vaffödå

Nä, nu har jag säkert ett 10-15 utkast här som jag aldrig hinner eller orkar skriva färdigt... undrar varför jag börjar på en del... och varför vissa blir färdiga... och postade... och varför jag sparar dem som inte blir det... och varför jag ändå redigerar vissa till sist???

Många undringar - inga svar...

Men precis härunder möter jag hästsjälar mitt i natten och längre ner finns tre larstrubadurer...

Och så har några en riktigt dålig dag på jobbet.

Nu ska jag ut på sjön...

Långhalsar

Dagarna känns bara som tyngder, nätterna är lättare.

Jag är mest så less på allt nu av nån boring och antagligen kemisk anledning.

Men att hälsa på hästarna i hagen mitt i natten,
precis i tiden mellan sensommarsammet och grågryningdet sätter lite perspektiv i min stirriga, bortskämda hjärna.

De smyger då, hästarna;
vaksamma, vakna; majestätiska urtidssjälar.
Ögon, vippande öron och näsborrar har koll på att det kommer någon i deras hage
långt innan man själv får syn på dem.

Gräset är lite blött, frasar när de kommer ur dungen.
Så värdigt och lite frågande hälsar de,
påminner om dinosaurier med sin långa halsar.

Sträcker sig, undrar vad man gör där i natten.

Nähä, inget ätbart har hon med sig heller...
Betar lite,
alla kommer fram ändå,
turvis, så gott som i rangordning.

Står alldeles stilla,
spanar lite inåt skogen
där grävlingen bor
och vildsvinen som flyttar allt närmre o närmre...

Betesdjur, flockdjur, flyktdjur
alltid beredda, på sin vakt
men tålmodiga, fördragsamma
och nästan alltid frågande:

Är du en vän, vad vill du, ska vi hitta på något?

Edna Annie Proulx

Meeen det var mig en seg en!!!

Proulx's Esset i Rockärmen griper INTE tag i mig som de andra av hennes välskrivna romaner... Kanske skulle jag helt enkelt i stället ta upp nån annan av de där romanerna som ligger i plastbacken under min säng...

Men nä, jag vill ju trots allt veta hur det går för Bob Dollar som tillfälligt slår sig ner i en småstad i Panhandleområdet i norra Texas, för att se om han där kan hitta någon som är villig att sälja sin mark till hans uppdragsgivare; Det Stora Baconbolaget.

Mark som behövs för storskalig svinuppfödning. Men svinfarmerna är mycket illa ansedda då de sprider en fruktansvärd stank och sägs ge panhandleborna en mängd sjukdomar. Bob utger sig därför för att vara ute efter mark som ska bebyggas med lyxvillor.

Men historien kommer liksom aldrig igång även om Bob Dollar får vänner bland Woolybuckets exentriska invånare som alla berättar sina historier från flydda tider för honom; den ena mer hiskelig än den andra. Historier om traktens original och det nästan omänskligt hårda livet som ranchägare eller kofösare eller vindpumpskarl på det sönderblåsta slättlandskapet.

Nej, underligt och ovanligt seg är den trots det sedvanligt vackra språket.

För Proulx är ju annars sjusärdeles läsvärd! Jag har dock inte läst mer än två av hennes tidigare romaner Alla är inte heller översatt till svenska och att läsa Proulx på originalspråket skulle jag aldrig klara av för det är överväldigande och sprängfyllt redan att läsa en översättning. Språket dignar av ord...

Hon är nämligen också researchernas researcher, har jag förstått... och märkt... framför allt i Esset... som sidvis dignar av beskrivande fakta kring allt från ranchernas redskap till markens alla grässorter... i och för sig beskrivet med ett fantastiskt målande språk!

Det är ju också precis det jag tyckte så mycket om i Sjöfartsnytt och Dragspelsbrott.
Det där underbara språket...

