Boine

Berlusconi

Lilla kerublockiga Silvio växte upp under den lombardiska solen. Hur hans ego utvecklades utan någon som helst proportion till hans hjärna och satta kropp, det är en gåta. Eller nej, det är det ju inte alls; bekräftelsetörst och självhävdelsebehov finns alltid med i spelet när det handlar om så små pojkar.
Men nog har väl karln överdrivet länge nu smutsat ner de stolta italienarnas anseende. Dragit ner hela anrika l'Italia i ett generande träsk av floskler, porr och mutskandaler. Länge nog, tycker man.

Han har dock en mycket bra lösning på hur lågavlönade italienska arbetare ska ta sig ur fattigdomen. Det är helt enkelt att "tjäna mer pengar"... Ja, hur svårt kan det vara liksom.
Blir man hemlös efter en jordbävning har han också ett litet tips till de drabbade.
Inte behöver man väl hänga läpp särskilt mycket över det utan hellre då betrakta sin hemlöshet som en lite överraskande men trots allt ganska trevlig campinghelg. Ja, man kan ju lika bra passa på att njuta av italiens fina natur och milda klimat när man ändå bor under bar himmel. Grilla lite, dricka en fin årgångsbarolo kanske. Vem vet det kanske blir ett riktigt bunga-bunga party av alltihop; äkta italienskt fredagsmyyyys.

Hur man ska lösa våldtäktsproblematiken har han dock inga förslag på... eller jo, om det fanns "lika många poliser som vackra kvinnor" kanske... men även han inser att det inte är realistiskt att rekrytera ett så stort antal polismän så; våldtäkt... ja, det är är nog något som italiens vackra kvinnor liksom får räkna med som möjlig utgång även i framtiden.

Nä, detta "tålmodiga offer", ja, "politikens Jesus Kristus", som han betitlar sig själv denna modesta parmacoglioni, är ett enda stort grodcitatsmaskineri men borde väl för bövelen (och om inte annat för sin egen skull) kunna hålla sista tanden för fladdrande tungan någon enstaka gång, tycker man.

Annars är det nog hög tid för hans Madre att kliva in och örfila upp honom, så där, lite italienskt. Tycker man.
Jag menar kallar man Obama för "ung, snygg och solbränd" kanske man ska åka hem till Lombardiet och odla ruccola i stället.

Buffalo Bill

ak William Cody, å andra sidan, verkar ha varit en hyvens man, vad jag försått.
Det vill säga om man bortser från att han fällde över 4000 bisonoxar, eller buffalos och därmed bidrog till att arten så när dog ut på 1800-talet.
Men annars.
Han kämpade för kvinnors rätt till lika lön för lika arbete redan då när det begav sig och han blev med tiden även god vän med och rättighetsivrare för the native americans. Vad jag förstått.

Sitting Bull och överste William Cody.

By The Way

Banksy

Banksys tokbrutala sågning av västerländsk livsstil tar ett redigt mentalt punggrepp, minsann.

Belysning

There is (verkligen verkligen) a crack in everything,
that's (verkligen verkligen) how the light gets in.

Bedrägliga bakverk

Fikar igen.
Och tänker.
Det hör ihop.
Tankar och kaffe.
Och den bedrägliga sötman i ett bakverk.
Beskan bakom.

Så olika fika kan vara:
Jazzig sensommarfika... Självömkande septemberfika... Bakfickefika... Heartbroken fika... Stadsvimsig... Adventsvredgad... Söndagssolig...
I dag mjuk och slirig fika, slö som snöslasket utanför.

Sånt tänker jag på.
Olikheter, motsatser, inte bara i bakverk och kaffe.
I övrigt.
Hur motsatser oftast ligger mycket nära varandra, när man tänker efter.

Tänker också på hur vemodet alltid infinner sig, som en röd tråd i fikandet och i övrigt.
Hur det finner mig.
Och hur det är där jag känner mig hemma.
Hur det är där jag vilar.
I vemodet.
I övrigt.

Bus

Ja, Schaman är ju långsamt och försiktigt igångsatt nu efter isvilan.
Eller så långsamt det nu varit möjligt när hela hästen spritter av vår och lagrad energi. Han kan inte ta det lugnt många meter, Mano, vill bara iväg och visa sin snabbhet och styrka. Jag har fått jobba en hel del med ledarskap, om man säger så.

