" signerad dotter-F !


"Disco Dancer-Irene" (alltid ute på disco... dancing-queen Ajriin...) (ironi?) bad mig ge något exempel på "missförstådd" ironi efter förra inlägget om skillnader i hur "vinnar" respektive "svennar" uppfattar ironiska humor-försök... hmm.

Först kunde jag inte komma på något... alls... ställd mot väggen... hade jag bara "hittat på" det där i mitt huvud för att bortförklara, för mig själv, att min sociala kompetens egentligen är bristfällig och inte klarar av "small-talks"....hmm.

Och för att mina försök att skämta lite där i "svenne-gänget" på öppna förskolan, kring fika bordet egentligen misslyckades av nån helt annan anledning... vad nu det kunde vara... hmm... min egen rent fantastiska, kvicka och slagfärdiga humor kunde det ju inte vara... jag är ju "the queen of wittyness, herself"... (ja, ironi där då...)

Och lite sanning kan det nog ligga i det faktiskt... nu när jag tänker på det (ingen ironi...)
Ja, sanning i att jag har svårt med "small-talk" och faktiskt inte är så bra på att INLEDA konversationer med någon man bara känner "så där"...

Sen kom jag på några småsaker jag minns... kanske så...
Lite "bakgrunds-info" först:
Jag är väldigt ovanlig som kvinna (ironi?) på det sättet att jag HATAR att shoppa, får ont i ryggen bara jag går in i en affär vare sig det gäller kläder eller inrednings-attiraljer. (Hästprylar går liiite bättre, dock) Känner mig oftast illamående faktiskt i affärer och det har ju resulterat i att jag går omkring i lite lätt mystiska kläder och mitt hem ser ut som det det är... dvs en blandning av ärvt och fått och "tvångs-inhandlat" på Ikea eller närmsta loppis... det kan kanske verka "trendigt" idag... den mixen, men det ÄR det inte och framför allt var det inte det då på 80-talet då allt skulle vara... nej, jag minns inte ens vad det skulle vara... visste det nog knappt då heller...
Vad jag dock visste då var att det INTE skulle vara som hos mig... eg brydde jag mig inte så värst, men lite ängslig var jag ju ändå som 25-åring... trots min suveränt, coola, bohemiska hippie-personlighet (liite ironi).
I alla fall om någon av de andra mammorna som jag umgicks med kom hem till mig för att fika o snacka "bajs-blöjor" så kände jag ivf ett behov att skämta bort det "icke 80-talistiska" i vår lägenhet genom att använda mig av det min "vinsk-åländska" själ var van vid... ironi...

-Ja, kom in, Anette/Elsie/Maria... (vem det nu var)... kom in, kom in, jag har precis städat och som du ser kanske så är jag väldigt intresserad av heminredning... gillar verkligen att pyssla här hemma och fixa och göra så där mysigt...

Eller på stan angående kläderna som väl inte alltid var så trendiga även om jag är rätt trendig nuförtiden (ironi) så kunde jag säga något om att jag preciiis varit och shoppat den här kappan eller de här brallorna osv...

Och Anette-Elsie-Marie blev så där obekväm och tittade lite i marken och mumlade nåt och jag fick lov att säga att jag bara skoja... och jag inser nu att skillnaden mellan finnar o svenskar är HUR man LEVERERAR ironin... 

"Svensk" ironi levereras oftast, tror jag, med ett snett leende och övertydligt "sväng" i uttalet, medan finsk ironi är rå-kall och skall enligt tradition framföras med yttersta allvar i rösten...
Ja, annars tror jag det mer betecknas som "flams"... av oss finlandssvenskar... 

Om man i Finland antyder att ett ironiskt uttalande är skämt på annat sätt än det ytterst, hårfina, knappt märkbara teatrala inslaget i uttalandet som är "brukligt" så är det inte längre finsk, kärv ironi utan flams o trams bara... och det är inte alls lika "fint" i den "vinska" kulturen det!

Ja, men jag har ju lagt mig till med det där sneda, menande leendet för länge sen och det var inte förräns när internet slog igenom på allvar och folket började chatta och använda sig av tilläggen (not) och (inte) även i dagligt talspråk som jag tänkte på det här igen... 

(not) och (inte) är ju chat-språkets sneda leende (tillsammans med ;) och =D ja, alla smileys...) Och, ja,  även här på nätet (tex på Navids sidor...) har jag misslyckats ibland att anpassa mig efter den kultur jag befinner mig i och levererat försök till skämtsamma inlägg (på min egen bekostnad... oftast iaf) UTAN antydningar om att det är IRONI... och jag får ganska ofta kommentarer av folk som har tagit illa upp eller verkligen tror att JAG på allvar tror att jag ÄR så där fantastisk... hmmm

Och väldigt dumt är det ju av mig för på nätet KAN man ju inte HÖRA (eller SE på ansiktsuttrycket) att jag är så där fint finlandssvensk fin-kulturell och kärv i min ironi! Det KAN man ju bara inte så, visst nuförtiden blir det ju smileys och "hahaha" och "hmm,hmm" för hela slanten för jag tycker ÄRLIGT att det är bara larv det där finlandsvenska "finessandet" och att man ALLTID ska ta seden dit man kommer...eller...