Flerfaldigt prisbelönta Sjöfartsnytt är en av mina absoluta favoritromaner och har man inte läst den så får man helt enkelt se till att göra det för där är hundarnas ögon som våta blåbär, grusvägarna mönstrade av spetskantad is; lika färglös som plattan till ett gammalt strykjärn och himlen trycker över det där havet utanför Newfoundlands kust med moln i tunna rullar; som gråa pennor i en ask...

Och Quoyle blir man ju bara störtförälskad i... det har jag varit ända sen jag läste om hans öde för många år sedan.

Även Dragspelsbrott satte sig och blev kvar som en av de bästa läsupplevelser jag haft. Historien om ett italienskt dragspel men framför allt dess många ägare och deras livsöden låter kanske inte så lockande men det är starkt och mycket vackert berättat om immigranternas hårda liv och närmar sig på något vis den stora episka amerikanska romanen.

Så mina förväntningar på Esset var väl för höga... men historien om Bob Dollar känns lite för överarbetad och detaljrik, tyvärr.

Åtminstone för den rätt (mycket!) ringrostiga läsare jag är just nu efter åratal av enbart slöläsning, ibland ingen alls.

Jag är liksom inte van... med så mycket information på varenda en av de där 370 sidorna.

Men nu har jag bara några kvar som jag ska pressa ändå för det är ju inte dåligt... bara lite segt.
Sen får det bli nåt helt annat...

Bad day

Snor denna helt fräckt från RosaGrep... för den är hur rolig som helst och man känner sig ganska sansad i jämförelse även om man själv kan få lite psykbryt nån gång nu o då när vardagen blir så där fascistoid... men arbetar man med människor, som jag kan man ju inte göra så här på jobbet... det får bli hemma man går lös på inredningen...

Flosklernas floskel

Carpe diem; att fånga en dag, har ju blivit den överanvända klyscha som så många kvasi-intellektuella halvkändisar bl a här på nätet älskar att hardcore-hata och rata i dag.

Ja, nu ja, när de äntligen förstått att det inte handlar om att omedelbart och ständigt ägna sig åt jordiska njutningar... att göra, uppleva och konsumera så mycket som möjligt varje fucking diem.

Nu ja, när de kanske insett att det inte handlar om att förbruka varje jäkla ögonblick som kan utnyttjas... stressa runt o ha bråttom för att hinna med världsliga saker...

Nu när de till och med verkar ha lärt sig att det inte handlar om att känna dessa oerhörda oceansvall när de gör (eller INTE gör) allt det där politiskt korrekta (eller inkorrekta... om de är lagda åt det hållet) som de så gärna och oavbrutet gör...

Ja, nu när de till sist insett att inte ens ett nätflashande av de över-perceptiva iakttagelserna de gjort under utlandsresan (eller bakfylleångesten) hjälper dem närmare känslan av att ha fångat nånting överhuvudtaget, allra minst en dag...

När de till sist fattar att ingen dag (eller ens en tjugofjärdedel av en dag) kan fångas och läggas i några fotografiska bojor eller fastkedjas med de korta (och för allt i världen vackra) strofer av adolescenspoesi som fladdrar likt fjärilsvingar överallt här i nätsmeten...
Eller, gud hjälpe mig, med svavelångestkryddade och bitterljuva minnen från den tid då det skars i handleder och/eller trippades med vad som då stod till buds...

Så, kanske har de nu äntligen fattat, att en dag är omöjlig att tillfångata... den flyr varje försök... som att försöka fånga den dröm man håller på att glömma... den slinker mellan fingrarnas grepp... ål-slinkigare ju hårdare och mer abstinent man håller om den.

Efter så många misslyckade försök att halstra sina diems på det intellektuella spettet blir det till sist outhärdligt för übertänkarna... och i en värld där alla söker omedelbara och ständigt nya kickar ratar och hatar de hellre den nötta klyscha som kanske missförståtts så grovt.

Hellre fly än illa fäkta liksom...

Ja jag har visserligen också länge föraktat flosklernas floskel för att den populäriserats och kommit att bli blott en flåshurtig uppmanig till mer och allt häftigare konsumtion av de rätta upplevelserna i de rätta kretsarna... nu, nu, nu, innan det är försent vid 25.

