Faser

Har märkt att varje vecka ser ut på samma sätt nu i oxveckornas våld.

Jag går igenom samma stadier eller faser som man brukar hänvisa till när någon hamnar i en livskris... Fyra faser finns det:

Chock, reaktion, bearbetning, nyorientering.

I mitt fall handlar det dock om ett något simplare trauma men trots det lika chockartat varje gång, varje måndag... det att: Helgen är över!

Att den korta, intensiva romansen med sovmorgnarna är slut! Att den lilla. lilla alldeles egna tid jag kom över inte finns längre! Slut, över och förbi...

Ja, chockfasen håller i sig hela måndagen. Jag är som i en dvala, bedövad... ingenting känns verkligt och jag får ingenting gjort. Jag vägrar inse att det är slut. Jag är in denial...

Nån gång sen på tisdagsförmiddagen börjar chocken avta i kraft och jag kan börja ta till mig att det faktiskt är som alla säger; att helgen tog slut och att en ny arbetsvecka utan några som helst förmildrande omständigheter har dragit igång.

Den andra fasen, den som kallas reaktionsfasen kickar då in med full styrka.

En tung nedstämdhet väller över mig.

Onsdagar känner jag bara ilska, hopplöshet och förtvivlan. En viss regression inträder och jag söker fly verkligheten med bl a överdrivet frossande i choklad. Självkänslan är som bortblåst och på torsdagsmorgonen känns livet mest som ett hål; tomt och meningslöst. Vanmakt.

På eftermiddagen samma dag känner jag en väldig trötthet men börjar faktiskt så sakteliga få viss distans till det ofattbara som skett. Bearbetningsfasen eller accepterandefasen kallar man det ja...

Undan för undan kan jag börja se nyktert på tillvaron igen. Vill ta tag i saker.

Självkänslan återvänder; skriande långsamt men ändå... en ljusglimt syns vid horisonten!

På fredagen är jag klar med krisen, lämnar den. Jag har hamnat i nyorienteringsfasen. Det finns hopp, det finns en morgondag och den kanske t o m kommer att vara bra. Jag återupptar sociala kontakter. Kanske, kanske har jag gått starkare ur det här...

Precis så är det. Man tror man ska lära sig någon gång men det är likadant varje vecka trots att jag genomgått alla faser så många gånger nu.

Meh herrigyyyd!

Kanske behöver lite semester jag...

Tllägg:

Vanskligt detta inlägg dock för jag vill ju inte på något sätt förringa någon som nyligen gått/går igenom en kris efter ett verkligt, kanske livsavgörande trauma självklart inte... men så här är det och det är väl kanske ett exempel på lite mer av den finska ironin , ni vet.

Och den är vansklig den...

Broar, eller nåt sånt

Det finns ögonblick som förstummar.

Blipp har skrivit så snyggt om ett sånt och hur det fäste. För alltid.

Och jag tänker på vad som egentligen händer i hjärnan och själen när man är med om ett sånt ögonblick.

Tänker på förändring; omvälvande, ikullkastande, raserande...

Ja, när ens tankebygge raseras och man måste börja om. Pussla ihop tegelstenarna på ett nytt sätt.

Jag tänker också på att det finns så många som värjer sig mot sådan förändring. Med näbbar och klor.

Vägrar lyssna på raset, vägrar börja om... Stagar i stället och stöttar och lappar och lagar bristfälligt tills bygget ser ut som en rivningskåk.

Eller ännu hellre putsar de sprickorna i fasaden så hela själsvillan utifrån ser fräsch och ny och fin ut.

Men där, under ytan, under fasaden finns farliga svagheter... gungande trappsteg, gömda håligheter där man måste akta sig för att gå.

Nere i källaren översvämning av svart, grumligt vatten... ruttet, dörren dit igenspikad.

Och på vinden snöar det in... ordentligt.

Men i vardagsrummet är det dammfritt och i köket finns ingen kvarglömd disk.

Det luktar av parfymstarkt tvättmedel och klorin. Inga fläckar, stanken från källaren dold.

Men inte var det mitt gamla agg mot förändringsObenägna och insnöade trygghetsnarkomaner jag ville dryfta... inte egentligen.

Nä.

Det finns ögonblick som förändrar och som man minns för alltid. Och det är kanske det där inre omvälvandet som gör att det fäster, som etsat i hjärnbarken.

Ögonblicket, stunden... skeendet, det som sades och det som hände, det man såg, hörde, kände doften av... Allt tas in som en helhet.

Kanske handlar det också om tajming...

Blipp skriver om den svages höst... våren.

Om svaghet, ja. Och styrka kanske.

Och jag tänker på att motsatser är broar till varandra.

Och på att vårar och höstar också är broar... flyktiga, obeständiga årstider. Övergångar.

Dagar, veckor, månader av väntan på att det ska bli något annat. Något mer bestående...

En passage, en gräns och en rörelse... mellan ljus och mörker, mellan kallt och varmt, mellan död och liv.

På väg mot... och samtidigt ifrån.

Lämnar bakom släpande, kvardröjande... ser framför möjligheterna, hindren.

Som Yin o Yang symbolen och den lilla cirkel där inne i sin motsats' stora böljande fält. Så är nog också sommaren fylld med höst och vintern med vår.

Ja, höstarna omfamnar vårarna och vårarna omfamnar höstarna och det som var dualistiskt blir holistiskt och innefattar allt.

Och att det är där på bron... i tvekandet och släpandet, det är där vi är öppna för såna förändringar som fäster.

I passagen... mitt i det ljus som finns i mörkret och det mörker som finns i ljuset, den död som finns i livet och det liv som finns i döden...