Tre strategier eller tricks har han för att kunna braka iväg i full karet. Över stock och sten. Ibland i hashög snö.
Det första tricket, då han skjuter upp huvudet som en giraff är lättast att hantera. Bara att ha honom i låg form hela tiden.

Det andra, ett riktigt, äkta ponnytrick, går ut på att dra ner huvudet och lägga all tyngd i munnen, kanske t o m försöka dra tyglarna ur mina händer. Som en annan shettis...grrr. Men även det kan jag hantera. Det gäller att sitta djupt och aldrig släppa honom så lågt ner.

Det tredje, nyaste och mest svårbemästrade tricket är att göra en överraskande levadecapriole och genast därefter peta in turbon på högsta. Jiiiihaaaa vad det går!

Det tricket är inte tantvänligt kan jag lova men jag lär få tillbaka mina starka magmuskler (som jag ju tappat nu i vinter) och man känner ju att man lever i alla fall... inte sitter och somnar till liksom.
Nänä, alert och fit håller han mig, min galna busheppa.

Bastudagen

Det är fredag, fredag, fredag.
Bastudag.
Frejas dag. Freja som lånade ut sin falkhamn till de andra gudarna när de ville se sig om i den här världen. Och i andra...
Fredag; most valuable day, mysdagen, dagen då det är legitimt att slöa och svulla, supa och knulla. Inte ens lördagen eller söndagen har sådan slappardignitet som fredagen. Inte nu längre. Lördagar ska det GÖRAS saker, söndagar ska det FÖRBEREDAS.
Fredag inleder Shabbat.
Utan tvekan den mest helgade dagen nu även i vår tids, vår kulturs hemliga agenda.
Fredag; veckodagarnas maj. Med hela härligheten framför. Med all förväntan, allt hopp. Hela långa veckovintern i ryggen. Torsdagens april. Onsdagens oändliga mars. Tisdagens jävliga februari...

Ja, fredag.
Den dag då vi likt en förstföderska glömmer all vånda på ett enda ögonblick men också den dag då vi känner efter och begrundar...
Att dagarna känns så långa men veckorna går så fort.
Hur månader tar oändlig tid i anspråk medan åren flimrar så fort förbi... (på ett da-taa-kort)
Hur den mentala istiden kom till sist. För att stanna.

Fredag, fredag, fredag.
Bastudagen, reningsdagen...

Bilder

I den här bloggens webbalbum finns redan nästan tusen bilder. 

Det verkar mycket, tycker jag, några är väl dubbletter och sådant jag ratat men i alla fall.

Många.

Jag blundade, scrollade och markerade bilder slumpmässigt. 

Det blev en bildkavalkad utan någon som helst inbördes ordning eller sammanhang och nu har jag försökt beskriva min dag och mina vardagstankar med hjälp av dem...

 Ja, jäklar vad vi stretat denna vinter, vi nordbor, vi luttrade stackare... jäklar vad vi stretat.

 Men i dag, på eftermiddan, efter den vilda skogsritten... när jag satte mig mot husväggen, där i solen...
med kaffe och macka och tidning och vårsug...

Ja, då var luften som sammet, som borstj med smetanaklick var den.

 Leverbiff timidda nee, jag var helt allen och ensam här hemma jag, vid middagsdags, så det blev mackor;

grovgrovt Roslagsknäcke, så hårt och skarpt och och rågigt motvilligt att det är som en kamp att äta det

men nästan övernaturligt gott med skinka o senap o små tomater med citronpeppar...

Och kaffe till, definitivt kaffe till.

 Men sen, ja sen kom ju mannen hem... trubaduren.

 Då är det liksom slut på friden...

Staten o kapitalet dryftas med brio och glöd...och vår mentala istid med.

 Så migsjälvet tog...

 sigsjälv en dusch...

Och ni kanske inte tror det men skorna står verkligen som i givakt där i hallen nu. 

Städade hela alltet idag faktiskt... men jag fuskade bra nog, det gjorde jag.

 Thunderbird i all ära men gammelvolvon har sina traktorfördelar.
Den har -peppar, peppar- rullat på hela vintern.
Startat trots minus 27 och inte hackat alls.
I dagarna är det dags för besiktning...
Be en bön.

 Man får inga biceps att tala om enbart genom bön.
Det har jag svårt att tro.