MEN NU när den ratas så grovt och kollektivt av den samlade intelligensian, för att den blivit main-stream så det skriker om det, då känner jag att Horatius gamla citat inte förtjänar detta öde, sin västerländska ytlighet till trots...

Och jag vet att jag kanske är ute på cykeltur i urskogen nu, men kanske finns det en annan betydelse gömd i citatet; en ursprungligare eller en nyare... i vilket fall en djupare och mindre kapitalistiskt flåsande...

Den engelska varianten "seize the day" betyder väl rakt översatt att "greppa dagen" och det ter sig något riktigare faktiskt då ett gripande är mer som ett famlande och ett sökande och dessutom äger något slags inneboende släppande i själva betydelsen... ett grepp håller man inte för evigt.

Ett fångande är mer statiskt och definitivt än ett grepp som kan släppas, lossas...

Jag tänker också under min vingliga cykeltur på det faktum att man så ofta ser det berömda citatet felskrivet på engelska som "cease the day"; vilket skulle betyda "upphör dagen" eller kanske avsluta dagen... och jag vinglar med hojen och tänker att DET kunde vara ett ödets ironiska misstag för DÄR kanske vi har något som känns mera rätt!!!

När dagen hör upp, stannar till... när man upphör att vara medveten om stunden... då tystnar det inre kacklet och kivet om dödsångest o lebensangst...
DÅ kanske vi kan tala om att ha greppat en dag... att ha plockat och tillvaratagit en STUND av vår flyende tillvaro här på jorden.

Och då närmar vi oss det väsentliga för min vingliga cykeltur.

"Because we are food for worms lads", som han säger, mr Keeting (Robin Williams), i Dead Poet Society.

Vår världsliga uppfattning om hur saker och ting ska vara; om de är inne eller ute eller om något ska få mediatid eller inte har så lite, så lite att göra med vad som står på vår verkliga agenda...

När vi hör upp i dagen syns för en stund vad som står på mänsklighetens to do list...

Vår jordiska levnad är kanske bara maskföda ja:

men stanna din dag ändå
jaga inte, försök inte fånga

upphör den dag
som kedjar dig

att fånga den dagen
är som att fånga sin egen svans

för dagen är du
och du är dagen

Hör upp en stund
stå i stunden

stanna dig i dagen
och dagen stannar i dig

men släpp den fri
bind den inte

för stunden är du
och du är stunden

Och nuet är bara en hinna
mellan våra minnen om då
och våra förväntnigar på sedan

så låt dem gå
leta inte längre

stunder och dagar är svansar
och
stunder och dagar
är du


Och så har jag lyckats trampa cykeln sned igen... att jag blev så DÄR klyschig o kvasidjup skyller jag denna gång på mina axoners och synapsmembrans serotonin- och noradrenalin-brist...


Bara för att genast vingla vidare och visa hur flosklernas floskel kan finnas mitt i min världsliga storstädning... när jag stannar upp (vilket är lätt när det kommer till städning) och plötsligt ser i vardagsbestyren vad som EGENTLIGEN står på vår mänskliga agenda:

Dammsugarsladden vill visa att kärleken är störst!

Ett hårstrå på tvättställskanten sänder också ett budskap om love.

Ja t o m sojakladdet... det som skrämde mig en kväll när jag kom ner i köket när sojaflaskan mig ovetande hade tippat omkull inne i kylen och nästan allt hade runnit ut över golvet... och innan jag fattade vad det var såg det ut som levrat blod och jag kände mig som nån i början av t ex CSI; någon stackars städerska el dyl som upptäcker ett mordoffer... (puh)

Ja, t o m det där väldigt svårtorkade kletet ville mana till kärlek!

... ... ... ... ... ... ...

Så carpe era diems, seize your everydays o greppa så många dagar ni vill trots att det är så ute enligt vår elitistiska intelligensia!

Men tatuera för allt i världen inte in flosklernas floskel på någon av era kroppsdelar...
vara de ädla eller ej!!!

Och kolla Robin Williams här nere som får vara lite motvikt till allt detta kvasidjup...