I övergången; i rörelsen mot och ifrån, i stillaståendet samtidigt, där mellan motsatser som innefattar varandra...

Det är där vi gräver känslogrunder, bygger tankevillor, konstruerar intellekt-trappor, rappar överjag och putsar själavingar...

Eller nåt sånt.

I alla fall; för mig är våren vrede och hösten vemod och de är ju nånslags motsatspar de med men jag är nästan säker på att de har samma grund och samma orsak och de är mina favoritsinnestillstånd och de är broar de med och innefattar varandra... och det är väl där det sker möten, på broarna... där man ser både framåt och bakåt, där man förstår att minnen och förväntningar tillsammans skapar det där hålet i tiden som kallas nu och som fångar de ögonblick som fäster för evigt. Som förändrar.

Eller nåt sånt...

Sorry sorry

Patosproppat

ja, proppat överlag

Men det får gå ändå

Ibland får det gå ändå

vinter vs vår

van vid vinter

vill vår

verkligen

Oxveckor indeed

under oket

å de någe så ini helsikke också

und

som vanligt

är det nästan uteslutande

fett

socker

o

sömn

som fixar dagen

V som i varan

Och varandet...

Mitt v-tema gick lite överstyr

jo

fick för mig att vackraste orden börjar på v

inte till för att läsas

eller så

det här

vrede vemod och vekling

veka livets veck vittrande veck

veckor av vilsenhet vila i vilsna vissna löv vissla vikar

vrede och vemod

vemod vs vrede

vemodiga vrede

vreda vemod

vener

vem

vet

var

vev varför

olika sätt att hantera livet

rädslan som förhärskar livet

vivlar

virvlar

visst verkar vandrande vålnader vara väldigt vilsna

varför

vem vet

veka vuxna våt vax

varken bränner eller isar

bränder

isar

vi vet varken ut eller in

vård våld vänner vänlighet varlighet viktigt vanskligt värme vurst vegan vetgirig värde värdighet väst väster vänster prassel vakt väktare värsta vädret vantar vantstag

var världen värd verksam värk

vurst vinna vinst vinter vetande veta vektor ven vestibul valk varda vagga vanka valla

verkligen värsta vintern... valla väl, vänner o vårda värmande vantarna

värmande vanligheter vanlig, vänlig värme, vänligheters vandal

vardagens väktare

vacker vaccin vackla vada vadd

vagina vaggvisa visor vader vagn vaja vak vaka val vakans vaksamhet

valan vill välja

validitet valium valnöt vals valross valuta valp valv välver vandal vamp vampyr vanilj vanka vandra vapen vankel vansklig vanvett varandra varg varv vass vask vatten väcka vederbörande varligt vecka ved vegan veke vek veck

velar... vanligt, va

velvet ven ventilerar verbalt/ varannan vatten

verb venus verkstad verktyg vers vespa vete versus vett

vernissage vetenskap veterinär veteran via vev vice vicka

vibrera vid världen

vidlyftig vidskeplig vidsynt

veto vidd vide vigg vikt vigsel vila villa villrådig vilsen vin vilt villkor vind vinge vingla

vippa virvel vinkel vivel virra virus visa vishet visp vissla visum vital visualisera vit vittne vodka vokal vom vila vittra vurm våga volt vulgär våp vår värn vik vårta vägg väga väl välla

väldans välkommen vällust

vän vämjelig vända vänja vänskap värde värja värna väsen väsentlig väska väte väv växel växt vördnad vört

ve, vacklande vilsenhet

ve, vankelmod

ve, vilja

ve, vanvett

Dr Reid

MGG, ay

Ni såg Criminal Minds, va? På femman, sådär elva tolv tiden efter sena CSI?

(Min enda etertid... nästan)

Verkar inte gå nu iaf, nånslags säsongsuppehåll?

Men bra serie och har någon missat den så se den för allt i världen! Och från säsong ett då...

Så ni får uppleva Dr Spencer Reid från start!

Han utvecklas mest av alla där han... och han utvecklas på ett förbaskat attraktivt sätt också, fast man inte tror det...

Aj, aj, aj Matthew Gray Gubler -som ju sägs vara nya Depp- han är inte bara vacker som en dag och begåvad skådis, nä, han gör hur fina teckningar/målningar som helst också... spröda och starka på en o samma gång.

Och en massa annat.

Kolla Gublerland och framför allt hans webpage där

Aj, aj, aj.

Patriark

Patriarker har det inte lätt.

Hela tyngden på axlarna

och ansvar för ordnung

men ingen som gör som man säger

längre

Hjärtats dag

Alla hjärtans dag, i Finland kallad Vändagen, något jag inte visste eller så hade jag glömt bort det. Hursom; jag har i alla fall firat ordentligt jag...

Vaknade mitt i en dröm där jag var uppe på en gammal vind och hade hittat en låda med fotografier. Suddiga, såna där av dålig 70 tals kvalitet, ni vet...

Ganska direkt efter första kaffet sen gick jag de 3-400 metrarna till kyrkan här i stan och deltog i högmässan.

Inte något jag så där vanligtvis gör, inte alls, tvärtom hör det till de yttersta av ovanligheter men ibland tar jag mig dit för att få lite redemption eller nåt...

Allra helst skulle det få vara en domedagspräst där, en med tordönsstämma som mässade på latin, den gamla ordningen och de gamla salvorna... inte den här nya vekare liturgin...

Men kvinnlig präst som tog upp Esthers bok i predikan och en snygg, ung kantor som sjöng gudabenådat (eeey) vackert till orgelns mollbrus och gående communion och skeppen och altarkorset som såg ut att vara av armeringsjärn (vackert) och herrens välsignelse och mycket, mycket fin manskör där mellanregistret (baryton kanske?) klingade extra väl...