Konflikter och slitningar inom familjen; gammalt groll, spänningar, knutar, härvor

...så ihoptrasslade, oupplösliga. För evigt sammanskavda, svetsade, etsade.

Ja, sånt får man heller inga biceps av men kanske mentala muskler. Sega, hårda.

 Undrar vad Freud hade sagt om det... och om mina skumma drömmar?
En buss som jag aldrig hinner med (klassiskt), ormar i håret, gamla skåp som ska skrapas och målas, post it lappar som blåser iväg i en storm och som jag bara måste ha tag på (misslyckas självfallet med det), en konstutställning (igen) där jag smyger omkring och försöker undvika en efterhängsen man i beige överrock (talar med honom sen men jag minns inte om vad), återkommande spiraltrappan (fast nu inomhus tack och lov och inte så lång), en biljett i min jackficka, vet inte till vad...

Hade han sagt; Du bist nicht ganz richtig in das Kopf, kanske... ganz schlechte Potttrenung.
Sursigge.

 Eller hade han helt enkelt konstaterat att är man född loser... är man alltid en loooser.

Ja, Paul Klee... entartete Kunst, sa Hitler på den tiden det begav sig.

Länge har jag velat målamåla igen, på riktigt, men det finns liksom inte någon tidslucka i vardagen till det.

Jag skulle behöva dubbla verkligheter för att hinna med allt... eller trippla.

 Schaman bryr sig väldigt lite om Kunst men konster kan han minsann...
Ser trött ut på bilden men det är han långt ifrån.

Nänä, piggpigg och vårgalen... Både levade och capriole fungerar bra just nu.
Och bäst fungerar turbon.

 Dream on, fool... it aint gonna happen... 

Jag gjorde ett städförsök i dag jag ju men att städa är lika nedbrytande som att skriva todo-listor.

Och lika dumt egentligen... ju mer man städar desto mer ser man allt som finns kvar att göra.

Dagens Tarotkort:

Den hängde.

Jahaja, it figures. Egocentrism och inrotade vanor är boring, boring.

Indeed dags att rycka upp sig, va.

Va.

Bakom

Det finns ett mäktigt mörker bakom täta ljusa fasader

Briljans, trots allt.

Förkyld. Klarat mig bra i år men nu var det dags.
Huvud axlar knä och tå värker och innandömet rosslar.
Slipper karenshelvetet i a f eftersom jag ändå har semester. En sen länge inplanerad semestervecka som enligt planerna skulle ägnas åt restaurering av slitna jagsjälvet.
Bastu, badkar, solarium, massage, kiropraktor, ansiktsmask, pedikyr, manikyr, hårfärgning, fotfilning, knäraspning, ryggskrubbning, halshuggning...
Nee, men sånt, ni vet...
Samtidigt tänkte jag komma i kapp med sånt som jag ligger efter med... Sånt som man alltid ligger efter med. Såna där borden och måsten man har men mest kanske alla böcker som väntar, alla bloggar och kanske någon av de där utställningarna, filmerna osv...

Men förkyld nu, som sagt. Rejält.
C-vitaminer, A o B, ja hela alfabetetslistan dito och mineraler och chi-san-tjosan-tjafs
Skumbad och cognac. Massor av vatten och vila vila vila.
Nån slags hemma spa det med men mest till för neutrofilerna förstås.

Men vila.
Läsa.

Lundell. Senaste, antar jag men från 07.
Vädermannen.
Georg, känd målare, snart 60 sitter på sin gård på Österlen och nojar över åldern, över skapandet, över kändisskapet, över alkoholen, familjen, barnen, samhället, klimatet och framför allt över alla kvinnorna...  krisar på alla plan man kan tänka sig utom vädret, det enda han älskar. Skriven i dagboksform och Lundellianskt så det räcker.
Hemingwaykomplexet tydligt nog... den gamle och havet, kampen, kampen, kampen. Mannens.

Men Lundell.
Lilla gubben, stora ponken nu ju. Vad vill han?
Vad i helsikke vill han?
Vill han vara vis eller vilsen?
Frusen, varm, nära, långt borta, ung, gammal, intelligent, idiot...
Många motpoler. Många vägar.

Vädret, klimatet, skeendena i naturen (skånes i det här fallet)... det är där det lyfter på riktigt nu. Språket.
Det är där han blir stor Lundell och växer och blir den författare man inte kan låta bli att läsa ändå..