3xLars

Lars 1
Lars Eriksson

Har nog aldrig sett ett enda idolavsnitt och inte följt intrigerna runt deltagarna men har förstått att den här idol-larsen kanske hade lite attityd och var en aning arrogant...
Om han sen hade rätt eller fel vet jag alltså inte men hans släpiga och härligt Dylankomplexiga röst funkar ju helrätt i mina öron som sen länge härdats av vemodiga singer-songwriters och deras brustna existenser.

Lars 2
Lars Demian

Sen åratal en favoritgycklare. Vaudeville kornigt grovsaltad bitterlyrik... en positivhalarens ojämna, släpiga tangorytm, spruckna zigeunervioliner och kontrabasens krossade sammet...
Baske mig att ringarna under ens ögon mörknar en nyans.
Vissa av textraderna sitter som tuggummi i hår. Måste nästan klippas bort... eller så får de bli där... stelnade klumpar till sist... testarna ihoptrasslade

Men döden han är listig och han vinner som han vill,

vad säger man då till riddaren... jo, Lycka till

Ge mig alkohol du gör mig till en man, du ger mig vad jag tål...
Då slipper jag se klart, då fördunklas mina mål...

Du är min bästa vän, du är min gemål...

...drick ett glas för mig, höj ett glas för all vår kärlek...

Lars 3
Lars Winnerbäck

Kan man ju inte värja sig emot, det går bara inte, hur gärna man än skulle vilja... men varför skulle man vilja det, förresten.
Det är ju som om demonerna och änglarna gått samman, lierat sig och hesviskar klingande vemodssvenska ord i ens öra... ord man minns så väl någonstans ifrån och som vyssjar sig in i de nordiskt mordiska svartljusa toner som skär genom cementen och baddar såren med salt...

Andra svenska vaggsångsänglar med horn headbangar instämmande; Bellman, Lucidor, Taube, Sundström, Wreswijk, Thåström, Lundell...

Nej helt onödigt att försöka värja sig emot, helt onödigt, faktiskt.

The ending...

Robin Williams har en fråga to the ladies och den är inte rumsren på något sätt eller vis!

Do we look like this??? Det är frågan och har ni inte sett honom framföra detta förut så bör ni väl göra det nu!!! Men lite varningslampor blinkar jag med för dem som är av den pryda sorten då...

Plockat svamp

Kantareller plockar sig själva nästan men rensningen vill de som bekant inte hjälpa till med.

Nä, de påstår glatt att lite skogsskräp och snigelslem är heelt okej i stuvningen...

Men jag rensade o sköljde ordentligt och det blev så delikat så. På rostmackan och så vin till det!

Bert hjälpte inte till alls... ganska lat faktiskt.
Glassar mest runt o försöker styla, bara.

Öde (substantiv el adjektiv)

Varför det känns så öde nu verkar inte tarotkorten kunna visa mig.

Och varför det känns som om jag glömt något väsentligt det kan inte ens min vision förklara... fast den dök upp igen.

Visionen där vi föds ur månen... för evigt och silversträngat ihopnavlade; min kosmiske bror och jag!
Föds med ett förunderligt, metalliskt skratt och svävar ut i den tysta, mjuka etern... astralt ihopkopplade med kosmiskt argentum...

Det kan bara vara självklart...

Och alldeles säkert på gränsen... eller för den delen, redan passerat den gränsen som människosjälar utan ögonstirr i benen anser sig kunna se och tydligt urskilja...

En gräns mellan gott o ont, mellan rätt o fel... en gräns mellan normalt o onormalt...

En gräns som inte är mer fysiskt synlig än den där silversträngen eller det klister som håller vår ocean samman... men ändock en gräns vars kulturellt dogmatiska regler slår fast för ostirriga själar vad som "går an"...

Men en vision och inget mindre än en v-i-s-i-o-n

Och även om den förklarar inget, inget, inget... så vill den berätta om ett öde jag kände till men glömt, utan förklaring...

Och hur flummigt var det då på en... skala?

