Normlös

Trots att jag nog raljerar ibland, med min normlöshet... och ja, min inbillade, senfunna frihet också... trots att jag försöker vara mer än jag är... så sitter ju förstås jantelag, självförakt och moralspett instucket även i min ryggrad på ett ganska obekvämt sätt.

Kämpar för att dra ut det där! Dagligen... med cyniska syrligheter.

Men det är en ojämn kamp och när vardagen återigen visar sin fascistoida sida och tyngderna, alla dutys på axlarna trycker till lite extra... när man inser att man inte räcker till... ja då vinner ju självömkan ytterligare en seger... man släpper in det...

Och det var väl då själva fan att man släppte in det men det gjorde man, det gjorde man...

Så fikat på bilden; det är äkta, genuin comfort eating... socker som tröst.

På cheesecaken droppade t o m tååårar...

Självömkanstårar först... sen några ilske dito och föraktfulla med... så till sist besvikelsetårar över att man inte lyckades hålla det utanför... det där sliskiga...

...för att man släppte in ärkefienden självförakt.

För det var ju ett bra tag sen nu och man trodde ju att man hade lyckats... kommit över o förbi... inte längre hemföll åt sånt...

Liksom bet i det sura äpplet o höll god min ändå...

Att man kunde det nu...

Men nu är det gjort.

Och det måste tillstås att tårars sälta o ömklighet o socker o heligt koffein smakar fantastiskt bra tillsammans... lugnar

och hjälper...

Så nu är det gjort

och det kändes bra!