Storstadstramp

Förkylningen trotsades med Ipren och mina Stan Smith fick trampa lite storstadsgator iaf i går dårå.

Och jag förnekade mig verkligen inte utan trampade åt fel, ja rentav motsatt väderstreck hela två gånger innan jag hittade galleri Andersson o Sandström på Hälsingegatan i Vasastan... en stadsdel jag ändå borde känna till någorlunda, men nähänä...

Min fasta övertygelse om att jag har ett fantastiskt lokalsinne gör dessutom att jag hinner gå mer än ett kvarter innan jag tvingas inse att jag måste vriiida min inre karta och min -för mig själv så utan tvivel helrätta- kompass 180 grader och trampa tillbaks... Eller runt kvarteret och tillbaks på parallellgatan då, eftersom jag hatar att bara vända om och se samma saker två gånger i onödan...

Men Louise Bourgeoises 11 verk såg man inte i onödan på något sätt eller vis!

The passage

Spretigt och flytande tryck med arkivfärg på tyg... sökandet efter urmodern... rädslan för tomhet o mörker... hmmm, klassiskt men vackert... och lite vulgärt.

Vackrast var ändå Les petites sensations (bild nr 9)... så annorlunda med sin skira framtoning!

Och Bourgeoises signaturer!!! På varje verk hade hon broderat sina initialer i nedre högra hörnet med små, små syfrökenprydliga, nästan pedantiska efterstygn... som ville hon säga att allt inte är kaos och längtan och rädsla... att man kan stävja det för en stund med hårt och noggrannt arbete... kanske.

Inte vet jag... men sen blev det till att trampa lite södergator också. För det hör ju bara till. Inget sthlmsbesök utan åtmonstone nånting av Hornsgatan, Medborgarplatsen, Skånegatan eller Mariatorget... och förstås klassikern, numera riktiga turistfällan men ändå mitt måste; kära Götgatan. Gillar både So o No of Fo...

Så jag trampade ett tag i eftermiddagssolen och åt sen en urgod lasagne... fikade och såg hur skatearna med camen på hjälmarna "hänkade" bak på brandbilarna upp för att sen totalt dödsföraktande kasta sig ner för branten mot Slussen.

Sparka sig upp i en egendomligt hög fart och helt galet slalomsurfa mellan slick-skinny rockers och intellektuella grovkängade söderbönor, mellan rullatortanter och barnvagnsleende förortspar, mellan italienarna i maffiakostymerna och deras kerublockiga guldklimpar, mellan ny-synthare och ny-punkare, mellan dreadiga rastahögar och mer slätborstade, alvliknande hårdmetallare, mellan strassprydda pantrar o svartögda poet-tigrar, mellan sköööna emos och vackra asiater med ninjasteg, mellan ölmagade bajare och mobilpillande fjortisar, mellan fjällrävenkånkande miljöaktivister och gladioliusbärande "sköna-hem-aspiranter"... Skatearna använde dem som levande röda portar i det adrenalinframkallande street-störtlopp de gav sig på. Gång på gång.

Och sitter man i kvällssolen på Götgatan... efter finkultur o lasagne o vin... med en kaffe gjord av en söderbarista... ja, då spelar det ingen roll att man är dunderförkyld... man är skönt utanför och samtidigt inne-i och iakttar... och bara måste älska hela den här tokiga mänskligheten! All vår skönhet och alla våra behov och svagheter... ja t o m... eller kanske just för det... för det att vi är så fantastiskt bekräftelsetörstande och sårbara, så sköra ändå och rädda för tomhet och mörker... Bakom fasaderna vi sätter upp.