Gamgubbens lolitasyndrom upprör säkerligen en och annan men egentligen är det väl inte så mycket att bry sig om längre. Känns mest lite unket. Barnsligt.
Hans åldersnoja, gamgubberädslan, verkar vara en stark kraft dock. Direkt drivande.
Tyvärr är det just den där viagraknaprande patriarkspillran till romanjag som tar ner berättelsen till någon slags hollywoodnivå (speciellt slutet) och stänker ner den stora poeten, den stora poesin, med banalitetsmuts.

Fattas egentligen bara en motorcykel nu, tänker jag halvvägs in i boken, för att gamgubbsimagen ska vara fulländad. Jomenvisst, på sidan 101 dyker den upp den med; Harleyn, Nightroden.
Inte romanjagets dock utan hans kompis musikerns. Men den avundsjuka som river honom och faktiskt får honom att ljuga och säga att han har en likadan själv, ja en i silver, en ännu snyggare, ännu mer rätt och klassisk, att han har den nere i Provence... det är så precist beskrivet, så genuint, ärligt barnsligt och helt igenom briljant. Det måste man ge honom, Lundell.

Man undrar bara om han är så självmedveten som han låtsas om eller låtsas om att han inte vet om...

Hursomhelst är det absolut helt igenom äkta lundellianskt och som alltid samhällskritiskt och underhållande och ordrikt. Och stundom briljant verkligen.
Speciellt när han beskriver Sverige; kulturen, samtiden, de flydda tiderna, människorna, klimatet, landskapen... ja, fram för allt naturen. Naturen och vädret.

Det är för denna briljans jag bara måste läsa honom.
Det är här han tar steget ut ur tiden, ut ur åldern, ut ur människan och blir något större. Något helt annat än farbrorn som inte vet vad han ska göra med alla kvinnorna... ut ur mannen, målaren, artisten, författaren.
Ut ur ensamheten, kändisskapet, blivandet, varandet... ut ur alla fack och motsatsförhållanden.
Ett steg rakt in i stor poesi.
Briljans.

Det får man verkligen ändå ge honom, Lundellgubben.

Balsam

 jagsjälvet porträtterad av mellanstadiepojke 09

När tvivlen på jagsjälvet rider mig för hårt.
När vantro och självförakt skalar huden, karvar skinnet av köttet.
När sinnesvånda makligt men beslutsamt kloar inälvorna fransiga.
När misströstan sköljer märgen ur benpiporna; lämnar dem skriande kala, vittrande vita... lämnar endast sträva vetskapen om intighet kvar i fårorna.
När looserinsikten klyver mig med ett blixtrande hugg och spjälkar upp i flisor all kvarvarande självtro...

DÅ är det en tröst ändå att en gång blivit avporträtterad så där.
En liten peaceandlove-varelse med öppen famn, godhjärtad och fridfull.
Nog kan man kan väl se lite understanding där också, tycker ni inte det, där i ögonen, lite förståelse och försoning... trots allt.

Bilturer, bröllop och begrundan

Än en gång har jag kört dottern till Värmland. Förra helgen.
Har flyttat dit hon nu alltså. Till Karlstad; till pojkvän, till lägenhet med högt i tak, till livet... som börjar.

Än en gång orkade gammelvolvon genom Sverige, fast det var knappt; de värmländska bergsryggarna suger musten (och bensinen) ur en fjortonårig 850:a med släp.

Men än en gång svepte det nordiska landskapet förbi, mil efter mil av skönhet och vemod.
De små samhällena, storskogarna, fälten, sjöarna... hästarna som fått sitt lunchhö där i hagarna, kyrktornen, fabrikerna... ljuset, mörkret, pärlbandet av billyktor när kvällen nalkas... människor på väg; hemåt, bortåt, vidare.
Vidare i livet.

Ja, än en gång statoilkaffe och begrundan.
Än en gång den där monotonin i milen som vemodar ner mig till Cohensk nivå...

Men vidare i livet bara.

Så.
Något lite mer trivialt.
Har fått ett munsår, för första gången i mitt liv och för bövelen... en premiärhemorrojd också!?!?
What the heck!!! Pinsamheters pinsamhet... introduktion inför livets andra hälft?
Antar att allt stillasittande i bilen med rumpvärmarn på är boven, antar det.

