Gårdagens minusgradiga dimma täckte allt med minst trecentimeter tjock rimfrost. Varenda gren, vartenda barr, minsta lilla kvist...
Färgerna som himlen presterade i skymningen vid fyra halvfem-tiden i dag skulle inte platsa på en tavla från Hötorget ens.
Alldeles för Hollywoodskt pastelliga... Rosa, lila och alla nyanser av blå man kan tänka sig; från ljusaste skira till dovaste mörka. Sån överdåd att man inte tror på det nästan.
Men allra vackrast är det ändå på kvällen, på hästryggen, förstås; de knirkande hovstegen, stjärnhimmelns tyngd, skogens absoluta stillhet; hela världen stannad, frusen...
Och pannlampornas ljus på rimfrosten får allt, precis allt att gnistra o glimma o spraka o stråla o glittra värre än en Disneyprinsessas tiara.
Ett sagolandskap, ja och en vintrig triumf med den sortens skönhet som väldigt få lyckats avbilda utan att det omedelbart förvandlas till billig kitsch.
Det är helt enkelt bara för mycket!
För mycket skönhet på en gång liksom.
aW.jpg)
9 kommentarer:
Det är för mycket snyggt faktiskt, blir lite banalt, orkar inte fota längre. Men njuter ändå, i lönndom, som åt en dålig schlager...
Appropå Stenmark: han som står o ser på radhusområdet med flaggorna på halvstång - "dom lata djävlarna".
Om jag kunde älska skulle jag älska Stenmark.
Tänk att varje årstid faktiskt har sin tjusning. Man blir lika tagen varje gång (det blir värre för varje år). Tänk att man får vara med o uppleva detta. Minns du körsbärsblommornas överflöd i våras?
Mm, de vitgnistrande träden tog andan ur än. Tog en nattpromenad igår (idag?) Och stod nere vid kustkanten och lyssnade på isen. Den rasslar och knakar och spricker... Varför spricker den förresten? Det är ju kallt!
Blipp: hahaha, den med "lata jävlarna" har jag nog inte sett, tror jag... bisarr o rakt på... undrar hur han kommer på så underliga men självklara saker... så bakvänt, asocialiserat, tvärtom liksom...
Och...det är verkligen banalt ute nu... eller som stefan sundströms dotter tydligen sa en gång när de gick över en sommaräng en tidig lite älvdisig morgon:
"pappa, pappa, titta, det är nästan som på reklam!"
Irene: Ja, körsbärsblommorna var riktigt kitschiga de!
Det är som du skriver att man blir mer o mer "blödig" med åren... inte blev jag lika betagen av naturen i min ungdom inte... men det är helt underbart ju... och i skogen är det vackert året om, i alla väder... och vid havet och på bergen och ja, överallt där inte människan farit fram alltför mycket... nåt att glädjas åt varje dag, verkligen!
Rosa: gnistrande träd, stjärnhimmel, isar som låter så där ödesdigert som de gör när de (tror jag) liksom allt levande material rör sig, böljar, spricker lite och bökar mot stränderna och grynnor och mot varandra, olika isar, olika rörelser under och i isen, temperaturväxlingar dag från dag och på olika ställen... det bildas råkar som sen fryser igen och kanter som gnuggas mot varandra.
när norrhavet på åland fryser till och bökar omkring (is är inget stelt material nej) Det låter o sjunger o smäller o brummar i isen och det bildas ENORMA formationer (flera meter höga ibland)... vallar och raukar nästan... vackra och skrämmande på samma gång
som allt nästan i naturen...
obeskrivlig skönhet och skrämmande kraftfullt
Jag har alltid sett isen som en levande varelse med. Någonting som inte alls är oändligt eller stabilt. Det är därför jag är så rädd för att gå på den. Tacka vet ja skridskohallar, då sjunker man inte så långt... och isen där är död. Själlös.
skridskohallsisar sjunger inte, nej... men de nynnar väl lite, lite ändå
men
tryggheten vs äventyret
en evig kamp, det... en av många
Jag kommer ihåg att vi var rädda för det där smällandet i isen hos gamla mormor o morfar när vi var små och låg tryggt instoppade i salssoffan :)och så var vi rädda för "bakom salsdörr blott fienden stå" :DNu han svävade kring på det ödsliga hav; han for vida som jagande falk.
Men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?
”Ej må tältas på skepp, ej må sovas i hus, inom salsdörr blott fiender stå;
viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himlen, den blå.
Kort är hammarens skaft hos den segrande Thor, blott en aln lång är svärdet hos
Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och för kort är din klinga då ej.
När det stormar med makt, hissa seglen i topp! Det är lustigt på stormande hav!
Låt det gå, låt det gå, den som stryker är feg; förr’n du stryker gå hellre i kvav!”
Ur Tegnér: Frithiofs saga
Och soffan var bäddad med manglade kritvita lakan och ett sånt där gammalt Tungt täcke som man inte hittar idag hu man än söker, det finns bara värdelösa duuntäcken....
ååå, den kan jag på orgel fortfarande... vikingabalken... letade texten förut men hittade inte...
och såna tunga täcken görs inte längre nej... de är bra annars att gömma sig under när fienden står bakom salsdörren
Skicka en kommentar