Idag har jag gjort något som nog de flesta vid det här laget vet att jag haaaatar...
Sprungit på stan!!!
Diverse ärenden har uträttats o projekt ny baddräkt/bikini tog både sin tid OCH... knäcken på en annars så stark kvinna med skärgårdsgener.
Inte lätt att hitta nåt som inte är för "teenagers only" ELLER bara för tanter med lila barr... det finns en hel del suits som man ser ut som tonårstant i... OCH det finns bikinis för tant-tonårigar... det är skillnad på det! Nån mogen medelväg önskades...
Men det fanns liksom inget mitt emellan den här:
och den här:
Vad gör man?
En helige ande stund blev det i alla fall... eller två, för det är det enda uthärdliga med att släpa sig runt på stan... (new post om heligt kaffe därå...)
Och sen... efter stallet och sedvanlig, gudomlig uteritt, fick så gudinnan Patti Smith göra sin röst hörd igen på youtube o spotify här hemma och inlägget om henne skrivet o postat nu därnere... (27 juni)
Jag läser äntligen ut Ulf Lundells "Värmen" (2005) som bokstavligen legat under sängen i över tre år tror jag... inte på nått nattygsbord, för det har jag inget, utan i en plastback under sängen.
Den är full, backen, med böcker, anteckningar, tidningar, olösta o lösta korsord, sudokun lika lösta o olösta, pennor, tarotkort, hästtidningar, läsglasögon... ting för en nattuggla.
Där har den alltså legat halvläst... En tjock bok är det och som vanligt när det gäller UL är den rätt pladdrig också och jag brukar ofta bli lite arg när jag läser honom. Har läst alla ändå under årens lopp... gillar ju lite ilska.
Han pladdrar på då om artistens ängslor o våndor o lyckor med... Roman jaget är en rockartist, drygt 50 år som driver omkring med den där rastlösheten, rotlösheten som alltid finns i UL's romaner. Och en frihetslängtan och en saknad och en trygghets-ängslan...
Han pressar mil efter mil i sin älskade trailblazer, upp o ner genom Europa; påstår att han är på väg men också att han inte vet om det är till eller ifrån något...
Och han återvänder flera gånger till sin vän författaren som nu bor i södra frankrike och de talar, pladdrar om våndan att bli gammal... i offentlighetens ljus
Och Han må säga vad han vill om saken UL men det är klart han sitter där o snackar med sig själv... ambivalent. För de är lite osams rockern och författaren, drivs åt olika håll... Finns det nån mening med allt det gått igenom, är det någon vits att fortsätta? Det finns ännu sånger o böcker ännu att skriva men vill de betala priset... Det är intellektuellt och mycket vackert skrivet om livet o döden egentligen... vad man väljer...
Och båda jagen, själven återkommer ju (som väntat) till den gamla tangon mellan Kvinna o Man... Båda har de 25åriga smarta, vackra kvinnor vid sin sida...
Kvinnan som SÄLLSKAP och HEM... utan kvinnan bara drift... rörelse... väg...
Och Mannen som MYSTERIUM... och hur man enligt fransmannen Baudrillard måste "göra sig hypotesen" att det bara finns ETT kön; Kvinnan! Och att det är därför Mannen alltid måste manifesterasig så hårt för att bli... inte kvinna.
Och jag tänkte först att längre än så måste han väl ha kommit men ser sen mognaden i att över huvudtaget reflektera över madonna-hora komplexet och den nya mansrollen på det viset... och att komma fram till att det ändå är HEM... hem till la mere... man vill... bara små utflykter i trädgården... pojken
Och, och, och... sen när han, UL beskriver "sina" landskap, staden, Naturen... den besjälade, den gudomliga... då kan jag inte annat än aaaavguda honom, författaren, som skriver så rätt in i själens vemodiga f-ö-r-u-n-d-r-a-n över naturen s-k-ö-n-h-e-t... Och han trollar, framkallar den där pathosdrunknande översvämningskänslan av att vi hör ihop allihop, vi simmar i den där oceaaanen av understanding och peace och L-O-V-E!!! allihop trots allt...
Man bara måste ääälska honom... patriarken trots allt
...inte lätt att beskriva en i-d-o-l... för det var ju det hon var... är... har jag kommit på.
Hon åker runt i europa i sommar... den jäkeln!!!