Nåväl.
Vidare i livet.
Min kollega  A har fyllt 50 så nu får hon börja tungrulla i alla fall...
Hon avböjde all uppvaktning och åkte på kryssning men vi bjöd henne på restaurangmiddag ändå när hon kom hem. Lättsamt och enkelt.

Och.
Efteråt, senare på kvällen när de ordentliga, de med hyfs, de med Schjtruktuuur und Ooordnung... när de zu Hause gegangen war, gick lika o-ordentliga kollegan H och jag vidare... vidare i natten för att dansa in arla morgonstund med fredagsfulla 20-åringar. För den delen 30-, 40- och 50-åringar med.
Vidare i livet bara. Vidare i livet.

Jo.
Schaman har ledigt han; vintervila pga den totalt livsfarliga glansisen och den skarpa skaren som behagat täcka våra omgivningar sen januari.

rulla, rulla

Fast.
Nu i helgen tog ju vinterkungen tag i det där och vräkte ner en massa extraextra nysnö över alltihop. En vit massa över oss stackars, luttrade, huttrande nordbor.
Än en gång snö över alltihop och sen drog han ju ner temperaturen till modiga minus 24 och så vintersolen på det... formade sålunda, än en gång, han, den där Bore, dessa unika iskristaller som gnistrar, glimmar, glittrar... vill efterlikna stjärnhimlen, vill denna eviga, eviga tomhet, denna eviga, eviga kyla och bistra intighet.

Men.
Då var jag ju i Norge, jag. I lika nordiskt narniaglittrande Geilo.
Jo, en liten roadtrip till... 23 timmar bilsätesnötande inalles, tur o retur. Bättrade säkert på mr H Pinsam där bak.

Fast jag slapp körningen och gammelvolvon slapp. Vi åkte halva släkten i hyrd minibuss med min pappa som chaufför.
Tur att volvon slapp... dessa högfjällsbranter hade inte slitna svennebilen pallat.

Lillasyster A är det som bosatt sig (för femton år sen) i detta vidunderliga hardangerland och nu ställde hon till med bröllop.
På riktigt... På högfjället. På riktigt, riktigt...

Kyrka och präst och brudklänning... med släp och fyrarätters gudomlighet och champagne och vin och dramer och barn och bonusbarn och bestman och tärna och toastmaster och musik och tal och tårar på kinderna och ringar och kyssar och brudvals och innerlighet och koslighet och stor värme trots att 26 torra fjälliga minusgrader nöp oss stackars luttrade, huttrande nordbor hårthårt i näsan och framför allt i fingrar och tår där vi kasade fram i kostymer och klänningar och nylonstrumpbyxor och high heels.

Men lillsyrran vacker som en disneyprinsessa, som en fjällbäck, som åländsk granit med havsblänk i ögonen därtill.
Vi kände knappt igen henne, vi som sen barnsben mest sett henne i ridbyxor och t-shirt. Stark och vacker sådan med hon, förstås, men nu nånting helt annat.
Som en drömdröm... fixad och mejkad och stylad och finfin!

Jojo.
Vackert och högtidligt och sannerligen på riktigt.
(Album m fler bilder här)

Inte vanligt i vår släkt det annars, inte vanligt alls med sådan högtidlighet och sådan riktighet.
I vår släkt sopar vi under mattan det mesta som är icke vardagligt. Det mesta som är stort och pretentiöst gömmer vi undan så fort vi bara kan.
Flyr festligheter och deserterar bemärkelsedagar...

Eller kanske är det mest jag?
Jag som dessutom ser ut som en utklädd hockeyspelare i klänning och klackar. Mina rediga biceps och min axelbredd går inte ihop med rysch och inte med pysch heller.
Men i lånad långklänning (förvisso enkel och stilren) och spetssjal och pumps sjavade jag omkring jag med där på högfjällshotellet som en annan Malena Ernman...

På riktigt.

Brudvals

Trams

Mycket trivialt trams blir det.
Och en hel del tröttsamt tjafs.

Men den här "Where I'm from..." dikten från förra året gillar jag lite ju...
a

Jaha...

... de vart visst ganska "long time, no see" här.

Jag har försökt mig på att vara "duktig flicka" ett tag; inte lekt med någon dator alls, betett mig tämligen disciplinerat faktiskt, skrivit LPP:er och omdömen, städat förråd, heltidsjobbat, lagat mat (!), tvättat, terapimockat hage, burit torv o spån o hö och faktiskt försökt organisera mig. Visserligen misslyckats med det det sistnämnda i vanlig ordning, men ändå.

