Halloween

Det var extremt lugnt i skogen i kväll, alldeles tyst, inte en rörelse. Och månen nästan full där bakom de gråbleka molnslöjorna.

Man kan definitivt påstå att det var lagom spöklikt dagen till ära men ingen närvaro fanns där, inte av något slag. Varken terrestrial eller extra terrestrial. Varken zombies eller vampyrer... inga varulvar, inte ens några vildsvin.

Hästarna tassade stigarna lika säkert som vanligt, känner varenda sten vid det här laget. Inte ett felsteg, inte ett ljud. Det är som om de hade ögon i hovarna. Och allra säkrast är de när vi galopperar på vägen som går ner till sjön i pannlampornas sken.

De är ju mest till för oss, lamporna; hästarna ser ju bra ändå de, fast det är så gott som beckmörkt faktiskt.

Förundras lite ibland över att de så gärna ger sig ut med oss rovdjur på ryggen, hästarna, dag efter dag... och att de dessutom så utan tvekan tycker det är roligt!

Schaman kryper nästan in i tränset när vi ska ut... öronen hela tiden spetsade sen i skogen. Kliver på med rejäla steg; spanar, lystrar, andas. Fullkomligt lyhörd ändå; minsta viktförändring och han viker åt sidan... behövs inga tygeltag, inga skänkelhjälper. Knappt en tanke.

Där, närvarande, fullkomligt i nuet... mjuk, följsam, hela tiden MED... här och nu.

Vilken lyx, vilken förmån, vilken ynnest det verkligen är att få vara i hästars närhet; dessa andäktiga, långhalsade och storsjälade urtidsdjur!!!

Har jag sagt det förut?

Det tål att sägas ändå...

Men i helgen blir det vila för Schaman och bara gammelvolvons traktorlika hästkrafter för mig. En road-trip blir det och en rundtur till Sveriges västra delar... Norrtälje- Sunne, sen Go:teborg med dotra inkl bohag. Norrtälje retur på söndag.

Ah, pengarna som volvon slurpar i sig, arseldomningarna, det dåliga miljösamvetet, all junkfood från Statoil... men ändå... vägen, farten, förändringen i landskapet, P3, timmarna som låter en tänka tankarna klart...

Jag gillar road-trips och statoilkaffe.

Har jag sagt det förut?

Det tål att sägas igen.