Och om Ni undrar över bildval så var det första träffen när man bildgooglar "flummigt".
You fail me...
På nåt sätt passande ändå...
men inte min kaffekopp den där musiken bakom...

Quote

What is wrong with peace that its inspiration doesn't endure?

Hönshjärna

Agdas hjärnkpacitet är inget hon skroderar över.

Har jobbat ett par dagar nu men känner mig mest "upphängd o nersläppt" som man sa på Åland...
Eller som om jag har "falli' å skaft"... Ytterligare ett uttryck som användes i mina hemtrakter.

Att falla av skaftet är väl närmast att betrakta som att bli av med den lilla ryggrad man möjligtvis annars besitter... den som håller en upprätt trots att vardagen fascistoida tendenser så gärna vill böja och bända och kroka till det där skaftet.

Men så har jag onekligen känt mig dessa dagar... fallen av skaftet...

Kvar på skaftet verkar min utslitna hjärna sitta... ser inte större ut än en hönas minimala dito och DET är inget man förhäver sig med!

De e så snyggt!!!

Antar att Ni sett den allihop... den florerar överallt här på nätet.

Men OM Ni har missat den står Ni nu inför en upplevelse faktiskt...

En flash-mob som är riktigt, riktigt snygg!!!

MJ Tribute i Sthlm, Sergels torg o Centralstationen

a

Ängs-galopp

Filmade en liten snutt på skoj när vi galopperade över Ängen nere vid sjön för någon vecka sen.

Somrig men verkligt o-spännande film; bilden är kass och det låter väldigt mycket om vinden och det höga gräset, som nästan helt skymmer stigen nu.

Själv låter jag som Wild Bill Hickok när jag "hoooar" då det börjar gå lite fort.

Jag var tvungen att sluta filma där, innan vi kom till stället där stigen sneddar över ängen upp mot vägen... där brukar Schaman alltid ta i lite extra.

Och det gjorde han verkligen denna dag + att han utförde en elegant "arabisk 8 meters teleportering" bara för att någon hade flyttat på den övergivna cykeln som länge stått lutad mot ett träd där... nu stod den ju lutad mot ett annat träd!!!

Hade jag då fortsatt filma, rida på en hand och lång tygel hade jag nog inte suttit kvar... det hade ju blivit en roligare film då i och för sig...

En helt odramatisk o intriglös filmsnutt... men ändå.

Hierophant

... eller Översteprästen blev dagens Tarot kort.

Det femte kortet i Arkana Major

Ett lite tråkigt kort, tycker jag

men mångtydigt...

Femmor, läser jag; står bl a för

kommunikation, förändring, uppbrott, andlig o mental vilja,

diffusa mål, rastlöshet, förlust, osäkerhet, äventyrslust, frihetslängtan o förvirring..

Instabilt och föränderligt... alltihop

Annars är det ju lättast att läsa in stagnerad traditionalism o konservativ moral

i översteprästens påvelika framtoning.

En lärare med pekpinnar och alltför många "goda råd"...

En auktoritär ledare som förslavar människorna i sin nit att "balansera upp"

all den där osäkerheten, rastlösheten och frihetslängtan...

Men, det vet man ju att alla måste klura ut vägen själv;

skaffa sig egna erfarenheter, göra sina egna misstag...

Skapa sig sin egen mentala styrka och andliga vishet...

en egen inre överstepräst som balans och stabilisator.

En andlig vägvisare

som leder och inspirerar i förtroende

utan moralkakor och fördömanden...

Ja,ja en jäkla massa jobb blir det,

för att få mig själv stabil då alltså... suck

:/

Chill-jäveln

Jag ÄR en jävel på att chilla!!!

...och rätt skamsen över mitt tidigare utbrott

kring det nord-västliga lyxproblemet semesterångest;

oootroligt banalt... sorry, sorry!

Men egentligen...

... så var ju förra inlägget, det om sommarvåndorna här nedanför, alldeles för negativt!!!

För egentligen ÄR jag ju en jävel på att ta saker och ting med ro...

ibland alldeles för mycket med ro, men ändå...