Och så har jag (alldeles, fullkomligt i strid med vår ansträngda budgets riktlinjer) spontaninvesterat i sprillans laptop och därmed rått bot på datorlösheten här. Dammsugarlösheten får vänta.

En ansenlig del av min vakna tid den här helgen har jag därför ägnat åt allsköns nätnörderier som facebooking och slösurfing och bloggläsning.

Jag har också fixat till några av mina egna påbörjade bloggposter och rensat bort annat. Försökt organisera och strukturera. Som jag brukar. När jag har tid och tillgång...
Tyvärr besitter jag ju alldeles för lite rensningsdisciplin så inläggen växer ofta okontrollerat i omfång i stället för att bli så där kortfattade och kärnfulla som jag hade önskat.
Tvärtom blir de. Långa, ordrika och svamliga. Oformliga.

Ja, de växer t o m ihop vissa av dem. Så har nu t ex inlägg nr två (-first love) i den där bloggutmaningen 30 days förvandlats till nr fem (-definition of love). Eller till båda två på en gång kanske eller ingetdera... det spelar ju ingen roll alls egentligen men inte är det o-r-g-a-n-i-s-e-r-a-t inte! Inte på något vis strukturerat heller.

Konstiga diktbitar som ideligen poppar upp i mitt huvud och som jag nu o då skriver ner och sparar som utkast har jag faktiskt lyckats rensa ut, tack och lov... men en och annan kortversion hängde sig envetet kvar. Ville ut, vägrade låta sig raderas.

Underliga "dagens tankar" som datumet gått ut på för länge sedan var inte lika envisa utan gick med på utplåning utan bråk faktiskt. Så nu är i a f min inläggslista ganska ren och städad. Lite kontroll och struktur ändå.

Jag har dessutom försökt mig på att än en gång ordna upp i fotokaoset men det kan jag verkligen inte påstå att jag lyckats med. Inte på det allra minsta lilla vis. Blir som vanligt bara värre när jag försöker så det gav jag upp utan vidare.

Får helt enkelt acceptera att det är sån jag är... roddig.
Jag är född roddig, som min mormor sa när hon städade farstuskåpet sitt.

Svar

Svar stannar
förblir
kastar inte omkull

Svar tar av frågorna
tar en bit och
stänger en dörr

Svar är för den osäkre
den som vill stänga om sig
och sitta lugnt

Frågor är för den som vågar
öppna dörren
den som har mod att kasta sig omkull.

Innan

I dag gör vi tvärtom och stiger upp fast vi inte behöver det.
Stiger upp och gojsar runt i diskbänken redan innan jag spillt morgonkaffet på badrocken.
Redan innan tankarna återvänt till medvetandeytan.
Det gäller att passa på.
Innan förlamningen.

Avsaknad

Avsaknad är du

Avsmakad

Avskavd och avskakad

Avskakad är du

a

Mitt emellan

Att inse att dagen tagit slut och att det ska gås och läggas sig är ingen lätt sak. Inte när man känner att man precis kommit igång med dageriet.
Men, man gör som man ska, det gör man ju, och finner trots allt stor njutning i sömnen och vilan och natten.
I samma stund är det över och förbi. Det ska inses att en ny dag har börjat.
Och om man gör som man ska så stiger man ju upp ur vilan och inser med ens och med full klarhet att allt är förgänglighet och förändring.
Sådana insikter kan faktiskt vara lite väl plågsamt zenbuddhistiska så där mitt emellan natt och dag.
Speciellt så där mitt emellan natt och dag.

Två och fem- 30 days

First love och Definition of love

Dundrande dån
Spirande sprött
Fallande spån
Blod och kött

Ha

Kärleken.
Ja, vad vore vi väl utan den?
Vår levnad blott ett meningslöst irrande mot den vissa döden... Ja, Dagerman kanske talade om frånvaron av tro just där men nog vore vi väl än mer vilsna och flackande, än mer utkastade i det stora svarta, än mer meningslöst irrande... förutan kärleken.
Förutan det stora miraklet.