Japp det funkade, det gjorde det ju.

En del av mina strategier för att inte duka under i en kaotisk värld, det där.

Riterna, symbolerna, ceremonierna... patriarkaliskt så det räcker och blir över men i det fyrkantiga finns nån strange stabilitet. Förstås.

Efteråt åt jag ett vaniljhjärta och drack mitt kära kaffe igen på konditoriet och läste i DN's kulturbilaga bl a om Lee Lozano som nu uppmärksammas på moderna med en stor separatutställning.

Det blir till att åka in igen då senare i vår för här finns en rå, feministisk och genuint 60 talistisk New York revoltör att insupa.

"Jag är inte arg på någon eller något men jag är rasande" lär hon ha sagt och även om hon inte var arg på något specifikt så verkar manssamhället iaf stå i fokus för hennes konst... eller det att vara kvinna i ett sådant samhälle.

Vad jag kunde utläsa av DN är det ett fallistiskt, aggressivt och klart manligt bildspråk hon använder, men jag vet inte... får åka in som sagt.

I stallet filade jag Manos hovar och lyckades undvika att raspa mina egna knogar, något som annars är mer än vanligt och som gör mycket ont.

Massage blev det också och en promenad efter det. Mano var tålmodig och mild till sinnes och vädret var grumligt grått men inte kallt och han luktade hästigt, Mano, hästigt och alldeles, alldeles underbart ljuvligt.

Men han har börjat fälla han med nu så jag har ständigt hästhår i näsan.

Banantårta sen som var ganska... eller riktigt rejält alldeles för söt och fet, som avslutning... ja, som lite gödning av venerna och hjärtat så här på dess egen dag.

Och så har jag rakat benen, något som bara marginellt sker oftare än kyrkobesök.

Men Marley goes:

Emancipate yourselves from mental slavery; None but ourselves can free our mind.

Så, nog med ritualer nu för ett tag.

a

Knyttet växer

16 år var vi väl, när vi låg under det där tunga täcket på övervåningen i den stora prästgården och läste högt för varandra ur Tove Janssons "Vem ska trösta Knyttet".

En vinter och halva våren med gjorde vi det, yngste prästsonen och jag och det satte outplånliga spår av klockren estetik och sotsvarta kolstråk på all framtida erotik.

Tove Janssons rim gungar fram med mjuk finlandssvensk rytm men språket så spräckt med hårda konsonanter att man anar en mårra bakom varje glädjelampa.

Att Knyttet övervinner sin feghet när han en gång för alla blir mera arg än rädd är ett genialt och revolterande grepp som man inte kan annat än bli förälskad i.

Att han tröttnar på de viskande röster och stora nattögon som följer hans väg genom mörkret, de som skrämmer honom ner i första bästa grop.

Ja, att han tröttnar på att vara lilla offret och i stället hoppar upp, stampar ilsket med foten, sparkar av sig skorna, tömmer sin kappsäck och sen beger sig ut över mulna havet i densamma... med brinnande vreden i bröstet; det är rebelliskt och vackert och klassiskt och evigt...

Med en sådan vrede i själen vågar man bita Mårran i svansen.

Med en sådan ilska blir saker äntligen gjorda, saker som är oundvikliga och outplånliga.

En sådan vrede övervinner litenhet.

Ja, den ilskan är vår närmsta vän och den bästa av synderna. 16 åringars själar äter sånt.

Och Tove Janssons bilder på Knytttets växande och väg är heller inget annat än små grafiska under. Suggestiva, 60-tals strama och svidande vackra; en estetik så klockren att den blir utan tvivel förstås. Varenda färgprick behövs och sitter på rätt ställe. Former som inte tvekar en sekund utan tar sin plats i bilden på det mest häpnadsväckande självklara sätt. Och Knyttets allt större självförtroende syns... ja lyser, i landskapsskildringarna, de förändrade perspektiven och de allt starkare färgerna. Skönhet!

De andra bilderböckerna har också de en alldeles egen ton i text och bild men alltid med Janssons absoluta och självklara formspråk.

Självklar 50-tals estetik i "Vad hände sen?"

Too-ticki på snöiga bron den vintern när Mumin inte kunde sova...

Knyttets överdimensionerade farhågor kring skymningen...

"Den farliga resan" från -77 känns som den kanske mest expressionistiska av bilderböckerna. Samtidigt är bildspråket uppmjukat och betydligt mer "romantiskt"... nåt jag inte riktigt kan ta till mig på samma sätt. Bilden från "resan" föll också bort här av oförklarliga skäl... bara försvann, gjorde nåt knas jag... (Fixar sen)

Nä, "Vem ska trösta..." är och förblir den största!

Man kommer inte undan att det man präntar in under täcken med likasinnade själar i tonåren det etsar sig fast, outplånligt...

Etsas på nät- och trum-hinnor, på hudceller, fingertoppar, tungor, porer, halsar... Fastnar i maggropar och kranskärl, i venerna, i solar plexus nervcentra... Ja, i lever och njurar finns det inkapslat och bevarat och kan när som helst skjutsa upp känslor från ögonblicken...

De som var stora och blev större, de som är klassiska och eviga... De ögonblicken.

Pensionärer

Mumin fyller 65 bast i år

och Pippi med tror jag.

1945 var ett rejält genombrottsår för ny barnlitteratur...

Men illustrationerna ska vara original, "de gamla hederliga", det tycker jag, helt klart.

Långt mer expressiva och starka och hundrafalt mer estetiska än de här nya japanska...

Och Mårran är bäst förstås... och vackrast, i sin gråa kjol.