På piazzan uppe i staden på underbara ön Capri (där vi var för lääänge sen nu... dyyyyrt men hänförande, hiskligt hänförande...) Ja DÄR skulle jag vilja se en Patti, 60+ och så hiskligt ännu mycket bättre nu...
Unplugged är ju häxan bara så jäkla outstanding så jag nästan måste råna en bank, för som det ser ut just nu finns det ingen risk att jag/vi skulle hitta pengar i nån byrålåda till nån italienresa...
............................!!!!! (fyll raden själv med vilken svordom du vill på vilket språk som helst!)
Man kan inte påstå att jag skulle vara en person som hänfaller till idoldyrkan ständigt och jämt... eller ens någonsin...
Med Patti Smith var det så, ändå... en slags dyrkan.
En motsägelsefull helhet... inte lätt att beskriva... nej.
Men en idol
Så där androgyn och sträv, i manskläder, grova kängor och svartögon fyllda med rå auktoritet, en integritet... som bara riktiga människor har.
Så där poetisk, djup och kultiverad... samtidigt... så oslipad, spottande, fysisk...
Så där NewYork-chict sotig och humanright-politisk.
Så där barfotadansande peacelove&understanding-sensuell.
Litterär...
Punkig...
Så ville man ju vara... ville jag vara... Se ut... i alla fall.
Så det var stora svarta kavajer och herrskjortor eller boxarlinnen och "gubbyxor" som gällde och man läste, eller försökte läsa... poesin också... och inspirationskällorna Rimbaud och Blake bl a... men mitt rapakivi-intellekt fattade rätt så exakt noll av det då...
Musiken däremot; de monotona balladerna, de poetiska texterna, de spottande punkiga... de kravlade rätt in i den svårmodiga, rastlösa urbergs-själen som var min...
Dancing barefoot var nog favvolåten all time men det var INTE DEN Patti-låt vi valde att spela i vårt tremanna-punk-band... Papadopoulus Kex. Vi klarade nog inte mer än två låtar typ. Jag, som var den enda med nån ackordkunskap fick guran på mitt samvete... syster Å och tredje bandmedlemmen Åsa bytte lite hit och dit mellan trummorna och basen...
Lånade instrument av lokala punkförmågorna och vi kunde fått en spelning eller ett "inhopp" på en ungdomsgård... men vi avböjde... och tur var det, för det lät verkligen illa... och även om det SKULLE göra det i punk-tider så var vi förnuftiga nog att inse att det ändå är en fördel om man är överens om när låten börjar och när den slutar i alla fall...
Rock'n roll nigger var vårt val av Patti låt... av någon outgrundlig och antagligen "väldigt få ackord"-anledning...
Patti var i Stockholm år 200?? (att hon var på Sthlm Jazzfestival förra året, det missade jag, bl a, perkele)
På Cirkus var det...och vi såg henne där; vi tre från Papadoulolus Kex (basisten Åsa influgen från Luxemburg...) och baske mig bättre ändå var hon nu... äldre... skönare... ännu mer poetisk.
Och kanske att många av de nya Patti-sångerna aldrig kommer att fastna som "klassikerna" men hon är helt klart värd att se live för hon kan trolla hon med, som alla de stora... med humanism och paaaathos... och mass-suggestion och helt klart ÄR det ju, att jag gärna ser henne nån gång till... även om det inte blir på Capri (perkele)... så nånstans...
För liksom Cohen så LEEEER hon mycket mer nu på äldre dar...
******* ******* ********
Bästaste Patti med kändaste låten (från LP'n Easter 1978) nu med snyggaste gitarristen... hmmm
Men sol, sand, hav, himmel, trasig ac, fika, Ulf Lundell, svett, vatten, kycklingdinner, mys-häst, ängs-galopp o mygg i halsen har jag faktiskt hunnit med...
Och lyssnat hela kvällen/natten på "gammel-Patti"... min första (efter mamma o mormor) och ganska säkert största kvinnliga förebild!!!
Och trixat med lite bilder... försökt hitta nån "schjtruktur" i alla mappar, kameran, usb:t... slängt... men det blev ingen ordning ändå... förstås. Har lagt in några pics från midsommarritten iaf: här
av Kajsa som virkar och syr och gör så fina dockor o miniatyrer... mm
Man blir ju glad...
Man tackar...
och man bockar...
