Nyårskvällens outfit

blir till en början Stallkläderna... som av hävd består av;

nånting gammalt, nånting nytt, nånting lånat, nånting blytt... eller blött dårå... ja ofta blött faktiskt.. eller blått... jaja!

gammalt = skorna; som sett sina bästa dar, indeeed!!!

nytt = mössan; ny för mig...

lånat = fleecejackan med foder som Fannys ex lämnade kvar; eg hans pappas... så lånad, ja och varm som tusan!

blått = thermobrallorna som eg är jobbets och därmed både lånade o gamla o blåa o ofta blöta men som snart skall användas i tjänsten igen när jag tvättat dem för jag haaaar andra till stallet, jag har ju det....

senare (efter kökstjänst) ( förvånansvärt lyckad!!!):

nånting gammalt = långkalsongerna som fick agera tights

nånting nytt = klänningen som dotra lämnade kvar... inte så lyckad på mig... men blå...

nånting lånat = alter egot, som kämpar på...

nånting blytt = eller blått... jaja = själen, själen, själen... då förståss

ja herregud, så blue den e

själen

blue

som himlen o havet o

som de där jävla känslorna...

MEN

GOTT SLUT OCH GOD NY BÖRJAN!!!!!!

osv

årskrönika sen kanske

när cognac o cava ebbat ut...

SUPERHEROES Ni

ta åt Er, ALLIHOP!!!

Mellandagar

Mellanhavanden, mellanrum, mellanmål, mellanstadie, mellandagar...

Mellan det ena och det andra

Bara en transportsträcka till det andra

från det ena...

Eller ett val

mellan

de två?

Jamen, God Jul dårå!

Jamen, god jul allihop...
alla ni vardagshjältar som stretar så nordiskt
alla ni fabulous folks
alla ni som älskar o älskar er igenom detta mörker
alla ni som ger o ger
alla ni som står ut och syns
alla ni som klarar er på fett o socker
och på SÖMN
denna Morpheus
ja alla NI...
jag känner ER
och Ni är Super Heroes ALLIHOP!!!!

Hittepå

Nu blir det antagligen rätt snurrigt.

För hjärnan är en snurrig viadukt... värre än Picadilly Circus...

och inte kan jag skylla på några medikamenter heller.

Blandar ihop jaget o detet o självet o överjaget o skuggan o alla arketyper man kan snurra ihop tillsammans...

Men jag tänker som så att det finns en del av mig själv, av mitt jag, av det egna egot som dränks in, dagligen, av signalsubstanser och det finns så oerhört lite man kan göra för att styra den delen i någon som helst riktning på ett medvetet plan...

Den delen - detet- kan man aldrig döma... överlevnadsinstinkt kan inte värderas. I kemin finns inget gott eller ont, inget rätt eller fel.

Såna värderingar är hittepå... människors kulurhittepå som vi för all del antagligen inte skulle klara oss utan.

Inte om vi vill höra till, bli accepterade och få ta del av den sociala gemenskapen... den som vi så hett åtrår...

den som får oss att känna mening...

En gammal goding det... mening...

meningen med livet... Jamäh härrriguud

Sen finns det en del av det där egot som kulturen har i sitt grepp... så fast, så fast... jaget kanske. Den man vill skydda...

Och självet vill medla däremellan...

mellan jag o det

mellan känsla o kemi

det funkar inte i längden

samma sak

samma sak

Snurrigare än Insane

Ego

Analysera noga din nedstämdhet och du kommer att märka, att den nästan alltid har sin grund i sårad egenkärlek.

En finne var det

som sagt så,

tydligen...

Erkki Melartin

författare o tonsättare

förra seklets början.

Väl så sant!

Stressreducerare

tveögd fortfarande då när bilden togs

Nu är det slut på veckan...

jo jag ska jag ska

Funkar inte fullt ut

inte hel o ren

ganska slut som artist

tycka turist trist

Nu blir det lördagsgnääääll...

Feel free to skip... hela nästa stycke. Bara en massa gnat.



Dragkedjan på stalljackan är trasig (ja på andra jackan med) och vindrutetorkarn på förar sidan lossnade och även dörren på förarsidan... ja, inte lossnade den utan tvärtom så har den hakat upp sig på nåt sätt så man kommer inte in där... måste smörjas... och jag är säker på att jag har nåt knas med en kindtand och jag har slarvat bort mina bästa läsglas och jag har tappat en pajform OCH ett glas i golvet i dag och båda gick sönder och jag fick soooopa och jag har fortfarande saker på min november-to-do-list som jag inte fått gjort än och magkatarr och mitt jobbschema i år (som jag själv lagt) funkar inte alls för den jag är just nu och det är så oerhört oplanerat allting och det brukar jag kunna leva med men inte den jag är just nu och jag har lovat att ta emot juhuhuuulgäster och även om de är så bra, så bra och trevliga och fina och vackra på alla sätt och vis så blir det mer prestation som krävs och köttbullar som ska rullas och den jag är just nu kan inte prioritera utan sitter här o gnäller i stället för att göra vad som förväntas av husmor och ekonomin är under ALL kritik och jag tror jag har hål på varenda strumpa jag äger och, och, och...



Så!

Ömkandet ute...

Nu kommer glada lördagssnällot!!!

I dag hade vi ett fantastiskt solstrålande ridväder här och hästarna var hur pigga som helst o människorna som vi mötte var glada o trevliga.

Och lussebullar, lyxvarianten... japp hellyckade...har jag bakat. Till luciashowen på ridskolan i morgon då det blir att stå och sälja.

Och julbord på ett slott har jag ätit i veckan... o det var trevligt som fasen... inte speciellt gott dock... det var julbord med vilt tema och där fanns bison, zebra, känguru... etc etc... inte gnu men doch krokodil och efter att ha ätit en sån stackare eller i alla fall en liten del av en sån så smakade allt liksom krokodile dundee sen och det var INTE gott och INTE smakade det som kyckling... mer som gammal härsken o hård sill. Men trevligt som fasen!
Och efterrättsborddet var inte att leka med, det vill jag lova!

Och varit på krogen med har jag varit... och druckit Fernet Branca, min gamla trotjänare från svunna tider och flamsat och tramsat och mått helt okej faktiskt.

Och nu, nu blir det snart underbart ryggläge framför nån eterskit och godis...

Och det är inte illa det... näh, myohmy va socker e braaaa...
a

Kaffe, kahvi, coffee, café...

som vanligt... Inspire me now

Kaffe...

kanske det vanligaste o mest utbredda internationella ordet,

samma t o m på finska!