Anish Kapoor

mother as void

metafysisk svindel i den

när man kommit förbi

det uppenbara

eller

förutsägbara...

inte

klicheartad

när man kommit förbi

fördomarna

från jagsjälvet

men klee

får man visst plocka fram

med ett maskineri

i pontus hultens visningsmagasin

för fram konst längs en räls...

maskinen var dock ur funktion

i söndags

Hävt...

Negativa självjag som förbjuder och bannar sigsjälvet är en jaganarkists största antagonist förstås men ibland behövs lite diktatur där inne... i det där inre som man har.

Jo, ibland behövs det lite uppsträckning, så är det bara.

Nu var det en hel del saker som liksom gick åt pipsvängen här ett tag, igen och igen, och då brukar det överdrivas med gnäll och bitterhet här men oftast ändå med grinch-gröna sarkasmer och/eller överdriven 90-tals-ironi som motvikt till det sotiga...

Det funkade inte nu. Det gjorde inte det!

Försökte verkligen frammana Borats thumbs up och "great success" på näthinnorna och jag rabblade det där sarkastiska uttrycket; "Jaaa, precis det här ville jag att skulle hända, precis just nu", på repeat...

Men det ville sig inte nej och då var det dags att stänga av och rannsaka sigsjälvet lite hårdare ett tag...

Men förbudet är hävt nu, ja!

Redan i söndags skrevs inlägg om 1900-tals konst och den "metafysiska svindel" som kan komma ur den... och det var inte bittert alls nästan så om jag bara hinner fixa till det lite så publiceras detsamma inom en ganska snar framtid...

Inte dum alls, Pimme...

Var, när, hur och varför?

Ja var kan det vara jag varit och när?

Och hur kom jag dit och varför?

När man inte mår som en prins eller på något sätt prinsessigt heller vet jag hörsägenvägen att många comfortäter eller tröstshoppar eller överdoserar etersända (eller för den delen inhyrda) dramatiska kompositioner av rörliga bilder o svärmisk musik.

Jag gör nog allt det, jag med, men det som verkligen kan få mig ut-ryckt ur katakonin är "konst som är på riktigt" och det är framför allt konst från förra seklet det.

För mig och jagsjälvet i alla fall.

Så svaren;

Jajamen, moderna museet (lätt) och ja, idag, med 676:an (samt till fots)... definitivt i syfte att "rycka upp mig" eller snarare rycka ur mig...

För ack, den 1900tals konsten är så tryggt sönderpsykoanalyserad och dissekerad och inläst att det känns som att komma hem när man ställs framför de verken.

Att de fortfarande och ändå är gåtfulla... ja, metafysiskt utmanande, det är ett under och en tröst.

Så ofta, så ofta skapade med rotlösheten som fundament... 1900-talets största frågor;
vem är jag/vi,
var kommer jag/vi ifrån,
vart är jag/vi på väg...
ur vad föds ett medvetet sinne och förstås;
vad är konst...
????

Frågor kring objektivitet och subjektivitet... alienation och samhörighet.

Var finns det som är äkta?

En dualism som förgrenar sig mot det mycket mer komplexa.

Själens förvirring och egots irrande bland reella overkligheter och overkliga realiteter...
Ja, alltid denna rotlöshet och detta sökande. Efter jagsjälven
Ett vackert, ödesdigert resande längs psykets kuster... ett kringflackande i det inre som tycks stå för och symbolisera hela det seklet.
1900-talet...


(Inte alls samma frågor vi ställer nu... på 2000 talet, eller hur?)

Men det är just dessa frågor och detta irrande som draaar apatin ur en.
Som tvingar självjaget att tänka lite längre... som förför och berusar och ställer till det... som stökar och kränger runt och drar vardagens fascism genom mangeln så den blir platt och tillintetgjord och som får en att dra efter andan och vakna till... ryckas ur.


Och se sen, inse utan att förstå att vi inte är ensamma, inte solipsistiskt övergivna eller enbart maktgalna...


Att johoo, för fansinken, det finns tankar o färger o bilder o ljud o ord o dofter o... subjektiva sinnesintryck, vilka som helst... att jahajamen det finns det som är universellt och kosmiskt och helt och att vi hör ihop och simmar i samma ocean och att vi alltid har love, peace och understanding kvar i bakfickan på 1900tals jeansen...


Ja från psykoanalys, via dadaism och expressionism till psykedeliska läckerheter när seklet gled mot skiftet, i slutet... det svärmiska, nostalgiska slutet.


Och den råa början nu...
Vad letar vi efter nu?


Frågor.
Ur-ryckt ur överjagets fascistiska klovar i alla fall...
For now.

Belagd...

med blogförbud!

jagsjälvet som är beläggare...

för bitter

helt enkelt

Denna torsdag...

...verkar vara en klart onödig dag, i det stora hela och i det lilla med... so far, iaf.

Dags att modernisera veckobygget.

Hög tid för omstrukturering av dygnets timmar...

Det har ju liksom bara rullat på nu sen antiken på det här viset... det går ju inte längre.

Träplank

fast med avskavd rödfärg...

a

a

I dag är jag arg!

På lite allt möjligt... och det är ju sånt jag inte brukar bry mig om så mycket...

Det är ju den där b-e-f-o-g-a-d-e vreden, ni vet, som egentligen bara kommer ur småsaker och petitesser.

Verkligen inget att fästa i hjärnbarken.

a

Men, som ni vet, så finns det ju den där O-befogade vreden också... den som kommer ur djupen, ur hjärnstam och reptilhjärna.

Jag gillar den för att den alltid säger något om mig själv men den är besvärlig innan jag fattar vad den "betyder" och just nu fattar jag noll... eller 0,2 kanske.

a

Men mitt undermedvetna vill tydligt säga mig något nu.