Och egentligen har jag en massa bilder på gräs o vatten o böcker o kaffe o kakor o hästar i hagar o alldeles, alldeles sommarsemestriga underbarheter men just nu är inte kameran laddad... man får ta saker som de kommer...

Japp, egentligen är jag en jävel på att ta saker som de kommer... jag utför ingen bondage på min diem jag...

Och jag har fixat till o postat gamla inläggs-embryon också:

Raggare o knuttar och lite psyk o fnyk... som legat ett tag och kanske egentligen borde legat kvar; men nu är de ute iaf...

En sommar jävel...

Riktigt sänkt av nån anledning i dag... av nån sommar-prestations-ångest-anledning...

Jag får inte till den här semestern på nåt bra sätt.

Jag som annars blivit en jävel på att koppla av och bort och att "carpediemfloskla" mig igenom sommarens alla "måsten" och tillhörande fläng utan att känna nån vånda över allt som ändå inte hinns med eller "fångas"...

Jag som annars brukar vara en jävel på att inte ha förväntningar; utan kunna ta dagen som den kommer och vara nöjd och glad med det som blev.

Jag som med åren kommit att bli en jävel på att se det STORA i det lilla och faktiskt också tvärtom... att se det lilla unset av verklig äkthet i de stora gesterna.

Ja, jag som faktiskt kan vara en jävel på att verkligen ta semesterdagar för vad det är ämnade att vara; vila, återhämtning och av-koppling... att koppla av de där tyngsta vagnarna från tågsetet... så att lokomotivet Lena får det lite lättare att dra i uppförsbackarna... osv osv

Ni förstår vad jag menar...

Att jag numera, efter en hel del övning, blivit en jävel på att chilla...

Men i år infinner sig inte den där semester-chillen... inte på riktigt.

Jag har dåligt samvete om jag inte gör någon nytta alls... och jag menar det... det finns en hel del nytta som borde göras här (!) men det är ju inget jag nuförtiden nånsin brukar ha nån större ångest över. Men nu har jag det... på semestern!

Men jag får ännu sämre samvete om jag GÖR nåt nyttotråkigt... Då får jag ren o skär o rå o otvetydig ångest för att jag inte just då är ute på sjön eller i stallet eller i skogen eller på Åland eller i Skåne eller på stranden eller i nån hängmatta eller klättrar i berg eller grillar nåt djur eller dricker nån fantaaastisk drink...


Ja den här sommaren ger mig prestationsångest av en kaliber jag inte trodde lata jag var mäktig till... i alla fall inte now-a-days... jag som äntligen blivit en jävel på att SKRATTA åt både "seize the day" klyschor" och husmors-dämåhååner!

Men man är definitivt inte ensam om det här, det är ju inget nytt... över hälften av alla självutlämnande bloggar jag läser har tagit upp fenomenet...

Det hjälper föga, dock... gör det bara ännu mer enerverande faktiskt!

Jag VET ju att det är så här men jag TRODDE verkligen att jag äntligen blivit en jävel på att ha kommit över och förbi såna saker...

Havsfidra

En dagstur med Fidran;

en liten, snart 40 årig (1970), 6 meters havskryssare

som seglar bäst på öppet hav

men denna dag bara inomskärs;
viken är lång med byiga vindar

Sonen o gitarren

P o dotter; släktdragen är uppenbara...

och på Lidöfjärdens botten liggger min Nokia;
tredje finnen som förpestar dessa svenska vatten pga slarviga mig...

Havsbandet tur o retur

Onsdag 15 juli 2009

Clogs

Jag köpte ett par träskor för ett tag sen men de är inte är helt lätta att gå i, av nån anledning; stolpiga liksom...

Dottern sa att jag måste lära mig gå som en 70 tals diva.

Hur fasen går en 70 tals diva?

Sist jag hade träskor var väl iofs just i mitten av 70 talet... då gjorde jag som alla andra på högstadiet... drog av gummisulorna undertill på klacken så de skulle slitas ner till en sån där absolut ryggmördande bakåtlutning...