Den helige ande

och en av mina bästa vänner...

Men också delvis orsak till magkatarrer

och utan tvivel den största återfallsorsaken

alla de gånger jag utmanat nikotinmissbruket...

Kaffe o cig

(hemskt är det)

men det är ju bara oslagbart!!!

a

Är dags för en hårddragning igen nu mot ciggen men

jag vet ju att då kan jag inte dricka kaffe

och då

då

då vet jag inte vaaaad som händer...

Finlands Självständighetsdag

1917 var min mormor 9 år och det var krigstider. 1:a världsdito.

Åland var i egenskap av Rysslands västligaste utpost belägrat av ryska trupper sedan två år tillbaka. Kustartilleribataljoner med uppdgrag att skydda Sankt Petersburg. Ca 8000 man har jag förstått.

I salen bodde officerarna. Manskapet höll till i Listugan eller Lillstugan som inte var så liten utan inrymde både bastu och drängkammare och stor bagarstuga.

Mormor Adele berättade att ryssarna var snälla och barnkära, lekfulla. Många soldater nästan barn själva; tonårspojkar bara, som kokade soppa i bastugrytan och till mormors stora förundran knådade den enorma limpdegen genom att trampa den med fötterna.
Hon fick smaka på rysslimpan, mormor och hon tyckte det var den godaste limpa hon ätit.

6 december 1917 förklarades Finland självständigt från Ryssland.

På Finlands självständighetsdag tänder många ett levande, vitt ljus i fönstret till minne av dem som dött i krigen för Finlands frihet. En enkel o vacker sed.

Det är inte någon stor dag hemma på Åland dock.
Men helgdag är det och ledigt från jobbet ju så ålänningarna brukar passa på att "fara till Stockholm" och julhandla. Speciellt om 6 december infaller en vardag, förstås.

Men tända ett ljus, den ritualen klarar nog t o m jag av... för om Åland är moderjorden så är Finland fädernelandet, trots allt... Fortfarande finsk medborgare, jag.

Och Ryssland som fått så mycken skit genom tiderna... Finlands bråkiga storebrorsa...
Hmm, en stor o stökig farbror då alltså o hela världens svarta får...

Ny häst i stallet

Två heppor har flyttat till ett stall på andra sidan stan och ny har redan kommit.

Svensk ridponny, men övervuxen, kanske 1.50 och en riktig sötnos. 5 år snart; inte inriden men ser väldigt proportionerlig ut.

Ihopsläpp efter höleveransen idag dårå och rejält med spring i bena i leran.

Schaman som är ensam boss nu hade mycket att göra men fick koll på flocken till sist så sen fick den nya gå på sidan av ett tag innan Mano skickade fram de andra en o en för att hälsa.

Kanske inte helt klart än men det verkade lugnt när vi åkte hem.

Tog lite bilder också men de blev inte bra alls då allt är liksom lerfärgat just nu och kamerasladden är förresten fortfarande försvunnen så...

NU ni ska jag ta mig i kragen minsann... gå ut i förrådet och se om jag inte kan hitta de där fina, vita stjärnorna och de där tomtarna med långt skägg och inga ögon under luvan. Minsann!

............................................................

Ska se förresten om man kan länka till Lindas album på fb... hon tog rätt många kort på springet o de blev ju jättebra. Som bonus syns vårt granrispynt som vi fixade i dag.

Och en bild på Mano i lustig pose, ska hämta pics på de andra sen men nu... förrådet och vårt kapitalistpynt...

Kök

Klicka på bilden så kommer du till MITT fantastiska bidrag Kronärtskocka

Designa och vinn ditt drömkök kök här. Man gör en egen sån där moodboard och det var ganska kul, faktiskt.

Åtminstone om alternativet är att städa sitt egna mer standardiserade 80-tals kök.

Mer en mardröm det... och traditionsenligt dekorerat, förstås, med dygnsgammal disk... och inte helt oväntat även med tidningar och böcker och döende växter och viktiga papper som räkningar und försäkringar... och tomburkar på väg till återvinning och pennor och noter och fågelfrön i påse... en gitarr till o från och just nu en tvättkorg, för tusan... inte så sällan skor eller halsdukar som rymmer från hallen... en väska nej, två ju och en kamera, en symaskin, benlindor till hästen som eg är Lindas och som ska tvättas och smöret som någon lämnat framme och fram för allt alla dessa småsaker...

Ja, saker, saker, saker små som jag är säker, säker, säker på har sin egentliga och alldeles rätta plats någonstans i tillvaron men som bara samlas i köket... innan det ska slängas eller tvättas eller användas eller ställas undan eller tillagas... men det finns ju liksom inte längre plats för tillagning av något... inte för själva ätandet heller, för den delen.

Man borde ha två kök... ett för maten und ätandet och ett för saksamlingen.

Nä, man borde inte ha nåt kök alls förresten!!!

Det är ju heelt klart det bästa alternativet men om ni vill får ni ändå gå in och rösta på mitt bidrag eller gör ett själv!

Ganska roligt, som sagt...

Advent

Adventsstädat o pyntat på jobbet. Alldeles, alldeles i tid och alldeles som man ska. Alltså redan i fredags, så lagom sååå till första advent.

7 armade i fönstren och sånt där småkrafs som alltid finns i skåpen på offentliga institutioner.

Barnen pysslar med traditionsenliga stjärnor och hjärtan och korsstygn... och jag är så snäll så.

Men utmattad...

Städat i stallet också. Hämtade granris i pannlampornas sken i går... Till pynt som luktar så gott. För se, jag är alldeles blid och godhjärtad bland hästfolk med.

Hemma gapar fönstren dock ännu så tomma och stjärnelösa. På alla ställen i mitt liv klarar jag inte av att vara fröjdefull, inte på samma gång iaf.

Men jag ska, jag ska och utan att knota... promise.

Och bästa adventsfikat var hittar man det om inte på Statoil... min vän i nöden. Alltid där och alltid öppet. Deras bake-off version av den klassiska lussebullen slår alla andra i samma genre... konstigt men faktiskt alldeles, alldeles sant.

Look alike

Inte bara grinigheten gemensamt...

Jag ÄR verkligen en grinchen look-alike; alltså det är nästan otroligt när man ser till detaljerna...