För i natt drömde jag om ett träplank, tidigare antagligen rödmålat nu var färgen nästan helt borta. Det hade tjänstgjort som offentlig anslagstavla, planket, men inga lappar eller affischer satt längre kvar... bara de där häftstiften med pappershörn, ni vet, de som blir kvar när man tar bort en lapp...

Hade ju varit intressant kanske att läsa lapparna/anslagen annars.

Får gå dit i natt igen och se om mitt undermedvetna har satt upp nån liten post-it i alla fall...

Spiraltrappa

Drömde en dröm i morse... en mardröm var det nog.

Jag ville besöka ett museum som låg högt, högt uppe på en klippa. Ett finskt museum för modern konst var det och inträde fick jag betala i kassan nere vid klippans fot.

Vägen upp utgjordes av en brant och otroligt smal spiraltrappa, mycket lik den på bilden men vitmålad och så oändligt mycket högre.

Den slingrade sig moturs längs klippkanten hundratals meter över marken och jag som lider av höjdskräck klamrade mig fast i räcket men fortsatte ändå uppåt. Den tog aldrig slut, kändes det som. Kunde inte andas, hjärtat värkte, jag blundade för att inte råka titta ner vilket jag ändå lyckades göra förstås och det svindlade.

Trots att jag i drömmen var skräckslagen tänkte jag för mig själv att det nog var väldigt dumt av mig att betala för detta livsfarliga...

Men inte nog med det, när jag äntligen, äntligen kom upp var där som ett mellanrum mellan trappan och golvet som man skulle vara tvungen att kliva över utan att hålla i något räcke längre. Det var inte särskilt brett men tillräckligt för att kunna ramla ner igenom och höjden var hisnande... en avgrund!

Jag stod som förlamad, krampaktigt fastklamrad vid räcket och tänkte att det går bara inte , jag klarar det INTE... men till sist tog jag sats i alla fall och hoppade över.

Jag hade tagit lite för mycket sats så jag snubblade i landningen och hörde hur alla andra gäster däruppe "åååååhh-ade" och jag tyckte det var rätt pinsamt att göra en sån entre...

Nåväl, genomsvettig och darrande såg jag sen att:

1. Det fanns en hiss!!!

2. Det var inget konstmuseum utan bara ett simpelt cafe... och inget "fint" cafe heller, nä utan ett sånt där där man bara kan köpa torra bullar o delikatobollar... inga bakelser, inga goda mackor, ingenting...

Riktigt indignerad och arg var jag över att ha så gott som riskerat mitt liv för nåt sånt onödigt.

Men utsikten var fin och lite japansk...

Jag kommer ihåg mina drömmar vissa perioder bara och det var länge sen jag drömde något så tydligt och med såna skräckfyllda mardrömsinslag som denna.

Man undrar ju vad mitt undermedvetna vill säga mitt medvetna egentligen...

Trappor ses väl ofta som symboler för "bryggor" mellan olika plan i ens inre och att vara rädd för att falla... ja...

Ah, jag får fundera lite vidare... men även om denna drömmen var påtagligt och rent fysiskt obehaglig hoppas jag verkligen att jag mu har en sån där period framför mig, en sån där period när jag kommer ihåg mina drömmar...

Öron, öron...

Har ni någonsin sett hästöron på ett foto förr???
Vanligaste fotomotivet efter tummar o kameraremmar var det nån som sa...



I alla fall så var det hejdlöst vackert väder idag igen när vi red ut och Schaman var stursk nog att försöka lägga i turbon i has-hög djupsnö... Frrrr, frrrr, frrrr

Schaman beundrar allt det fagra han med... nästan som vår gamla häst Zorro som stannade o suuuuckade när vi kom till extra vackra ställen.

Och puss på dig med Manomano med päls som en björn!

För övrigt har jag inte haft nån dator tid alls nästan; jag har struntat helt i städningen ändå så nu fick P nåt ryck o det var ju bra. Nä jag har bara farit runt o virrat som vanligt jag och inte fått något vettigt gjort förutom då en volvo nerkörd i ett dike i en snöstorm en köpestårta uppäten och en cognac uppdrucken. Riktigt vettiga saker det.

Och så har jag postat endel sånt där nu, som jag påbörjat o ratat förut eller inte hunnit med men som nu är uppstiget från det döda... och uppiffat eller ej så finns de där nere nu och mest dravel är det men vad gör det... om hundra år... eller ens ett halvt.

Och

så har jag fått en award ju, av Kajsa

En award som betingar må jag säga... till kreativitet och vitalitet, i sinne och hand...







Finfin är den ju och jag fick den för mental kreativitet, vilket gör mig extra glad även om den mentala vitaliteten lite som gått i ide nu ett tag här. Ganska trögtänkt känner jag mig verkligen men det är ok för det är en vila i det...



Well.

Får man denna award ska man:

Lägga in den på sin blogg, länka till den man har fått den av, berätta sju saker om sig själv, skicka den vidare till sju bloggare och kommentera i deras blogg om att de fått en award.



Sju saker om mig själv... hmm.

Jamen ni förstår ju vart det barkar när det handlar om sju saker...



1 Vrede; jag är oftare ilsk utan anledning än med.
Har jag en anledning att bli arg då kan jag ofta så buddistiskt smidigt böja o bända o bjuda på noll motstånd vilket sannerligen försvårar för ev motståndare att slåss. Ja där är jag kristen nog o vänder alla mina kinder till. Jag väljer mina fajter jag.
Med vrede som kommer ur djupen är det värre med. Vrede som inte har någon synbar anledning... Den vreden förvånar o förskräcker ibland men något har den ju att förtälja om mig själv och det är ju sällan tråkigt så vrede är nog min favorit, ja nr ett av dödssynderna...