.............. ............. ................

uppdaterat lite senare:

Kom på att: om någon lingvinist skulle försöka sig på att vetenskapligt undersöka skillnader i svenska respektive finska "ironi-uttalnden" genom att mäta frekvens eller svängningstal i intonationen... är jag säker på att den svenska ironin går UPP i frekvens (stigande intonation) medan den finska ganska tydligt går NER (fallande intonation)... om Ni förstår vad jag menar... 
Kanske har det redan gjorts förresten... borde kolla upp det jag... vore intressant faktiskt...

.............. ................ ................

...och med "vinsk" el finsk så menar jag egentligen enbart FINLANDS-SVENSK el ÅLÄNDSK för det finska språket kan jag ju inte så bra att jag skulle kunna avläsa i intonationen om det är ironi eller inte...

............... ................. ................

...och en sak till:
om nån beteendevetare skulle få för sig att undersöka "icke verbala beteenden som ANSIKTSUTTRYCK vid ironiska uttalanden", så är jag nästan säker på att slutsatsen skulle bli att svenskar (generellt) höjer ögonbrynen, lägger huvudet lite på sned och ler (som sagt)... medan finlandssvenskar har ett mycket "strängare" ansiktsuttryck, nästan bestämt, beslutsamt med sänkta ögonbryn och lite ihopknipt mun så där...

...

Alltså det här tycker jag var lite intressant faktiskt... säkert FINNS det forskning om sånt här...
Nu ska jag ut o surf-leta bland forsknings-rapporterna här på nätet. Och om jag inte hittar nåt så måste jag nog kontakta nån beteendevetar-institution i Finland eller Sverige....

...

4 kommentarer:

Irene sa...

Ok, förstår vad du menar. Men jag kan känna att du inte behöver be om ursäkt. Du har din stil o ditt sätt att leva. Det har du valt o ingen annan har med det att göra. O vad är det som säger att ditt sätt är sämre??? Sen tror jag att om man inte förstår din ironi är man inte bra på att läsa människor!

Kan bara tillägga att jag inte heller gillar att shoppa kläder. Gillar däremot att ha fina kläder, men tyvärr inte inhandla dem. Har aldrig "tid". O pyssla i hemmet är inte min grej. Städa är ok, men byta gardiner osv blir inte så ofta. O nåt påskris har inte kommit in ännu...

manotanten sa...

Nej, du har rätt och jag ber inte heller längre om ursäkt för "min stil"... det var mer i 25-års åldern som jag var lite ängslig så där... nuförtiden kan jag t o m växla, tror jag mellan finlandssvensk och högsvensk intonation och ansiktsuttryck beroende på vem jag talar med och hur väsentligt det är att jag verkligen blir FÖRSTÅDD.

Men jag tycker det är lite intressant det här och jag har uppdaterat ännu lite till i inlägget...

och hihi jag är som du... jag gillar egentligen också fina kläder på nåt sätt... och dem får jag ärva av min dotter som tur är(riktigt trendiga dessutom, bara "förra årets"...) och att städa är faktiskt ganska okej ibland men att åka till IKEA eller nåt annat möbel o pryl palats är som ett straff för mig... ändå är jag ju tok-fascinerad nuförtiden i snygga heminrednings-sajter o dyl för det är ju så FIIIINT, det tycker jag verkligen (utan ironi!)

Nä nu ska jag ut o fota lite och sen kanske surfa runt på beteende vetar och lingvinist-sidor...
egentligen BORDE jag städa...

Rosa Grep sa...

Intressant intressant, mycket intressant. Eftersom Ironi och Sarkasm är mina "kärlektbarn" är jag mycket intresserad av alla olika former. Har aldrig tänkt på det men som du säger kan det vara svårt att förstå sig på ibland. Att kunna läsa av när folk skämtar, även om det gör det tydligt, beror på ens eget humör med tror jag. Men nu slank jag av spåret! Ska fundera över detta medan jag åker och lunchar hästarna. Räkna med att bli noga iaktagen i stallet nu! (skämtar hon, eller? =o )

manotanten sa...

ja, det stämmer ju... humöret spelar in och hur väl man känner den personen... internskämt är inte sällan ironiska skulle jag tro... vi använder nog en del ironi i stallet vi... och en väldans massa flams och en väldans massa ambiguiteter (ett ord jag lärde mig för bara några dagar sen) och rätt mycket ambivalens... ska vi... hur ska vi... när ska vi... har vi eller inte... etc etc. Ja det har ju inte nåt med ironi att göra, lite ur spår där...
iakttagelser i skilnader mellan hur folk använder ironi mottages tacksamt... det får bli vårt forskningsprojekt...

 
web statistics