Det är synd att klaga, sägs det men nu när julen närmar sig och min inre grinch bara ökar i grå/grönhet kan jag inget annat göra. Grinchdemoniserad spyr jag galla över allt tingel tangel, all sunkig röd/grön/silvrig adventspyntning och saffransbullarna och pepparkakorna med valfritt treeendigt pålägg som folk envisas med att bjuda på. För att inte tala om obehagligt sötsliskig halvljummen vinglögg... egentligen ursprungligen ett sätt att kamouflera vin av riktigt dålig kvalitet, ju.

Kanske borde jag fundera på att uppsöka en excorsist igen snart... För den här grinchdemonen trodde jag ärligt talat redan var utdriven ur min kropp sen den decemberdag för flera år sedan när Max von Sydov svängde förbi i svarta rocken... mitt i värsta 180 graders headspinnet... och mumbojumbade mig grinchfri; stänkte med vigvatten och föreläste med tordönsstämma. Vet inte om det var därför men jag stod ut med julen efter det. Flera år faktiskt som jag fixat den nu... denna kristendomens största hycklerihippa... utan alltför mycket agg. Dessutom blev det ju ett tag inte bara PK att vända julen ryggen utan också lite trendigt inne... och det tåget ville jag inte hoppa på.

Hur kommer det sig då att jag nu i år får ett återfall?
Det är nog inte nåt freudianskt, det kan jag inte tro. Jag som är uppväxt med vita jular; orörd snö på morgonen och äkta spår från räven som raskat över isen under natten och kådrika granar pyntade med antik halmslöjd o hemstöpta ljus o köttbullar stekta på björkvedseldad spis... Ja, slädfärd med bjällerkransbeprydd finsk arbetshäst t o m, det har jag ju sagt förr.
Nä, inget sånt besvikelsetjafs, det går jag inte på.
Men visst, överdriven barndoms julromantik går inte ihop alls med den här amerikaniserade plastigheten vi drunknar i snart. Och nääää, det spelar ingen roll om adventsstjärnorna kommer från svenskt tenn och är specialdesignade eller om julskinkan är lokalproducerad och garanterat från glada grisar...
Blir bara grinchigare av sånt... Det är hyckleri av ännu större mått när det inte bara gullegullas utan dessutom prestigegullegullas!!! Fy för den l...
Kardinalsynderna trängs kring risgrynsgröten vill jag lova... aldrig ser vi väl annars så mycken högmod, girighet, vällust, avund, vrede, lättja och frosseri som kring denna Odins gamla midvinterblot.

Men, nog!
Med detta traditionsenliga gallspottande avverkat ska jag försöka nu att få tag på von Sydow än en gång och sedan tiga still hela advent för det är så utomordentligt tröttsamt att vara så här grinchigt förutsägbar...
Kanske skulle jag i stället gulle-jul-blogga och lägga upp bilder på myspysiga tomtearrangemang o recept på bästa sillinläggningen eller på mina fantastiska chokladtryfflar...
Ja, faktiskt... bara för att.

Jag ber verkligen alla julfetischister om ursäkt och lovar att hädanefter "shut the hmmm up" kring denna issue samt lägga mig på fakirmattan nu och meditera fram lite genuine christmas spirit.

Ja, ärligen lovar jag detta för snart antar solen sin minsta deklination, närmare bestämt 21 december kl 17.47 och vad vi behöver nu, vi stackars nordmänniskor ÄR ju fett, socker och sömn... Precis det julen handlar om, inte sant.

Ja, och så det där med Fred och Kärlek och Förståelse förstås... kanske inte ska glömma det här på spikarna.

Peace dårå Julen, give me five!

Superkraft?

Jag menar, ibland är man ju som Superman himself. Räddar världen på daglig basis, liksom. Fixar allt; städar toaletten när man duschar och handlar på vägen hem när man ändå kör förbi.
En sväng till jobbet varje dag och styr upp en sån jäkla massa strul... är orsak till lika mycket också, alldeles säkert, men ändå.
Hem sen; vevar runt i köket och svär långa, vackra, rysjka eder.
Till stallet, mockar skit, klafsar i lervälling, tar en o annan elstöt, sopar o sopar o höar ner igen. Fixar hovar o skägg o manar o svansar och mat förstås till hästarna, mat som är hundra gånger mer näringsriktig, regelbunden och hälsosam än den mat man trycker i sig själv lite nu o då.
Tar vägen förbi pappersinsamlingen på vägen hem med tidningar ingen hunnit läsa och svär lite till... av någon orsak, vilken som, funkar bara så bra att svära i bilen.
Och visst, ibland börjar skinnet skimra så smaragdgrönt då när tiden inte räcker till och det blivit för lite sömn och pappren fastnar i kopiatorn o kaffet är slut eller toapappret och frågorna är för många och besvikelser o självförakt står på kö till hypotalamus...
Och allt som oftast somnar man ju på soffan innan Criminal Minds... innan Matthew Gray Gublers vackra, frågande ordsnubbleri; innan den där stigande intonationen i slutet av varje analyserande mening... like, you know, right?
Ja, och allt som really, verkligen oftast känner man sig som en utmattad och raggig Catwoman med slöa klor och det där väsande, giftiga MIAUUU:et som en tupp i halsen mest.

Sol och Styrka

Jag kan inte med bästa vilja i världen tro att korten menar allvar nu... så mörk o svag som jag känt mig hela veckan.

Inget ljust barnasinne, inget betvingande av nån best, varken yttre eller inre och inga röda fanor för nån kamp... Mest alldagliga misslyckanden på rutin... en jävla massa snack och inte en skymt av någon verkstad.

Ja ja, jag vet det är ju precis därför... mäh härriguuud... jag veeeet!

Förbud, förbud

Jag har egentligen lovat mig själv att; innan jag skrivit och fått justerade.... och godkända och underskrivna och ivägskickade till revisorerna, alla de (nu fyra) protokoll för ridklubbens styrelse som jag ligger efter med pga en mängd olika orsaker (som t ex icke närvarande justeringsmän osv MEN också till stor del ja, till största del min egen prioriterings-oförmåga)... ja, innan jag gjort det så fåååår jag inte blogga eller läsa och kommentera andras bloggar eller... ja, fram för allt INTE "hänga" på fb... för det är när de meddelandena ploppar upp i nedre kanten eller som mail-plingar (när jag sitter o är så duktig med protokollen;)... ja, det är då min oförmåga att prioritera visar sig som mest av någon anledning som jag inte vill gräva i nåt djupare just nu men tänkte att om jag bara skriver EEN enda mening så är det väl okej för det kan ju inte ens räknas som ett inlägg eller en kommentar på fb heller, eller hur?

