manotantens strategier

onsdag 3 juni 2009

Mårran


Mårran; Tove Janssons ensamhets-karaktär... svårmodig, frostig och bitter.

A Desperado for Love... och värme och närhet men ingen social kompetens what so ever och inte ens det där snygga o glassiga yttre skalet som så många andra tomheter lever på... den där öde nästintill pornografiska fasaden, amerikaniserad... nej, stackars Mårran har inte ens det att leva på... otymplig och grå som hon är, utan minsta bling-bling.

Så skrämmer hon alla men är ändå min Jansson-favorit både rent estetiskt och psykologiskt...

Hemulen är en annan...

2 kommentarer:

Blipp sa...

Tänkte skriva att jag älskar Mårran men det går inte - hon är oälskbar, undrar vad det heter, det där starka man känner för henne? O lite för sig själv ibland...

manotanten sa...

ja vad heter det? det där starka
det finns ju ord... ömhet och sweet-sorrow och vemod... och Kärlek ändå... men vad beskriver de... intet blott intet

 
web statistics