Man funderar plötsligt lite över jaget o självet o skuggan... och över vilka jungianska arketyper, ja, vilka delar av mig som sipprat ut i det "offentliga" här på nääätet... egentligen
Man tänker att det gör verkligen det samma...
egentligen.
Men man tänker att... ord är lustiga... de lever sitt eget liv... får så många betydelser...
Man tror man menar en sak... skriver ord... Man ser dem på skärmen... orden... i raka rader... Om nån läser dem... spritter det till i dem... ord-jävlarna... och man ser dem kana iväg... anta skepnader... andra... helt oanade...
Så hur de u-p-p-f-a-t-t-a-s... det kan man inte ens gissa. Men man gör det ju ändå... gissar... av någon anledning...
Och man tänker nu att oj, nu har nog semestervinet börjat få avsedd verkan... och nån icke avsedd också... För "one makes no sense" nu och borde... inte posta detta, men det gör man ju ändå... av någon anledning...
Man tackar iaf för en söööt award och skickar den vidare till: DiscoDancer-Irene som är så duktig med sin fina dressyrhäst o bloggar om det och om sina barn- o ungdoms hästminnen från 70-80... Tidstypiska... Bra litteraturtips också...
(men, Irene och Kajsa; jag får fortfarande inte mina kommentar att fästa hos Er av nån anledning... äppeldatoranledning... så jag hoppas Ni läser det här...)
365naviden twittrade för någon vecka sen om hur gott hans morgonkaffe var och hur han funderade på att bygga ett tillbedjans-tempel kring koppen.
Jag håller med... morgonkaffe är nåt gudomligt...
Aztekerna visste ju det o maya indianerna...
Jag vill gå ett steg till och hävdar att "den helige ande" bor i kaffet!
Om man läser bibeln står det att den helige andens frukter ger den andedöpte: Kärlek, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.
Dygder allihop som, åtminstone jag skulle ha mycket svårt att manifestera om jag inte fylldes av anden i mitt morgonkaffe!
Yttermera förvisso finns den helige andens nådegåvor nedtecknade och lyder sålunda: Gåvan att: förmedla vishet, förmedla kunskap, skilja mellan andar, tala profetiskt, vara apostel, lärare, herde; att hjälpa, att hela, att göra under och att tala i tungor...
Inte för att jag talar i tungor så ofta här om morgnarna men jag kanske skulle kunna... utan kaffe-anden vore det iaf omöjligt... det är jag ganska säker på, faktiskt.
Halvdöd idag... vet ej riktigt varför... en av hästbrudarna/stalltanterna tror sig veta... kanske har hon rätt men såna beslut är svåra att ta i halvdött tillstånd...
MEN snart semester och i år längre än vanligt, kanske kan man bli halvlevande efter ett tag... inte för att det är betungande alls just nu, jobbet, men ändå...
Fanny red Schaman ikväll (el igår, måndag... kl är ju 00.24) o jag städade lite i stallet plus att jag åkte runt med gammelvolvon o letade rätt sorts olja till servon som tjuter nåt för anskrämligt. Eller tjöt, för nu är den tyst, ett tag iaf...
Annat är det med bakluckan som sitter löst, vindrutan som har ett "skenande" stenskott, listerna som slokar så ledsamt lite här o där, bromsarna som skriker värre än "skräckfilmsbabes"... OCH något oförklarligt som sen länge skramlat i högra bakre hjulhuset... eller vad det heter... nånstans där... skramlar nåt så infernaliskt ibland... på vissa vägar.
Dessutom är den ostädad, volvon på gränsen till soptipp nu och nån turtle-vax har den nog aldrig fått känna på, stackarn.
Lite som jag, då... rasslig och... krackelerad på nåt vis...
...men det är ju där ljuset sipprar in; genom sprickorna, det krackelerade... det var ju så han sa; Cohen.
En ung Kim Larsen o Gasolin kan man ju bara inte tycka illa om... trots att nånslags smäktande dansbandssound verkar smugit sig in i den danska "proggen"...
tidigare bara påbörjade inlägg, har jag nu, i midsommarnatten, när jag är ledig o full o inte ska upp i ottan, återigen någorlunda färdigställt och postat som en klump...