Men, men...
Nuförtiden vet vi ju alla att poeternas favorittema anno dazumal... jag menar; diktarnas eviga eldsporre, skaldernas gunstlingsstoff, lyrikernas yppigaste musa och bardernas eggelse numero uno...den erotiska kärleken har en förklaring. En naturvetenskaplig sådan.
Ja, nuförtiden är man det stora mysteriet på spåren och har förstått att kärlekens innersta väsen inte är så mycket mer än ett gäng beroendeframkallande kemiska ämnen.

Det handlar om transmittorer och signalsubstanser, aminosyror och hormoner.
Inget kosmiskt, dundrande dån, inga flagor, inga spån...

Sssjup, da lööv, l'amore, rakkaus, die Liebe är blott neurotransmittoriskt dopamin som rusar omkring och berusar vårt stackars försvarslösa mesolimbiska system.
Inga trummor och trumpeter, inga sfäriska körer...

Ackja, när gudabenådad erotik och sjungande passion förtär oss är det mest en massa testosteron, adrenalin och kortisol som hetsar blodet; som sväller, svallar, svämmar och skänker oss mod.
Mod att "ragga upp" en lämplig dna producent kanske...

Jojo, när den skiraste, sprödaste förälskelse tjusar oss är det helt enkelt bara värsta inne-alkaloiden, jag menar mode-monoaminet nummer ett, dvs fenyletylamin vi kickar på.

Inga klockor, inga himlens orglar...

Jamenvisst, och den där stora, eviga och starka kärlekskärleken sen -den där naiva sagan- den som vi älskar att tro på... den enda rätta och den enda eviga... Den där prinsen och den där prinsessan. Den där med att leva lyckliga i alla sina dagar.
Det är överlevnadsnödvändiga myshormonen vasopressin och oxytocin i full karet, det.

Respekt till oxytocin förresten; som det äger oss kvinnor... utan motstycke. Aij-aij-aij.
Oxytocin, har jag förstått, besitter den kraft som får oss att överge våra ledstjärnor, forna mönster och ack så ädla ideal för att dumleende ramla ner i lallandets tofsade, monogama värld där det puffas kuddar, byggs staket och gungas på koltbarn med mjuka händer.
Inte illa pinkat för ett peptidhormon som syntetiseras i den supraoptiska kärnan i hypotalamus.

Nåväl, att förälskelse, erotisk passion och evig kärlek har sin upprinnelse i det limbiska systemet; i den där murklan vi har under huvudsvålen och inte i de himmelska sfärerna, nej, inte ens i vårt omhuldade hjärta, det är sedan länge konstaterat, jo.

Men förtar sådana naturvetenskapliga rön det magiska, det mirakulösa, det oerhörda?

Som Ranelid vill mena.

Nej, snarare tvärtom, kan jag tycka. 

Inte är väl regnbågen mindre praktfull för att man känner till optiska fenomen?
Inte doftar väl höstskogen mindre förföriskt bara för att man vet hur luktsinnet fungerar?
Inte blir väl en musikalisk upplevelse förringad om man är bevandrad i tonkonstens matematik?

Förvisso ringer alla klockor lika mäktigt ändå.

Nog brusar alla himlens orglar lika starkt, nog hörs alla körer, alla trummor och trumpeter... alla sagor, alla under, allt på en och samma gång... lika tydligt... ändå.

Så jag sällar mig därför självklart till signalsubstansernas supporterclub.

Jajamen, peptidhormonernas, monoaminernas och de andra neurotransmittorernas mest fanatiska fan, det är jag det.

Alkaloidernas hängivna groupie är jag och aminosyrornas borna addict. 
Som vi alla.
För de rular, de äger ut oss totalt dessa kärlekens kemiska krigare.

Hursomhelst.
Många säger sig ju ha känt denna dopaminernas forsränning för första gången ungefär vid fem års ålder.
Under den Oidipala fasen. För att tala med Freud. Eller, enligt andra utvecklingspsykologer/ pedagoger; det pre-operationella stadiet, den intuitiva perioden, den animistiska fasen... hursomhelst, en tid i vår barndom som är fylld av magiskt tänkande och symboler.
Samtidigt i det skede då vi sociocentreras alltmer och för första gången kanske utvecklar ett altruistiskt patos.
Vi lämnar vår egocentriska världsbild och upptäcker att andra också upplever och känner och förnimmer.
Om anknytningsmönstret är tryggt och bra vågar vi också närma oss en främling nu.