2 Högmodig blir jag bara när jag är full... annars är jag så ödmjuk sååå.

3 Jag kan hänge mig totalt åt frosseri. Man blir ju dock lite rädd för sig själv när man slukat en 200 g choklad utan att blinka. Och gallan kan ge sig till känna när jag tar tredje gången av kött o gratäng o sallad o dressing o vin o efterrätt o kaffe o cognac... men det är det värt ibland.

4 En riktig vällusting är jag, som vill njuta o fröjdas o vara tillfreds både kroppsligt o mentalt men jag har perioder av askes o avhållsamhet också och ett strävansfyllt liv med hårt arbete o tunga ansvar, det får väga upp.

5 Anser mig vara o-girig som fanken faktiskt.

6 Avund känner jag för såna som kan sjunga... så där på riktigt... och såna som kan måla, på riktigt riktigt. Såna som går all in med hela själen vid konstens pokerbord... En sån gåva hade jag gärna fått av gudarna även om den sägs vara tung att bära.

7 Lättjan o jag, vi är som Piff o Puff. We go long back. Lika sammansvetsade som ett par som passerat silverbröllopet... kan varandra utan o innan vi. Alla ränker o försåt vi lägger ut åt varandra dem skådar vi lätt igenom. Och hatkärleken ger trygghet i grunden.
Men lättja i dödssyndssammanhang har mer att göra med passivitet, har jag förstått. Eller att inte bry sig, att vara likgiltig... och det är en annan femma... det är inte PK.



Vilka av dödssynderna vi accepterar mer eller mindre än andra ger en vink om vilket samhälle vi har, vilken kultur vi lever i. Ganska intressant faktiskt...



Sju bloggare att skicka awarden till



De nominerade ääääär:



RosaGrep som är mentalt vital o kreativ så det räcker!!! Och blir över!!!

Blipp som virkar o stickar, både med garn o ord och t o m kreerar små riktiga bebisar (eller en nu iaf) och trotsar sjukdom o konvenenser o nojor om kvinnors åldrar...

Isabella som sjunger åländskt med ord o musik om skog o hav o granit.

Irene som låter mig o alla andra följa hur hon utbildar sin fina häst mot dressyrens högre klasser. Det kräver massa kreativitet det...

Mia som väl inte gjort nåt okreativt någonsin. Bara radar upp äventyren hon.

Jenny som är en av de mest generösa människor jag träffat och som alltid har ett snällt ord till alla trots att hon haft det tungt i uppförsbackarna. Kreativ med... på flera plan.

Daniel som är totttttaaaalt galen ju och bara tuuu matsj men kiva poika han och spränger gränser för vad som är comme il faut så det står härrrliga till!

Stora Draveldamen

Australiens aboriginer... har ju anledning att ta upp dem igen nurå när jag fyllt ett år till, fyllt ännu en del av min utmätta tid med vardagstrassel o festdravel, med sömn o knapp vakenhet

Inte har jag utvecklats själsligt och inte har jag lärt mig nåt nytt...
Inte kan jag ta mig ett nytt namn...

Ameh...
Det är klart jag har.
Det är klart jag kan.

Men mest har jag dravlat...

Och det är inte fy skam; dravel.
Stora delar av våra liv går åt till dravel el struntprat, svammel, nonsens, trams, smalltalk.

Tror jag lärt mig det nu, snart halvsekelgammal; att småprata... Har alltid haft så svårt för det, ja, i hela mitt liv... men tror faktiskt jag lärt mig konsten nu.

Det blir riktigt dravligt, det blir det fortfarande när jag ska småprata och det är svårt o skört ännu... för det är en svår konst och jag är definitivt ingen mästare än, inte på långa tider, men det kan rulla på en bra stund, på ganska normal nivå nu innan det tar stopp.

Så dravel är det inget fel på. Det har räddat mig i många socialt svåra stunder.

Så därför tar jag mig härmed på födelsedan namnet: Stora Draveldamen... det får duga for now.

Men lite pathos kan vi tillåta oss kanske en dag som denna:

Inte räkna år

inte räkna de dar man har kvar

eller de man förbrukat

Det här tankesättet

som vi har

att liksom se allting linjärt

och horisontellt

det är föråldrat nu

känns "sååå egypt"

för

i samma nu

finns alla jag

finns alla nu

o det som räknas

är det man väljer att SE

det man väljer att uppfatta o fokusera på

det man väljer att

vara

i dessa nu'n...

Dessa ögonblick

portaler

som hinnor

mellan då o sedan

med oändliga möjligheter

och

oändliga hinder.

Siråu

Solid rocket booster ignition.
All engines running and lift off.
We have lift off!

Joh, för på nollan bär det iväg sini, som en raket mot nya höjder o horisonter, mot storverk o masterpieces, mot bländande leenden och ett ååååsåm leverne.

Joh, för nu blir jag en av de andra jag, en sån där som har saker på sina alldeles rätta platser, som alltid har nåt vademecum friskt över sig och torrt under fötterna... jepp, en sån där som inte skrynklar till sin mantel, inte missar tandläkartider eller glömmer att köpa toapapper.

En sån som följer psykologiska lagar, sociala regler o umgängets konventioner...

Som inte inte halkar av banan.

Som har rätt valla under skidorna o ständigt nyvässade skridskor.

Joh, nu är det dags att launcha ett nytt o hälsosamt liv med groddar o yoga o feng shui. Grönt te och kalligrafi. Med vitaminer o antioxidanter, fibrer o smart-food som tar evigheter att förbereda.

Jag blir all have a nice day och smileysmiley. Rena rama rum och strumpor så fint ihoprullade i lådan.




Näh... ja skoja bara.

Ni trodde väl inte på det en sekund längre än jag själv och det var två.