Midsommarafton red vi "Bernhardssonrundan"... hade lagt in fler bilder men de försvann och/eller konstrade sig när jag skulle skriva korta bildtexter... och lika bra var väl det för det blev lite väl många bilder iaf... Mano var på sitt bästa humör o jag tog en bild när vi galopperade på Hårnackavägen... Att rida med helt långa tyglar, enhandsfatting och fota samtidigt hade INTE funkat i våras när Mano var vild o galen...
och cheesecake med (otroligt nog) några jordgubbar på...
kaffe och lite mera vin...
I like, I like
Sill o nubbe o små grooodorna kan jag inta nästa fredag eller nån gång i oktober...
För jag HAR ju så svårt för traditioner så (om ingen i min närhet kommer i kläm... liksom känner att de kanske blir utfrysta för att de inte firar julen med skinka och messömmarn med sill) så gör jag som hela mitt väsen säger och vägrar storhelgs-riterna... ja, mitt inre vill helst göra tvärtom... och framförallt inte luras med i några kravfyllda groddanser...
Så sen, efter indisk midsommar-middag, diskuterar P och jag nåt kvasifilosofiskt och spelar gitarr och sjunger (lite Taube vart det ju, det lät stundtals väldigt illa också...) och ja, sen chattar vi med varann på ungarnas datorer... från övre våningen i lägenheten till den undre... och jag twittrar om P's lååånga utläggning kring Freud och Jung och kulturens påverkan på oss människosjälar och religionens... framförallt...
Så några midsommar-ritualer kan vi väl bocka av ändå...
En rituell handling till ska jag utföra; som alla häxor, samlar även jag under midsommarnatten varje år mina "kraft-items" från naturen... skumt, jag vet..
När man är nere, ledsen, orolig, stressad, egomästrande, prestigenervös, prestationsångestladdad, självföraktsegohatcentrisk... orden kan bli hur långa o många som helst... och det spelar ju ingen roll egentligen vad man kallar det... men när man blir "existens-skitnödig" på något sätt tycker jag man SKA lyssna på:
Tadammm!
Reggae
denna musikstil som med:
-sitt calypso och mento inspirerade "rock-steady-tung-gung" i baktakt...
-sina vackra, "mystic-soul-fulla", ofta rätt vemodiga melodislingor...
-och sina texter fyllda av socialt patos och kärlek till mänsklighetens svagheter likaväl som till gudomligheten Jahs allstädesnärvarande existens...
Ja reggae; som med allt det verkligen KAN:
-förändra ett sinnestillstånd på en kvart
-få en att gråta... tillsynes helt utan anledning ELLER med känslan av ÄNTLIGEN...
-få en att skratta som vid intag av någon artificiell prana...
-få den mest stiffa IT-konsulten att dansa som om denna dagen var den sista...
-få hela den dysfunktionella familjen Reinholtz att enas för en stund...
-få proportionerna att landa!!!
En musikstil -som ju eg omfattar tiotalet genrer- och som ligger så långt ifrån: den nordiska kylan, den västerländska strävsamheten, det gammeleuropiska allvaret och den amerikaniserade ytligheten man kan komma, men som taaaalar även till oss... vi "white-trash-people" från Babylon...
Ja, rasta-root-reggae-rytmerna talar till något i vårat innersta inre; från nån gen; för länge sen glömd o gömd... från ett kollektivt undermedvetet... från en tid när prestige, nervositet, ängslan och oro "enbart" handlade om överlevnad; om jakt och flykt...
Marley himself blowing through the air i Dortmund... från den, vad jag förstått, legendariska Uprising turnen bara ett år före hans död i maj -81... natural mystc; min "theme song"...
Robert Nesta Marley; ikonen...
Och inte går de nya av för hackor heller... faktiskt ännumer patosfyllda melodier och skönt, riktigt "existensskitnödighets-befriande-skönt" jäkla baktakts tung-schwung-gung!!!
Och mer finns det... så mycket mer. Och när existensångesten lugnat sig... chillat ut... då kan man leva ett tag till i Babylon
somaliska barnsoldater eller förintelselägren eller pedofiler eller crack-addicts eller trafficking eller könsstympning eller alkoholisternas medlöpare eller en massgrav i kroatien eller ett stort yxhål i huvudet när nån flippat totalt...
Lite olika perspektiv på problemen...
Dåligt sommarväder vs svältdöden...
Men jag är inte bättre själv... det är jag ju inte!
I cortegen hördes bl a "scools out for ever", "jag vill vara din, margareta" och förstås den sång som faktiskt rör mig mest trots sin fulhet: för vi har tagit studeeenteeen, fy fan va vi e bra!
