Uffes "Värmen"

Jag läser äntligen ut Ulf Lundells "Värmen" (2005) som bokstavligen legat under sängen i över tre år tror jag... inte på nått nattygsbord, för det har jag inget, utan i en plastback under sängen.

Den är full, backen, med böcker, anteckningar, tidningar, olösta o lösta korsord, sudokun lika lösta o olösta, pennor, tarotkort, hästtidningar, läsglasögon... ting för en nattuggla.

Där har den alltså legat halvläst...
En tjock bok är det och som vanligt när det gäller UL är den rätt pladdrig också och jag brukar ofta bli lite arg när jag läser honom. Har läst alla ändå under årens lopp... gillar ju lite ilska.

Han pladdrar på då om artistens ängslor o våndor o lyckor med...
Roman jaget är en rockartist, drygt 50 år som driver omkring med den där rastlösheten, rotlösheten som alltid finns i UL's romaner. Och en frihetslängtan och en saknad och en trygghets-ängslan...

Han pressar mil efter mil i sin älskade trailblazer, upp o ner genom Europa; påstår att han är på väg men också att han inte vet om det är till eller ifrån något...

Och han återvänder flera gånger till sin vän författaren som nu bor i södra frankrike och de talar, pladdrar om våndan att bli gammal... i offentlighetens ljus

Och Han må säga vad han vill om saken UL men det är klart han sitter där o snackar med sig själv... ambivalent.
För de är lite osams rockern och författaren, drivs åt olika håll... Finns det nån mening med allt det gått igenom, är det någon vits att fortsätta?
Det finns ännu sånger o böcker ännu att skriva men vill de betala priset...
Det är intellektuellt och mycket vackert skrivet om livet o döden egentligen... vad man väljer...

Och båda jagen, själven återkommer ju (som väntat) till den gamla tangon mellan Kvinna o Man... Båda har de 25åriga smarta, vackra kvinnor vid sin sida...

Kvinnan som SÄLLSKAP och HEM... utan kvinnan bara drift... rörelse... väg...

Och Mannen som MYSTERIUM... och hur man enligt fransmannen Baudrillard måste "göra sig hypotesen" att det bara finns ETT kön; Kvinnan!
Och att det är därför Mannen alltid måste manifestera sig så hårt för att bli... inte kvinna.

Och jag tänkte först att längre än så måste han väl ha kommit men ser sen mognaden i att över huvudtaget reflektera över madonna-hora komplexet och den nya mansrollen på det viset... och att komma fram till att det ändå är HEM... hem till la mere... man vill... bara små utflykter i trädgården... pojken


Och, och, och... sen när han, UL beskriver "sina" landskap, staden, Naturen... den besjälade, den gudomliga... då kan jag inte annat än aaaavguda honom, författaren, som skriver så rätt in i själens vemodiga f-ö-r-u-n-d-r-a-n över naturen s-k-ö-n-h-e-t...
Och han trollar, framkallar den där pathosdrunknande översvämningskänslan av att vi hör ihop allihop, vi simmar i den där oceaaanen av understanding och peace och L-O-V-E!!!
allihop
trots allt...

Man bara måste ääälska honom... patriarken
trots allt