Och så blundar jag och lägger in den bild som kommer upp helt slumpmässigt... det kan ju inte heller räknas då.

a

Oj, nu vart det ju två meningar... eller ja, tre nu.

a

Fyra t o m för jag vet ju egentligen att förbud inte ALLS fungerar när det gäller mig... jag blir ju bara obstinat då och skriver en mening till... bara därför!

a

HA!!!

a

Mig kan jag inte lura!

a

Så det så!!!

a

Färg

Fotvärme

Sandviken juni 09

Även en höst- och mörkerfetischist som jag känner mig tvungen att härmed tillkännagiva att jag hellre stoppar fötterna i brännhet sand än i dubbla sockor o gummistövlar.
Det tar emot en hel del att medge en sån sak, verkligen! Min cyniska, mörka image som jag jobbat så hårt på kan få sig en rejäl törn i o m ett sådant uttalande... men jag tar den risken, jag gör det.

Spärrat vid C7

Atlas spärrad, Costa fastlåst o Th1 så pass öm denna söndag att jag länge övervägde att beställa tid för en snabb nackamputation. Tyvärr fick jag veta att överlevnadsprognosen är så låg vid såna operationer att väldigt få kirurger åtar sig dem... fegt tycker jag.

Mordors rike

Inte mordors rike men ett lavalandskap; fotograf Heli Rekula

(som jag såg på Norrtälje konsthall i våras)

Nästan säker på att Tolkien tänkte på tvättstugan när han skaldade om den hisnande gruva... i Mordors land där skuggorna ruva...

Det här bilbocitatet var ju annars lite knepig, eller hur.

I don’t know half of you half as well as I should like and I like less than half of you half as well as you deserve

Balans

söker man balans

får man inte stanna upp

gå på lina

eller styltor

står man still

väger man över

svajar

och vacklar

söker man balans

får man allt hålla sig i rörelse

jajamen

Hästens insida

Hos Horse Inside Out finns fler bilder med så här pedagogiska "anatomilektioner"...

Debet o kredit

Inspire me now har uppdaterats med många fler finurligheter...

Något bättre dag i dag faktiskt... även om det mesta blir lite bak o fram och ut o in och man presterar långt under förmåga... på alla plan.

Det är sånt man får ta med i beräkningarna när man lägger sin kapacitetsbudget. Utgifter och intäkter ska väl balansera över budgetåret men såna här grådagar vill det inte gå ihop sig alls.

Underskottet blir för stort. Man får ta igen det sen... andra dagar när man presterar mer än budgeterat...

Tårta

Det blev tårta till middag i dag, Schwartsvald, fryst låtsas bara, men i alla fall.

Dagen var så genomgrå (och tradig och träsig och stretig och seg och stel och sugig) att det fanns ett absolut överhängande behov av att festa... att fira något... Vad som helst!

MED vad som helst... men med något lagligt förstås... och något som man kunde köra bil på till stallet sen.

Kriterier det, som utesluter det mesta utom tårta. Fett och socker är väl inte illegalt än och även om ruset säkerligen tar ner en hel del reaktionsförmåga så kände jag mig fit ändå som volvoförare i den rätt ohektiska Norrtäljetrafiken. Laglig åtminstone.

Tårta är gott och comforting, jo...

Men jag känner mig ju som ett riktigt gnällo nu igen. För det finns verkligen massor att fira egentligen, det är ju så mycket som är finefine här i miniamerikalandet sverige... man har det så bra och... man ser det inte.

Jag ser det inte...
Inte såna här grådagar.

Klagar för att det tar emot lite... är lite tråkigt.
För att det är lite grått väder och för rutinmässigt i vardagen.
För att inte livets mening ramlar ner från himmelen i form av stentavlor tillsammans med all manna...
För att inte varje steg man tar ackompanjeras av Black Eyed Pees.

Nä, var är förmågan nu, förmågan att se det stora i det lilla... det viktiga i allt det oviktiga?

Tårtseansen gav inget svar... men lite lättnad och det är good enough antar jag.
För en dag som denna.

Lyhörd

Första riktiga arbetspasset sen, jag vet inte när, för Schaman och mig i dag. Blivit mest skogen och grisarna ett tag nu men idag var banan nysladdad och fin.

a

Och han gjorde mig så glad, Mano!

a

Mjuk, följsam, lyhörd, arbetsvillig och "peppar-peppar-ta-i-eltråd-fräsch"... gungade han iväg o såg nöjd ut... i balans... utförde allt jag bad honom om med glädje.

a

Det var ju basic grejer och så men alla gångarter och fin, fin, fin var han!

a

Det enda som är lite jobbigt med det är att nu har jag den i kroppen, den där härliga ridkänslan och nu vill och förväntar jag mig (omedvetet) att det ska funka lika bra nästa gång... hela tiden.

a

Rifftraggel

Jag har ont i vänstra tummen i dag.

Tragglade Am F C E och nåt G på akustisk hårdspelad gura igår, nötte riff som ett annat finnigt fjortisfjun.

Lördag kväll och inget vin och ingen access till någon uppkoppling på nåt nät nån längre stund och gammelmedias utsända bilder helt utan intresse.

Så vad gör man.

Men det är stora problem med den till synes så simpla "Passenger". Stora problem med den där rullande takten... de klassiska riffen hamnar i baktakt bara. Speciellt om man eller alltså jag då, försöker sjunga samtidigt.

Det blir bara reggae av alltihop då och det låter alldeles, alldeles förskräckligt men är ju kul på nåt teenagervis och ingen hörde ju utom sonen ibland och han är nog den mest accepterande person jag känner (kompade t o m ett tag) och jag tror inte någon tagit nån större skada...

Utom min stackars tumme då...

Ligger i blöt...

Shit också... vet ju hur tradigt det är men nu är det bara fastbränd minnesgröt som gäller ett tag här... tyvärr.

Ligger i nostalgiblöta, jo... det kan ta lite tid men... sen är det så lättskrubbat så.

Åsså den här förstås

tramsdjup o sarkastisk så det räcker...

Ren igen?

Två dygn i bakpulverblöta behövdes för att kastrullen skulle få tillbaka sin forna glans efter grötmissödet i onsdags när Iggy anföll från ingenstans...

Bara jag själv och mitt rastlösa sinne kvar nu som behöver renas; skrubbas och läggas i blöt...