Bara killar i klassen, datanördar... F sa att det INTE lät bra när de sjöng psalmen i "slowmotion" i otakt, helt utan rasta-gung...
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår: fröjdades rejält bland vårmänniskorna...
Än klappar hjärtat med friska slag och den ljusnande framtid är vår: I dag redlös... i morgon arbetslös!
En av "parollerna" på studentvagnarna... den är med varje år... de har det inte lätt ungdomarna men jag tror att de ser på arbete på ett helt annat sätt än vi dinosaurier som lever kvar nånstans i efterkrigstidens försörjningsplikter och det där överjagsterroristiska stretandet; skaffa en utbildning, ett jobb och sen bli kvar där resten av livet... Världen ser inte ut så idag och det vet de unga, de lever i det och räds inte, som vi, en lite krokigare mer "true-to-your-self" väg... hoppas jag, tror jag... Tänka att det är 90-talisterna nu... som blir vuxna...
Frej blickar framåt uppåt...
Hoppet är vår vän, vi dess löften tro ja hoppets löften ska man embrace:a...
Vädergudarna höll sig preciiiis... de höll på att kissa i brallorna men korsade benen tills vårmänniskorna klivit av vagnarna... preciiiis då började det ösregna... och det har regnat sen dess.
Student mottagning... med hela släkten, nästan... avklarad... Vi har en underbart chose-fri och avslappnad släkt egentligen så kraven man har som "husmor" är egentligen bara ens alldeles egna...
Mina två... nu stora
Mannen underhöll... på sedvanligt vis
Även självet fick vara med på bild i dag... husmors-sliten...
Japp; dop, konfirmation och studentexamen avklarade... de är stora, de är vuxna och de är så jäkla härliga och godhjärtade och eftertänksamma och de har en lång väg att gå innan de hittar och accepterar deras egen STORHET på riktigt men de har en GRUND nu...
Uppfostran av barn; avcheckad på livets "to do-list"!!!
Schaman betar dygnet runt nu och har mage som en tunna... men pigg som en mört är han, kvicksilvrig... Arabgenerna tydliga; teleporterar sig lätt 5 meter bort om det finns minsta anledning... och finns det ingen, då hittar han på en...
Och sonen tar studenten i morgon...
Flygfärdig???
Glad i alla fall...
Bilderna från förra sommaren dock... Kanske tas det några nyare i morgon då.
Bastu. Sauna. Där man föddes och dog... Det finskaste av finska finskheter... finns nog inget finskare.
Sisu då kanske... och det behövs om man ska "pata pastu"... eller en jäkla massa "prit" eller både och iaf om det är nordic försommar och det ska badas sen... i hav... som inte är mer än några grader från islossning
Det var rätt länge sen jag bastade i timtal och kastade själen före kroppen i nån nord-östlig gröngrå havsvik vid fyratiden på natten... i vargtimmen... Jag menar jag har ju blivit en västligare variant av mig själv... och accepterat det... och jag har ju blivit äldre än mig själv... och accepterat det med...
Hemma på Åland var vi endorfin-junkies, hela högen men jag har inte tillgång till saunan vid havet här i sveriget så det blir ytterst sällan numer som jag tänker "lisää löylyä, saatana perkele"
Men planeringsdagen i fredags "firades" ute på ett "inredningstidnings-mässigt-patina-bevarat hemman-i-roslagens-famn-på-den-blommande-ö..." Fabulöst
Och när utvärdering o lunch o kubb o grillerill var avklarat o drycker slunkit ner o solen med, bakom tallarna... så brassades elbastu så propparna rök... och havsviken var grönsvart i natten och signalsubstanserna löpte härlig amok i kroppen av temperaturväxlingarna... so arctic so helvetic...
Men inte så finskt som bastubad i innersta östra Suomi med purfinnarna... med nån finsk kärlek i min ungdoms dar, nån Jussi... med björkved... och knappt ett ord uttalat... nån grymtning bara när själen höll på fastna i den bottenlösa insjön... och bastukvistar piskande så björklöven skrumpnade o föll av och låg på laven som sonade synder... och öl o makkara o kossu-sup sen efteråt... och vemods-erotik... och kropp o själ katharsis-aktigt renade...
Voi, Jomalauta, så vinskt blir det aldrig nån annanstans än i de tusen sjöarnas inland med suomis rednecks... ei, saatana perkele...