Antagligen var det just det som gav den där groovy, lätt diviga 70 tals gångstilen.

De blev dessutom livsfarligt hala och perfekta att hänka på nån Crescent eller Husqvarna med!

Även på vintern hade vi dem... med ragggsockor... när vi tolkade efter mopparna...

Sen kom platå-träskorna... ville man ju inte slita ner... men det var med fara för liv o lem man stolpade iväg med dem till plugget; i snösörjan...

Utopi 1

Om inte brännvin, tjära och bastu hjälper är slutet nära...
(finskt ordspråk)

Schamanism

Det blir mest uteritter nu; det är det vi tycker bäst om allihop; Mano o jag o dotra... men idag red F på banan och Mano var arbetsvillig o stadig o fin... gjorde ovanligt fina galoppfattningar o övergångar mm

Hade ingen kamera med mig... synd, men det brukar ju vara så att när man drar upp kameran så blir allt så spänt o konstigt att bilderna inte blir bra ändå...

I stället här en bild på mig o Schaman från förra sommaren... som väl inte är heeeelt bad ändå...

(även om min höger skänkel spökar en del as usual)

Carola gästspelar i "Den Sista Färden"

Har just upptäckt en stor lucka i min allmänbildning!!!

Något jag storligen missat... eller förträngt.

Då kan Twitter vara till viss nytta iaf...

Hade Ni sett det HÄR???

Jag vågar inte ens "embedda" det klippet...

Jag visste ju om Carolas "läggning" och alla får för min del bli saliga på sina egna fasoner men...

Det totala lossnandet...

Själv tappade jag hakan o ögona ploppade ur hålorna... örona svider som om etter hällts i dem...

Jeeeezus... (Ja, stackars rätt schyssta snubben Jesus som ska bli förknippad med såna dähämooner...)

Att vara "i anden" får helt andra dimensioner nu...

Sista-färden-låt-som-en-gris-våldtäkten bleknar...

Mörkrets grotta

Nu har jag spenderat så mycken nät-tid lately (med inläggslånga kommentarer) i kommentarsfälten hos andra att jag blivit alldeles yr av allt psykologiskt flummeri (både vetenskapligt och ovetenskapligt)

Både gammel-gubbarna Freud o Jung och andra mer groovy gubbar har dryftats... och projiceringar och Vivianne...

Och sånt hippie-Castaneda-shit som ligger mig varmt om hjärtat men som inte helt passar här, där jag inte är tillräckligt anonym... och har ett samhälleligt anseende att behålla...

(helt tomt på fritids??? så kan vi ju inte ha det...)

Annars går semesterdagarna och jag spenderar en del tid i "the dungeon of darkness", dvs klädkammaren som bara ytligt påminner om en sådan kammare... där är kaos bara förnamnet...

Att grottan ligger angränsande till sonens hell-hole gör inte saken lättare...

Det är en sån där sak som bara måste få ta tid... man måste liksom komma förbi bossen... "the dungeon keeper" först...

Raggare o Knuttar

Det är American Car show i dag. Årligt förekommande jippo här i stan.

Lite åländskt raggar-blod har jag ju i mig...

Och EN "jänkare" jag alltid varit förtjust i är Ford Thunderbird... som fått sitt namn efter ett mytologiskt kraftväsen (native american culture)... en åskfågel.

Alltså... dessa miljömonster är trots allt classy!

En läckert blå 57:a

... och en svart 58:a

En snygg "60 talare"
En av mina ungdomskärlekar köpte en sån (efter långfarten på sjön)
cruisade Åland runt...
Impade t o m lite på Cheva-ägarna, tror jag...

En prålig italiano-variant...

Trots min teenagerliga raggar-period och lilla fäblesse för åskfåglar är jag långt ifrån så intresserad att jag betalar inträde för att se lite lack och krom blänka i solen.

Men det är ju lustigt hur såna här tema-jippon gör det så otroligt lätt plötsligt att börja generalisera och frossa i fördomar...