För faasiken vad den satte sig; Passenger.

Brände fast totalt i min botten.

Det fanns saker samlade kring de ackorden och de orden som bubblar nu och kokar över. Saker som förvånar mig...

Som roar och förfärar... på samma gång.

De är inte nämnbara i detta forum tyvärr så sorry för ännu ett "a men inte b"...

Men det ordnar sig. Jag har ett brev... ett mail kanske... att skriva. Long overdue.

Sen behöver jag bara ligga i blöt ett litet tag till. Så blir jag nog ren o fin igen.

Classy classic...

Jo, fick mig till livs en riktig klassiker!!!

Som jag inte hört på ett bra tag nu men som helt klart varit något av a theme song under stora delar av mitt låååånga leverne och liv.

Hördes iaf på radion i morse när jag höll på med frukosten vid halv sju där på fritids...

Resulterade i att jag förlorade mig själv och inte bara svedde mannagrynsgröten lite grann så där normalt utan totalt överkokadebrände kastrullbotten tjocknattsvart...

Men det var det värt!

Helt klart!

Det var ju "Passenger"!!!

Nästan definitionen av ett liv

där jaget reser genom sig själv

av en nomad i själen

med stirriga ben

och ögon som SER

och ser igenom

definitionen nästan på resenär

den man är

och dem man mött

(oh, så många man mött...)

och de där suggestiva riffen

vad är det? kanske 3-4 ackord

gitarr

som bara rullar o rullar

och reser in i landskapet

det där inre

man har

helt så ja

nog det mest punkiga och berlinsvarta jag vet

på nåt psykodekadent vis

theme song genom pubertet o adolescens

genom vuxen delar med

ja ja

Och så vacker sen!!!

En av de mest romantiska låtar jag vet verkligen

"the sky was made for us tonight... it just belongs to you and me..."

jag menar hur för jäkla heartswelling är inte det

...ganska så rejält dårå

Ja, punkig, romantisk, vacker, mental, hollow, dekadent... classy, classy, classy!

osv osv osv

stopp

a

Men ett tag sen jag hörde den nu ja...

I alla fall i Iggys originaltappning

(och inte bara P's och min något tamare version...:)

Stooges gör väl come back nu sen ett tag... återförenade, de som lever...

Turne världen över nästa år igen, vad jag förstått.

Iggy som ett skelett... stenigt hård.

Stirrigare än någonsin, verkar det som och fortfarande lika horribelt sexuellt utmanande; provokativ indeed där på scenen...

60 plus; som tydligen de flesta av mina "idoler" numera...
a

Granitmänniskor... som håller... trots alla medikamenter under sin livstid... och så.

Kunde inte välja... det blev båda två:

Den ena live; med en fullkomligt förskrääääcklig och fantastisk Iggy nån gång på 70 talet. De Ögona!!!

Den andra bättre kvalite med bilder från klassiska filmer...

Jamen, herregud vilket psykröj!!! Vet inte av nåt mer classy... nästan.

Balsam

a

Teckningen på bilden är jätteliten, pytte nästan. Föreställer moi... nerplitad i våras av en av mina hemkunskaps-sexor.

a

Av en av de där killarna man haft duster med genom åren.

Slitit sitt hår och grubblat sig sönder nästan.

Försökt skapa relation.

Försökt SE...

a

Tänker att om han ritar ett så alldeles underbart porträtt av mig...

Om han ser mig som den där "peace, love and understanding-tanten" som ju faktiskt träder fram på den teckningen...

a

Jag menar:

a

Då kanske man gjort nånting rätt...

Kanske nådde fram ändå

nånstans

på nåt sätt...

a

En tanke, som balsam.

a

Det där eviga vemodet

När Sverige flyter fram som en flod utanför volvofönstren känns folksjälen plötsligt verkligare än annars på nåt underligt sätt och vis. Närmre, mindre ointaglig...

Den skymtar fram bakom kyrktornen på slätterna och den hukar i snåren kring villornas släta, gröna mattor. Tassar storögt i djupskogarna.

Svävar över sjöarnas höstsvarta speglar, dväljs i kyrkogårdarnas glimmande alla helgona hav av ljus och lyktor.

I småstädernas gäspiga morgondis och ytterkanternas rader av bilverkstäder, hos de milögda korna; biffdjuren vid sin hörulle.

Runt vägkanternas överkörda rävar, i parkerna och i ladorna, i städernas ljus... Den susar i granarna, granarna, granarna.

Folksjälen; vemodet vemodet vemodet.

Vemodet om vårarna och höstarna... sommarens milda och trolska. Vintrarnas sträva och stretiga djupa.

I nord och i syd, i väster och i öster... i naturen och i människornas röster. I möten och avsked.

Från hav till hav och vid åarnas alrika stränder. I skogarna, på åsarna och bergen, i förort och efteråt.

T o m vid statoils kaffemaskin; pysande vemod och i ögonen på den unga tjejen i kassan sen. I rullandet, rullandet, på väg till och ifrån...

Det finns i landskapet
Det finns i människorna
Det finns antagligen framför allt i mig

Tänker att det är ju inifrån och ut. Att det är jag, ju, som limmar de där bilderna på utanpåverket. Jag som skapar och triggar detta nordiska mörker.

Men jag tänker att jag skiljer på vemod och vemod. Det är där jag anar att det finns utanför, inte bara i mig.

Det finska vemodet känner jag väl... det tungsinnet har en djupare klang, mer befäst i berggrund och hav och i svarta sjöar. Sen barnsben. Min grundton i livet; i karga, bottenlösa själen.

Det svenska har jag lärt mig... det som svävar o trallar o gångar... lättare, ljusare mer drömskt och en aning naivt. Det svenska; det som svajar och dårar som en gång fäbodjäntornas klagande, lockande kuling...
a

Vidsträckt är det, det svenska vemodet, vidsträckt och villande.

I götet skanderades sånger av annan karaktär allaredan vid tolv-tiden på söndags-stan men kring fötter och en boll vilar också ett vemod och ett tungsinne... Men Ordnung hade det väl varit iaf sen och gnag vann över änglar vad jag förstått.

127 mil orkade "volvodarlingen" på dryga 1 och en halv tank vilket gör honom mycket törstigare nu än i somras... antagligen vinterdäckens förtjänst. Och en liter olja med, ville han ha när vi kom hem. Dyr men pålitlig o någorlunda bekväm... sin traktorlika framtoning och höga ålder till trots.

