Superkraft?

Jag menar, ibland är man ju som Superman himself. Räddar världen på daglig basis, liksom. Fixar allt; städar toaletten när man duschar och handlar på vägen hem när man ändå kör förbi.
En sväng till jobbet varje dag och styr upp en sån jäkla massa strul... är orsak till lika mycket också, alldeles säkert, men ändå.
Hem sen; vevar runt i köket och svär långa, vackra, rysjka eder.
Till stallet, mockar skit, klafsar i lervälling, tar en o annan elstöt, sopar o sopar o höar ner igen. Fixar hovar o skägg o manar o svansar och mat förstås till hästarna, mat som är hundra gånger mer näringsriktig, regelbunden och hälsosam än den mat man trycker i sig själv lite nu o då.
Tar vägen förbi pappersinsamlingen på vägen hem med tidningar ingen hunnit läsa och svär lite till... av någon orsak, vilken som, funkar bara så bra att svära i bilen.
Och visst, ibland börjar skinnet skimra så smaragdgrönt då när tiden inte räcker till och det blivit för lite sömn och pappren fastnar i kopiatorn o kaffet är slut eller toapappret och frågorna är för många och besvikelser o självförakt står på kö till hypotalamus...
Och allt som oftast somnar man ju på soffan innan Criminal Minds... innan Matthew Gray Gublers vackra, frågande ordsnubbleri; innan den där stigande intonationen i slutet av varje analyserande mening... like, you know, right?
Ja, och allt som really, verkligen oftast känner man sig som en utmattad och raggig Catwoman med slöa klor och det där väsande, giftiga MIAUUU:et som en tupp i halsen mest.