För jag antar att det fortfarande mest är 50 talet som hägrar... men de "motorburna männen", i alla åldrar som cruisar runt i Buiken eller minglar till fots på gatorna, påminner allihop mer om 70 talets "sista-åren-Elvis"...
...med bara överkroppar och en hel del burgare och jordnötssmör för mycket om magen. Den där hjärtinfarktsformen... som kommer smygande, redan i unga år.

Den kvinnliga fancluben verkar också vara stöpta i en standardiserad raggar-bruds form; ni vet, rätt korta o satta, sönderfönat hår, stor byst o liksom ingen rumpa, midja eller höfter alls... inte latinotypen precis.

Och fler lädervästar hänger det på raggarna... ja fler än på knuttarna t o m... som har sin likaledes årliga men något mer långgafflat mullrande Custom Bike Show, en sommarmånad tidigare...
I samma park här i stan och inte mycket mer än 150 m från mitt sovrumsfönster.

Knuttarna brukar också i allmänhet vara mer slimmade... men så håller väl en Harley inte heller pall för riktigt lika mycket som en bred, gungande Chevrolet Impala -57... som antagligen ligger stadigare på vägen ju mer tyngd man lastar i den...

Men ingen "regel" utan undantag kanske...

När vi åkte till stallet gjorde vi föresten ett riktigt norrtan-nybörjar-misstag och hamnade mitt i "cortegen" av bilar som vid den tiden defilerar förbi hamnområdet och stannar i korsningen för att böööörna asfalten svartspårig, luften vitbolmig och däcken fullständigt oräfflade... till åskådarnas stora förtjusning och ivrigt snurrande med högerhanden.

Som en förblindad fransk katt bland amerikanska hermeliner i den där hälsovådliga röken...

Ett icke-inlägg

Japp, i stället för att nu posta ett helt oredigerat "lådvins-inlägg" om allt från psykologiska projiceringar och reggae-versioner av Red Hot's "Under the Bridge" till "dominatrix"-googlingar, pantflaskor o kärnfamiljens trygghetsnarkomani mm... så tog jag faktiskt denna gång mitt förnuft till fånga och... gjorde inte det...

Bra!

Syster Å har levlat...

I dag fyller min yngre syster Å rätt många år... Grattis!!!

I samband med födelsedagar kan jag ju aldrig låta bli att nämna... ja, t o m tjata lite om det där att vissa av australiens aboriginstammar ursprungligen inte räknade sin levnad i år men tog sig ett nytt namn och ställde till med stor fest när de kände att de lärt sig nåt nytt, klarat av en bedrift, nått en större mognad, blivit visare, fått ny insikt el högre medvetandegrad... ja levlat liksom...

Att bara ha (över)levt ännu ett år -även om det kanske kan räknas som en bedrift i dagens samhälle- emanerar inte automatiskt en större mognad eller ett högre medvetande...

Så syster Å; nu får du allt fundera över allt vad du lärt dig eller vilka insikter du fått under det senaste året och komma ut med vilket nytt namn du vill ta dig...

Det behöver inte vara nån jättebedrift eller världsomstörtande insikt...

En aborigin kunde ställa till med namnfest om han/hon lärt sig koka en riktigt god soppa eller blivit extra nöjd med nåt hantverk också...

"den store lammskötaren" eller "betapetmästaren" eller nåt sånt kanske...

Nä, det är alltid "levlaren" själv som tar sig ett nytt namn, man får det inte av någon annan.

Så vitt jag förstått aboriginernas seder o bruk så långt iaf...

Ja, fundera en stund nu över vad ni lärt er under er livstid "so far" medan ni ser på lite

otroligt vacker aboriginal art...

Bilhjälm

Precis en sån här

hade landsortsläkaren hemma på Åland alltid på skallen
när han rattade sin...

"Laban" mellan praktiken och nybyggda 70-tals villan.


Ett minne som poppade upp efter en kort drömsekvens häromnatten
där jag rensade ogräs i ett jordgubbsland...
Vad det hade med bilhjälmen eller Renault 4 eller läkare eller barndomsbyn
att göra har jag ingen aning om, dock.