Minns Ni med vilken hänförelse blotta åsynen av kärleksobjektet kunde ta andan ur en och få hjärtat att skena? Svimfärdig och samtidigt hyperalert. Infatuation indeed. Förälskelse i kubik.
Ja, just det ja... dopaminet talar i oss för första gången.

Hursomhelst.
Jag minns väldigt vagt den första, barndomskärleken.
Men jag minns förstås den största. Och i DEN meningen i sanning den första.

Den som var så pass stor, så pass mäktig och så pass episk till sin karaktär att även en Stagnelius hade storknat i försök att beskriva den. Storknat av högtravande ord... kan man tro.

Den kärleken som jag dumdristigt och trotsigt nog ändå skrivit triviala tonårsliga dikter kring -fast det var långt senare jag mötte denna evighet och gåta. Den första äkta.

Jaja, den största, den första (och den enda) som jag är silversträngat ihopnavlad med. For ever and ever. Min kosmiska bror. Min mytiska gudasaga... banaliteternas banalitet ändå, I know, men skaldernas gunstlingsstoff så in i bängen.
Och magiskt, så förtvivlat magiskt.
I DEN meningen den första!

Så, vad för hormon styr den magin?
Vilken neurotransmittorisk signalsubstans äger mig i detta största?
Vad är det som kastar mig omkull, som lyfter mig, som hisnar så, som härjar, som ryser och rasar och flagande mojnar?
Vad är det som slår upp alla spjällen till de himmelska orglarna, spränger vallarna och öppnar sagornas, undrens och miraklens sällsamma bok?

Jo, googlar man lite ihärdigt en stund finner man nog svar.

Om kombinationen serotonin, noradrenalin och dopamin kommer i någon slags obalans, nivåer höjs och/eller minskar på ett onormalt sätt kan helt vanlig reproduktionsbiologi, helt vanlig kåthet och helt vanlig fortplantningdrift gå överstyr och man hamnar i en överdriven känslostorm.
En överdos eller kanske mer som en snedtrip på "dopamin-adrenalin-serotonin"... partydrogen framför alla andra, medfött beroendeframkallad. Kicken som ska föra släkten vidare men som kan gå lite snett om någon mixtrar med blandningen...
Frågan man måste ställa sig då är:

VEM i helskotta är det som mixtrar med blandningen???

Är det ödet, slumpen eller är det predestinerat?
Är det himmelens orgelmästare eller är det kanske så att i vår hjärna sitter det en mer eller mindre sadistisk, liten apotekare som får tråkigt så fort reproduktionen är säkrad och börjar då laborera hej vilt med drogerna, skrattar i mjugg sen och gnider händerna så belåtet sen när passion och infatuation och total bergtagenhet rivit ner alla spärrar. När våra handlingar, val och känslor redan löpt amok... Till skaldernas, poeternas och bardernas stoora förtjusning.

Kanske är de i maskopi, poeten och apotekarn... Hmm, inte helt otroligt Inte alls otroligt, faktiskt.

Vem det nu än är som laborerar med vår stackars hjärna så får vi väl ändå vara tacksamma... för trots vanvettet... utan kärlek vore vi verkligen intet.

Ooops.
Blev det så där långt och svamligt och utläggande nu igen?
Shit också... det som är så tröttsamt. Så om Du nu (som jag ofta gör när jag ser så där långa blogginlägg) bara läste inledningen och sedan scrollskummade igenom, eller rent av hoppade över alltihop för att direkt gå ner till det sista, liksom för att se vilka slutsatser skribenten kan tänkas komma med, så kan jag sammanfatta att:

Första kärleken är hänryckning, den största är magi.


Men egentligen är den erotiska kärleken enbart kemi.
Mäktiga signalsubstanser och hormoner styr vårt känsloliv, våra handlingar och vårt val av partner.
Som viljelösa nickedockor är vi, små junkiemarionetter bara.

Detta faktum förtar ändå inte magin. Förringar inte det oerhörda.
Mildrar inget av det svindlande mirakulösa.
a

Och...

...vad ska man göra med sitt medvetande som ideligen stör den här sköna dvalan man annars kunde befinna sig i jämt. Hela tiden lycklig idiot; vegeterande bara. Medvetslös.
Det vore en så bra deal.
Om det inte vore för det där medvetandet.

Ring the bells...

... that still can ring
Forget your perfekt offering
There is a crack,
a crack in everything
That's how the light gets in