Edna Annie Proulx

Meeen det var mig en seg en!!!

Proulx's Esset i Rockärmen griper INTE tag i mig som de andra av hennes välskrivna romaner... Kanske skulle jag helt enkelt i stället ta upp nån annan av de där romanerna som ligger i plastbacken under min säng...

Men nä, jag vill ju trots allt veta hur det går för Bob Dollar som tillfälligt slår sig ner i en småstad i Panhandleområdet i norra Texas, för att se om han där kan hitta någon som är villig att sälja sin mark till hans uppdragsgivare; Det Stora Baconbolaget.

Mark som behövs för storskalig svinuppfödning. Men svinfarmerna är mycket illa ansedda då de sprider en fruktansvärd stank och sägs ge panhandleborna en mängd sjukdomar. Bob utger sig därför för att vara ute efter mark som ska bebyggas med lyxvillor.

Men historien kommer liksom aldrig igång även om Bob Dollar får vänner bland Woolybuckets exentriska invånare som alla berättar sina historier från flydda tider för honom; den ena mer hiskelig än den andra. Historier om traktens original och det nästan omänskligt hårda livet som ranchägare eller kofösare eller vindpumpskarl på det sönderblåsta slättlandskapet.

Nej, underligt och ovanligt seg är den trots det sedvanligt vackra språket.

För Proulx är ju annars sjusärdeles läsvärd! Jag har dock inte läst mer än två av hennes tidigare romaner Alla är inte heller översatt till svenska och att läsa Proulx på originalspråket skulle jag aldrig klara av för det är överväldigande och sprängfyllt redan att läsa en översättning. Språket dignar av ord...

Hon är nämligen också researchernas researcher, har jag förstått... och märkt... framför allt i Esset... som sidvis dignar av beskrivande fakta kring allt från ranchernas redskap till markens alla grässorter... i och för sig beskrivet med ett fantastiskt målande språk!

Det är ju också precis det jag tyckte så mycket om i Sjöfartsnytt och Dragspelsbrott.
Det där underbara språket...

Flerfaldigt prisbelönta Sjöfartsnytt är en av mina absoluta favoritromaner och har man inte läst den så får man helt enkelt se till att göra det för där är hundarnas ögon som våta blåbär, grusvägarna mönstrade av spetskantad is; lika färglös som plattan till ett gammalt strykjärn och himlen trycker över det där havet utanför Newfoundlands kust med moln i tunna rullar; som gråa pennor i en ask...

Och Quoyle blir man ju bara störtförälskad i... det har jag varit ända sen jag läste om hans öde för många år sedan.

Även Dragspelsbrott satte sig och blev kvar som en av de bästa läsupplevelser jag haft. Historien om ett italienskt dragspel men framför allt dess många ägare och deras livsöden låter kanske inte så lockande men det är starkt och mycket vackert berättat om immigranternas hårda liv och närmar sig på något vis den stora episka amerikanska romanen.

Så mina förväntningar på Esset var väl för höga... men historien om Bob Dollar känns lite för överarbetad och detaljrik, tyvärr.

Åtminstone för den rätt (mycket!) ringrostiga läsare jag är just nu efter åratal av enbart slöläsning, ibland ingen alls.

Jag är liksom inte van... med så mycket information på varenda en av de där 370 sidorna.

Men nu har jag bara några kvar som jag ska pressa ändå för det är ju inte dåligt... bara lite segt.
Sen får det bli nåt helt annat...