Och lite, lite av allt det där vemodiga, mörka får jag nog allt skylla på Winnerbäck ändå. Han som fick ta över i örona mina när jag tröttnade på söndagstramset i P3 och köpte albumen "Daugava" och "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" på nån mack och hans tungsinne och vemod och längtan och slammer och många, många, många ord vällde ut och in och vände sig om inuti...

Men; I wouldn't have it any other way!!!

Vemod är en trogen kompanjon och en vacker med.

a

a

Halloween

Det var extremt lugnt i skogen i kväll, alldeles tyst, inte en rörelse. Och månen nästan full där bakom de gråbleka molnslöjorna.

Man kan definitivt påstå att det var lagom spöklikt dagen till ära men ingen närvaro fanns där, inte av något slag. Varken terrestrial eller extra terrestrial. Varken zombies eller vampyrer... inga varulvar, inte ens några vildsvin.

Hästarna tassade stigarna lika säkert som vanligt, känner varenda sten vid det här laget. Inte ett felsteg, inte ett ljud. Det är som om de hade ögon i hovarna. Och allra säkrast är de när vi galopperar på vägen som går ner till sjön i pannlampornas sken.

De är ju mest till för oss, lamporna; hästarna ser ju bra ändå de, fast det är så gott som beckmörkt faktiskt.

Förundras lite ibland över att de så gärna ger sig ut med oss rovdjur på ryggen, hästarna, dag efter dag... och att de dessutom så utan tvekan tycker det är roligt!

Schaman kryper nästan in i tränset när vi ska ut... öronen hela tiden spetsade sen i skogen. Kliver på med rejäla steg; spanar, lystrar, andas. Fullkomligt lyhörd ändå; minsta viktförändring och han viker åt sidan... behövs inga tygeltag, inga skänkelhjälper. Knappt en tanke.

Där, närvarande, fullkomligt i nuet... mjuk, följsam, hela tiden MED... här och nu.

Vilken lyx, vilken förmån, vilken ynnest det verkligen är att få vara i hästars närhet; dessa andäktiga, långhalsade och storsjälade urtidsdjur!!!

Har jag sagt det förut?

Det tål att sägas ändå...

Men i helgen blir det vila för Schaman och bara gammelvolvons traktorlika hästkrafter för mig. En road-trip blir det och en rundtur till Sveriges västra delar... Norrtälje- Sunne, sen Go:teborg med dotra inkl bohag. Norrtälje retur på söndag.

Ah, pengarna som volvon slurpar i sig, arseldomningarna, det dåliga miljösamvetet, all junkfood från Statoil... men ändå... vägen, farten, förändringen i landskapet, P3, timmarna som låter en tänka tankarna klart...

Jag gillar road-trips och statoilkaffe.

Har jag sagt det förut?

Det tål att sägas igen.

Harang

Även alldeles, alldeles genomgråa dagar kan vara upplysta inifrån,

det är inte, inte, inte den yttre, verkliga världen som verkar inuti

utan alltid, alltid, alltid en inre verklighet som strömmar ut och smittar av sig;

limmar bilder på dem man möter, dem man ser och dem man ännu inte följt med blicken;

de som återstår att synas inifrån.

(Nä men nu vart det spooky ju!

Skulle skriva nåt halvhjärtat här om en ganska grå men friskare dag... men då kom harangen du ser här ovanför i stället... Kom från ingenstans och helt utan att jag hade planerat eller tänkt nåt i den riktningen. Bara dök upp i fingrarna!

Ett alldeles felaktigt o orytmiskt "versmått" märker jag ju också nu när jag försöker läsa det högt för mig själv... irriterande orytmiskt!

Men jag vågar liksom inte ändra på nåt nu heller... eller ens ta bort det... för upplevelsen av att skriva nåt utan tankar var helt enkelt tillräckligt kuslig för att få skrockfulla mig att tro att det måste finnas en bakomliggande anledning eller orsak till att den dök upp... harangen.

Oklart vilken... men det kanske visar sig.

Huuuu...)

Slow Bull "själv"

Fotografen Edward S Curtis är kritiserad, läste jag nyss, bl a för att ha manipulerat vissa bilder. Men ändå... vilka ovärderliga fotografier!!! Vilken skatt..!!!

Klassiker

En gammal Cree klassiker ja... inte mindre sann för det.

”Först när
det sista trädet huggits ner,
den sista floden förgiftats,
den sista fisken fångats
kommer ni att förstå
att man inte kan äta pengar!”

Dinner plans

Nä, i dag får det bli donken...

Ryss-Nigella glömde köpa smetana och förresten är rödbetorna slut nu.

Segenam

Ey, lite power i den tanten!!!

Slow Bull's wife. Foto: Edward Curtis, 1908

Stora Skrovelhalsen är mitt indian-namn just nu. Jag som aldrig blir sjuk. I alla fall skryter jag ju alltid om det men nu är det kört för andra gången den här hösten.

Jodå, nackstelheten som Dansande Tanten (mitt namn förra helgen!!!) drog på sig är lite bättre nu men knäna ömmar fortfarande...

Hur galet mycket som helst att göra på jobbet och med diverse ideella uppdrag men Skjuter Upp Till Sista Minuten hann med och klarade av en hel del ändå... till sist.

Kvällarna i stallet har varit lugna hela veckan... inga rovdjur har siktats eller hörts under våra mörka skogsritter men i onsdags när jag hade kvällspasset alldeles ensam o allena efter styrelsemötet, alldeles sent o beckmörkt... Då fanns det en närvaro där...! Någon som följde Fega Fåntratten med blicken på väg till sommarhagen för att fodra utehästarna. Någon som viskade i gräset och tassade uppe på loftet.

Men hästarnas tuggande på natthö't är lugnande och rogivande... skulle kunna sitta på en höbal där i stallet, jag... hur länge som helst nästan och bara lyssna på det ljudet.

Annars är tillvaron som den brukar; upp o ner o till o från, ut o in o av o till, fram o tillbaks o utan o innan... ja, sådär som Hon Som Velar Mycket har det för det mesta...

Och visst finns det många vackra indian namn... indeed:

Wakanda: besitter magiska krafter, Sioux

Nuttah: mitt hjärta, Algonquin

Sinopa: räven, Blackfoot

Pauwau: häxan, Algonquin

Ominotago: vackra rösten, Cheyenne

Och riktiga klassikern Aquene som betyder fred... förstås.