Uan

Det finns en legend som alla i familjen "kan med"...

En enda!

Näää, fel ju... det finns en till.

Höj!

men sen blire krig om volymknappen...

sääänk

Tuuu

Lite "tuuu matsch" kanske, men ändå ...


Nu blire lite allvarligt... på riktigt liksom!!!
Och jag menar det... även om det är så LITE PK som det kan va... ja, så ere allvarliga issues, det här... ändå! Kvinnors kamp...
Och så super mycket Back Lash på dom grejerna...
grejer som man trodde var klara nu... man trodde ju det...
Men Susan Faludi (googla dårå!) hade rätt och har det fortfarande....
Mer o mer o mer... och det gör mig fan totalt galen av ilska... jag menar, saker som borde vara självklara, och VAR det... men tydligen inte är det... nu... ???
Går mest bakåt ju
Tjejerna


Tur att det finns såna som Nour (så ini h-lv-tte bra... kolla PUBLIKEN!)
Och jag säger som alla andra; hon ÄGER schyffert o de andra gammelgubbarna...
NO doubt about that!
Men ändå...
Yoga, liksom...
Är det girlpower det...nuförtiden?


Hur hamna vi här???
Eller dom...
stackarna...
nuförtiden...???

Thrii

Tre:

tenorer, män i en båt, vise män, liljor, musketörer, rätters, ord, gubbar, små grisar, dagars feber, glasfönster, hål i väggen, kronor, överraskningar i en, bockarna Bruse, riksröse, enighet, fot, fas, udd...

abstinens bara...

Fåår

Fick så fina hemstickade vantar av min mamma som även kardar fårullen själv och spinner och sen svampfärgar garnet med kanelspindelskivling, sammetsfotad pluggskivling o sånt...

Tog bild t o m men fortfarande en sladd som saknas... kanske lånar på jobbet men tiden och jag är inte de såtaste vänner just nu. (nånsinn??)

Spelar ingen roll hur jag än gör... eller inte gör... loosar ändå...

Redigt irri!!!

Fajv

Fem minuter över... lite datortid...
hmmm...
Jahapp, så var det slut på det roliga... nu ska jag iväg igen...

s/s norrtälje

Vikingabalken

Syster Å var det som i en kommentar här längre ner pastade in detta kväde... som jag kunde -o kan tror jag- på orgeln, med Mannerheimstatyn svajande... där i salen hos mormor o morfar


Nu han svävade kring på det ödsliga hav; han for vida som jagande falk.

Men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?

”Ej må tältas på skepp, ej må sovas i hus, inom salsdörr blott fiender stå;

viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himlen, den blå.

Kort är hammarens skaft hos den segrande Thor, blott en aln lång är svärdet hos Frej.

Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och för kort är din klinga då ej.

När det stormar med makt, hissa seglen i topp! Det är lustigt på stormande hav!

Låt det gå, låt det gå, den som stryker är feg; förr’n du stryker gå hellre i kvav!”

Going Cold Turkey

Jag har list-förbud. Bockas ändå aldrig av något...

Men det kliar i fingrarna... addict på "to do-listor"... vill skriva... sjuk...

Listorna har blivit längre och tyngre nu.

Det är som med alla droger och beroenden, det blir värre o värre, man vill bara ha fler o större to do-kickar.

Det börjar ju med små, lätta listor, man skriver bara på helgerna... man tror man har koll, man kan sluta när man vill, det är ju bara enkla att göra-saker, sånt som alla gör...

Så kommer det en dag när även söndagen går åt till att skriva listor och snart nog listar man hela veckan...

Men vaf... det är ju lugnt... ingen märker det och man sköter sitt arbete ändå...

Listorna blir snabbt fler, det är det enda man tänker på...

Till helgen vill man ha tyngre to do's... jag menar man måste väl få unna sig nåt extra, eller hur.

Listorna nu måste injiceras direkt i blodet... det ligger gamla papper och pennor och anteckningsblock i hela lägenheten... fullsmetade med to do saker men inte en enda avbockad punkt längre... alla pengar går åt till mer o mer... man får sparken... och kranen, den lokala bokhandlaren, tröttnar på att man inte kan betala så man får köpa billiga bic-pennor på ÖoB och skriva på gamla kvitton... dålig skit, blir inga bra listor... familj o vänner har dragit för länge sen...

Och inte en enda avbockad punkt!

Nä, tvärt slut, nu blire kalla kalkonen... abstinensen är svår; oro, irritation, rastlöshet, förstoppning, ilska, trötthet, sömnbesvär och en känsla av att inte ha koll... nej, ingen som helst kontroll över vad som måste göras...

Men symptomen är förstås uteslutande av psykologisk karaktär och övergående, sägs det, så jag håller ut... än...

Men en liiiten lista kan jag väl få skriva till nästa helg... lite fest... bara en enda... bara tre punkter, snälla...

En Where I'm from dikt är som en lista över minnen... jag har skrivit en sån...

men det räknas inte...

Sömn

Att sova... det är bra shit... började på "årskrönika", 09-summering... det var tungt... på nåt sätt... tog tid... mer än jag har... fortsätter senare... en annan dag... kanske... sova lockar mer... sova äger... sova rular allt...

Jag kommer från...

"Where I'm from" dikter kan skrivas från en mall... som finns här bl a.

JagBlommar-Maria skrev en, det var där jag såg en sån första gången, nu har jag läst fler och originalet av George Ella Lyon förstås.

Jag tycker man kan ändra o lägga till och dra ifrån hela tiden men det här är min where Im from så här långt...

Var jag kommer från

Jag kommer från hemvetesmörgåsar, O'boy och rosa lingon-vispgröt, från nypotatis med riktigt smör och spagetti med köttfärsröra.