Sommaren var kort i år; tre dagar och sen blev det oktober igen; 5-6 grader, styv kuling och regn, förstås. Man tappar andan av förtjusning över vårt fina year-around höstväder...
Och attans så MYCKET att göra o tänka på just nu... både på jobbet o privat... och så sonen som tar studenten, egentligen borde jag ju planeeera o fööörbereda... men konstaterar att nu är det definitivt inte nödvändigt att t ex städa eftersom jag kommer att behöva göra det precis innan släkten kommer i alla fall... så, ja, nu har det förfallit totalt. Skönt det.
Knappt nåt man kan förbereda, har jag kommit fram till... faktiskt... att vår hyreslägenhet har en frys installerad (ingår i hyran t o m) det har jag förträngt och det är förresten mycket mer "challenging" i att göra allt natten innan, eller hur.
Så då kan man ju sätta sig och försöka uppdatera bloggen lite i stället...
För som Ni ser har jag ju inte haft tid med det alls på ett tag nu... iaf inte innan jag verkligen kom fram till den här icke-förberedar strategin...
En massa halvfärdiga inlägg har jag ändå skrivit de tio minuters-stunder jag haft mellan jobb, ideella uppdrag, konfirmationer, stall och struligt family life...
Och för första gången tror jag att jag har lidit av SUA... aouch!
Status Update Anxiety; en ny folksjukdom enligt forskare i USA.
Alltså ångest över att inte vara uppdaterad... på facebook, twitter, bloggen etc... allt det där... sörjiga på nääätet.
Eller som Annika Lantz twittrade för några veckor sen;
"Herregud, jag har inte mikrobloggat på hela dagen. Känner mig skyldig och lättad på samma gång. Alltså samma som när jag har mikrobloggat." Näh, men nån slags noja blir det o sen plötsligt duger ju ingenting av det man skrivit och DET var ju inte meningen... att det skulle vara prestige och prestation att skriva lite trams på nätet, utan mest REKREATION och lite "kreation"... eller kreativitet då... och skrivet i farten liksom.
Ja, så nu är det dags igen att posta saker som man eg inte vill posta... för att de inte är klara eller färdigtänkta eller spirituella eller whatsoever... nej, då är det bara att göra det i alla fall så man inte går och får nån slags prestationsångest eller tänker att det måste vara essens och form och fason på da shit...
Så... postas härmed; diverse halvfärdiga trams-inlägg, daterade då jag skrev dem... bara för att liksom jäklas med mig själv och min larviga begynnande prestige-SUA!
Mårran; Tove Janssons ensamhets-karaktär... svårmodig, frostig och bitter.
A Desperado for Love... och värme och närhet men ingen social kompetens what so ever och inte ens det där snygga o glassiga yttre skalet som så många andra tomheter lever på... den där öde nästintill pornografiska fasaden, amerikaniserad... nej, stackars Mårran har inte ens det att leva på... otymplig och grå som hon är, utan minsta bling-bling.
Så skrämmer hon alla men är ändå min Jansson-favorit både rent estetiskt och psykologiskt...
Ni vet det där medhållande, konstaterande jo:andet som uttalas på inandning... vanligt på Åland.
Det ssschjjo man andas när man sitter på ett 1575 miljoner år gammalt åländskt urberg; röd granit, rapakivi; hällar blankslipade... skrevor räfflade, skrovlade, skrapade av den kilometer tjocka inlandsisens tryck och skav när den långsamt grötade sig över och förbi för 10.000 år sedan...
När man har blicken på horisonten som så troget låter himmel o hav mötas på ett alldeles, alldeles fullkomligt hänförande sätt.
När fältspat, glimmer och hornblände sjunger, hummar sin urbergssång... då tillåts människosjälarna för en sekund ha svaret på livet, universum, ja allt... då när solen fräser sig ner i djupet och den där känslan, vetskapen infinner sig... av att man sitter på en planet som vrider sig, skruvar sig, cirkulerar och rusar fram i världsrymden...
Det är då man ssschjjo:ar, konstaterande... trygg där på urberget... för det behövs inte mer... ssschjjo:et innehåller allt som behövs, varken mer eller mindre.
Och jag antar att man upplever samma sak på ett Norrländskt fjäll för visst ssschjjo:as det rätt så friskt där med, har jag för mig.
.jpg)
aW.jpg)