Fler finns att läsa om här... skönt bra hästnamn vissa... t ex Tasunke tydligen Dakota stammens namn för just häst,

Favoriter är också Teetonka; pratar för mycket (Sioux) eller Yansin; förlägen/skamsen, (Navajo)... eller kanske Sinukkuhkau; den som krossar (Algonquin)...

Eller mitt namn för i morgon då... Segenam; Algonquin indianernas namn för den som är lat!!!

"Tummenuppar" tillvaron

Yes!

Great success!!!

Frisk o kry o allting på topp!

Framtidstro o dito hopp...

Ingen stress

o ingen press.

Lugn o fri...

floskel-ironi...

Black & White

Piff o Puff aka Bonzaij o Schaman stilar lite... vid hopsläppet förut.

Nu är de nog till fullo införlivade i flocken igen (förutom med de tre som fortfarande går ute i sommarhagen då).

Så tror vi i alla fall...

a

Ihopsläpp med nya Dennis (el Final Dancer eg) i helgen om allt går som planerat dårå.

a

Annars har vi, som ni väl förstått, spanat in både vildsvin o förvirrade älgar, nu i dagarna på våra ridstigar.

a

Grävlingar, harar, rävar, rådjur och allsköns fåglar är vi redan vana med; både hästar och människor. Även i beckmörkret räds vi dem inte. Men grisarna... huuuu!

a

Ska vara väldigt skygga, dock.

a

Lo finns ju också i närskogarna, syns sällan, väldigt skygga de med... Varg i Riala och Järven; han hade vi ju på besök i vintras... Såg bara spåren, precis utanför hagarna; imponerande storlek...

a

Vi får lära oss leva med dem med... det ska nog gå... men om Björnen börjar lufsa runt stallknuten då får det nog vara slut med "natt-ridningen" för min del...

a

De är stoooora på riktigt ju!

a

Dvärgälgar

Visst är det här bara en lite överviktig dvärgälg!?!?

a

Såg'an när vi red "lilla rundan" i eftermiddags...

Korsade stigen framför oss med raska, korta steg och nu tycker jag att vi slår fast att älgbeståndet sakta muterat och blivit så här kortbenta o knubbiga!!!

Photoshopad dvärgälg!!!

Det syns på lång väg ju... så långa ben har de inte i verklighten och inte är de så modell-taniga heller! Skogens skönhetsideal gör att även de är tvungna nu, älgarna, att göra en "extreme photoshop makeover" för att platsa on the billboard... som Ralph Lauren... Eller hur?

Jo, så är det! Basta!

Headbanger

Snart halvsekelgamla tanter kanske borde vara lite mer försiktiga med sina dance-moves... näpp, det är "all in" som gäller, annars kan de ju va, faktiskt.
Headbanging, jämfotahopp o hela köret ger lite whiplash effekt och trasiga knän efteråt. Men det är det värt, gör om det anytime... bara nacken blir brukbar igen.

mitt i nånslags "pogo-hopp" ... skulle jag tro

Och paparazziannika lyckades ju fånga tanten i en lagom ofördelaktig pose... huuu, riktigt pinsam... men säkert snäll ändå för jag antar att det fanns strålande tillfällen under kvällen då det såg myyycket värre ut.

Gubbarna som spelade rullade igång rock o bluestraktorn med den äran!

Själens obotliga...

Här tänkte jag ju skriva nåt kvasifilosofiskt nu om vilken lättnad det ändå finns att hämta i konsumtion och shopping... Hur vi ofta köper oss fria från själens obotliga ensamhet, den där eviga, ni vet... Hur vi konsumerar oss loss från den boja "la route de la coeur" trots allt kan vara.

Tänkte ju skriva då hur jag, som inte finner nåt nöje i shopping alls, faktiskt går miste om nåt där!!! Att jag inte har den ventilen liksom...

Men jag lämnar det därhän, jag gör nog det... ändå.

Nänä, själv mår jag ju utmärkt nu när det är höst... men kom igen när det blir vår.

För då! Ja det är då jag skulle behöva kunna köpa mig loss från vanmakt och ångest....

Hopp o galopp

Mano i sommarskrud... betydligt mer luden nu.

Schaman och Bonzaij är vana att traska skogsrundor i fullkomligt beckmörker, enbart ledsagade av pannlampornas bleka, sken.

De är vana att bli bevakade av glödande zombieögon, vana att trippa lätt, lätt över hala bergshällar o på knotiga skogsstigar. De är vana med rådjurens skällande, rävarnas ylande, hararnas kvidande, ja t o m vana nu med vildgrisarnas skriande.

Men i dagsljus är allting farligt. Mano hoppar från sida till sida för stenar o gräs som vore det hukande pumor...

Och idag var det miljöträning de luxe med jaktlyckan halvflådd i garaget vi red förbi. Älgen med tungan hängande utanför munnen...

I nästa garage stod distriktsveterinären o mekade med gammelvolvon. Radion skrålade P3. Bakom nästa krök stod en traktor med skopan hotfullt lyft, spottande dieselrök.

Däremellan mötte vi joggare, sandhögar, vedtravar, kvistar, buskar, okända hästar, släpvagnar, hösilagerullar och boskap som råmade så ödesdigert.

I dag tog vi också första lilla galoppen sen han var halt i somras, Mano... Igångsatt sakta nu sen en månad tillbaks. Han valde den själv, galoppen, lugn o fin och... peppar, peppar ta i eltråd... han verkar ok i alla bena nu ett tag igen. Kanske håller det.

Och kanske var det trots allt bara en hovböld som hovslagarn trodde sist. Utläkt nu... Veterinären kollade ju med visitertång dock så säker är jag inte... men man kan ju hoppas.

Ny häst i stallet också. Ett treårigt fullblod, fux och hittills from som ett lamm. Vallack.

Verkar vara rätt lågrangad men hur det är med den saken blir vi varse sen när det är dags för hopsläpp och mer hierarki-härj i hagen. Hittills har han nämligen fått gå själv för att äta upp sin magra lekamen lite.

Tror jag ska följa hans exempel nu och ta en fika all inklusive... så man inte går och magrar av...

Det måste vara ett skämt

...tänker man!!! Men det var tydligen inte det.

Snacka om att skapa falska, ouppnåeliga skönhetsideal. Men det faller på sitt eget grepp det här, det blir ju löjligt.

Borstj

Japp, då kör vi igen, så det ryker...

Tre tunga dagar, tre långa dagar kvar... till helgen

Och sen blir det måndag utan att man hinner blinka.

Svägerskan står dock på agendan till helgen så det lär bli dining and wining igen och en del diskussioner och snickesnack och sånt där som det blir in the family. I alla fall i vår... det finns några med heta debatt-hjärtan i släkten om man säger så...

Men det brukar vara trevligt och givande ändå... när man vant sig.

Fram för allt är jag glad att nån annan lagar käk för -jag har sagt det förut men det är det mest överjävliga man kan hålla på med ju.

Jag KAN bara inte tycka om det även om jag försöker.

Jag menar det är ju mer kreativt än städ o tvätt o andra rutinsysslor/slavgöra.

Det blir ju fina färger där i grytan, det är konstnärligt utmanande kanske. Iaf mer än säg strykning eller vikning...

Men ändå... det bara kryper i bena när jag hackar eller strimlar eller pocherar nåt... och det går rysningar längs ryggraden när jag steker eller blancherar eller kokar eller överhuvudtaget närmar mig spisen...

Som en junkie på avtändning... mår jag nästan illa.

Det enda som hjälper mig igenom middagsbestyren är att prata rjyisk-sjvejnska med stark brytning och svära o domdjeera låtsas att man är nånslags babusjka i Kaukasien som ska koåka Borstj till hjalva kljanen, eller hjela...

Eller så kör jag den klassiska tv-varianten:

I mitt fall Ryska Kocken som väl är en blandning av "svenska kocken" och en ur-förbannad ryss-Nigella... aldrig långt ifrån kniven.

Då brukar det bli ätbart t o m... Jag är inte dålig på att laga mat... bara ytterst ovillig!

Nordiskt stret

Hagel och snöblandat regn, 0-gradigt, lite isvindar, mörkt och lerigt.

Visst låter det som en dröm!

En sanndröm, alldeles snart, för mig. I stallet, om en timme...

Men hur det nu är så känner man sig faktiskt stark och styrkt när man trotsar vädrets makter och nordiskt stretar på i snålblåsten, sliter o släpar med nariga fingrar. Kinderna piskade, röda. Snor-näst och frost-tåad.

Hur det nu är så skulle iaf jag inte vilja vara utan det...

Bäst är det väl ändå när man kommer hem sen.

Tar av sig, fixar kvällsmacka och slänger sig framför TV'n eller datorn (om vår enda är ledig).

Då infinner sig en känsla av att vara liiite mer än "good enough" ändå...

(Högmod=kardinalsynd men nästa lika bra som ditosynden Lättja)

Hierarki

Hierarkin verkar återställd; både bland hästarna och bland människorna...

Det brukar lösa sig; bara man behärskar de tysta, sociala spelreglerna, den outtalade maktbalansens dynamik... fattar hintar och kan läsa kroppsspråk...

Men vi människor ligger sååå långt efter hästarna i det här avseendet. De ser minsta öron-vickning och läser av den korrekt... går nu lugnt i hagen utan härj.

a

För oss människor tar det oftast mycket längre tid och det behövs fler o tydligare öronvickningar!

Piff o Puff i somras

Eltråd

En händelserik helg på många plan... men nu laundry time... utan gnäll!

Och en "dedikation" till de i min bekantskapskrets som jag vid svaga tillfällen lovat "ta i eltråd" för...

(För en person som ett lycka till nu när beslutet är taget o bollen snart kastad och för en annan ett preventivt förhindrande av rubbad maktbalans o oturligheter för dörren...)

Det är gjort nu!

Lite av misstag, det må erkännas, men jag tillägnar stöten till Er ändå o hoppas att vidskeplighet har verkan i kosmos...

Guess who's coming to dinner

Butter-Luther

Sur-Sigge

Nej vi släpper inte in gammelgiganterna, va...

Fast ofta är det dem man lutar sig emot med bortförklaringar när det gäller att SLIPPA TA ANSVAR... så där "på-riktigt-ansvar"... för sina handlingar och beslut...

instabil

"Det är synd om människorna"...

... som gamle Strindberg sa -om jag inte är helt missinformerad...

Och jo, vi gör det svårt för oss, vi människor... åtminstone vi som tänker!

Fick hjälp med det för en stund sen, nu i natten... att förstå det vi alla antagligen (och egentligen) vet... nånstans... ändå.

Att vi gör det så där svårt för att det blir så mycket mer intressant då... så mycket mer fyllt; livet, existensen, vardagen...

Vi vill ha det svårt; som en utmaning, ett pussel och en gåta...

Om vi alltid följde vår hjärna och de enkla , självklara vägarna, vore väl livet simpelt... som en solsemester på Ibiza; All Inklusive.

Men vi går emot... vi stretar, villar bort oss på stigar... slingrar...

För vi vet ju... hjärtat vet ju ...

alltid...

Fan, vi vet det ju!!!

Men som vi älskar den där månbelysta stigen... som slingrar i dyningen vit!!!

(Ekelöf igen)

Frid

står högt upp på önskelistan

just nu

alltid

sssjooo...

Uddar

Paul Klee

Många delar blir det... i ens personlighet... som ska bli en helhet... nånstans. Som ska fungera tillsammans och inte stötas alltför mycket i mötena... med andras delar. Ett pussel blir det och ett jämkande... ett inpassande och ett slipande... av kanterna... uddarna... de Ekelöfskt kära.

Right?

Äntligen fredag!

Eller, öh, nähänä... tisdag???

Det är tröööögt just nu. Är väl den ihållande förkylningen som gör att dagarna ter sig tre gånger längre än vanligt. Känslan är att det BORDE vara fredag!

Om man åtminstone skulle hinna med tre gånger så mycket då... men icke. Mindre blir det.

Förutom gnäll dårå... det blir det mer av, tydligen.

Och fortfarande en massa beslut som ligger och väntar på att tas... och fortfarande är det jag som behöver ta dem... och fortfarande är de för komplexa att tas... bara så där.

Konsekvenser blir det... hur det än blir med tagandet...

Ahapp, då står jag alltså här nu och har skrivit två grejer på samma gång... två grejer som jag själv brukar tycka är lite halvjobbigt att blogg-läsa om;

1. Gnäll; i allmänhet och över förkylningar i synnerhet!

2. Kryptiska "säga A men inte B" grejer som inte har någon relevans för någon annan egentligen!

Men ni får väl ta det. Kanske får det mig lite närmare nåt tagande av beslut eller så är det bara ytterligare en öppnad grind mot en meningslös hage...

Hursom...