Jag kommer från grusvägar och kök där katten putsar sig i solstrimman på trasmattan.

Jag kommer från hästhovsört, vivor, sippor, kungsängslilja och ekar, tusenåriga.

Jag kommer från urberg och grynnor och stickiga röda granar.

Jag kommer från kyrkkaffe och hormonfester på höloft

Från österbottnisk tystnad och åländskt "sssjoooande", från marimekkotyg, v-jeans och fuskpälskantade jackor som trasslade håret i nacken till omöjliga härvor.

Jag kommer från Fazer's mignonägg, Shere Hite rapporten och platåträskor, regnbågsfärgade.

Från oljekris och framtidstro, från månlandning och Palmeambivalens.

Jag kommer från humlors surr i kohagar, dungar, holmar... ett kungarike jag trodde var mitt och som var det.

Jag kommer från ögona böj och Ku-kuuuddona kom.

Jag kommer från kvinnor som burit ved och vatten och barn med två krig i ryggen.

Från istidsrevor, vemod och heta bastustenar.

Jag kommer från granitens brummande sång.

Från sand mellan tårna och blöt ull.

Jag kommer från sånger om tiderna; de som är, som har varit och de som komma skall...

Jag kommer från Volvo Amazon.

Halva 09...

Januari

I januari läste jag hundratals bloggar och startade egen, kan man tänka sig. Disken fick vara, jag presenterade familjemedlemmar två och fyrbenta. Det var dåligt med snö men kallt och det blev inte mycket ridet. Alldeles för halt och isigt... och vi halkade omkull Man o jag. Jag stickade och jag fikade och jag var bara arg en dag, nästan.

Februari

I februari förundrades jag över blogging som fenomen och av hur beroendeframkallande det var/är att sitta framför en skärm med rätt obehagligt ljus och få ont i arslet. Jag undrade vad det var för kick man fick. Jag undrar än...
Jag fotade en del och sjöng ur mig vemodet i duschen. Kan inte tänka mig att jag var glad hela månaden men det verkar nästan så...

Mars

I mars var jag trött, trött, trött men ännu inte arg. Underlaget blev ridvänligare och Mano var sällsynt gosig...Jag nostalgitrippade på Ebba Grön's skivomslag, blev blodgivare, fotade lite till, gymade hjärnan, var rufsig i håret, blev anfallen och tog en road trip.

April

I april funderade jag över ironi och den fascistoida vardagen... Jag ville ut och ur och upp...
Och Mano gjorde sitt bästa för att få mig att känna mig levande, det gjorde han. Fast han såg så där trött ut när jag fotade så... en halvtimme senare skenade han i vild våryra med risk för liv o lem över ängarna, nog får han en att vakna allt.
Jag såg Rekulas foton här i Norrtälje och mindes Klee, han är på riktigt han!

Det är Cohen med och fritidsbarnen, helt klart. Och framför allt Scott...

Firade åländsk konfirmand och Schaman, som blev nio bast.

O-arg, tror jag, iaf halva tiden.

Maj

I maj var jag arg hela månaden och lätt dement men Solen kom upp när jag la tarot och i verkliga verkligheten med... och valpar fanns det och kattungar och nippertipper och jag funderade över makt och svammel och latens o demens.
Himmel över Berlin virvlade upp ur arkiven också, de där inre, man har...
Arkiven där Steppenwolf bor också.
Fick mest gjort den här månaden tror jag ändå... det är vredens förtjänst det.

Juni

I juni blev det både finskt och åländskt och sonen tog studenten.
Semester och Rastatoner tog fram värsta slackern i mig. Vi firade midsommar utan sill men med traditionsenligt uteritt

Läste Lundell o lyssnade på Patti Smith o vreden teg mestadels still

6 månader av... ja, vrede och vemod får man väl säga ändå. Och villervalla, alltid denna villervalla... detta råddiga liv och rufsiga leverne... ack, detta Ginnungagap med saker o känslor o händelser o tankar o mysterier o frågor... ja, gåtor, gåtor.

Kitsch

Just nu är det som ett sagolandskap ute!

Gårdagens minusgradiga dimma täckte allt med minst trecentimeter tjock rimfrost. Varenda gren, vartenda barr, minsta lilla kvist...

Färgerna som himlen presterade i skymningen vid fyra halvfem-tiden i dag skulle inte platsa på en tavla från Hötorget ens.

Alldeles för Hollywoodskt pastelliga... Rosa, lila och alla nyanser av blå man kan tänka sig; från ljusaste skira till dovaste mörka. Sån överdåd att man inte tror på det nästan.

Men allra vackrast är det ändå på kvällen, på hästryggen, förstås; de knirkande hovstegen, stjärnhimmelns tyngd, skogens absoluta stillhet; hela världen stannad, frusen...

Och pannlampornas ljus på rimfrosten får allt, precis allt att gnistra o glimma o spraka o stråla o glittra värre än en Disneyprinsessas tiara.

Ett sagolandskap, ja och en vintrig triumf med den sortens skönhet som väldigt få lyckats avbilda utan att det omedelbart förvandlas till billig kitsch.

Det är helt enkelt bara för mycket!

För mycket skönhet på en gång liksom.

Bara några till

... kunde inte låta bli.

Han, Jan Stenmark...

...han kan han.

Inte dumt alls...

Jag är bjuden på middag i dag och det är inte dumt alls det.

Inte heller solskensritten på förmiddan var att förakta.

Knirk, knirk lät det om Manos nyverkade oskodda hovar och solen sken som om den inte gjort annat i sitt liv... och det har den väl inte heller.

Vitt, vitt, vitt var allting, rena ljusterapin och det var inte dumt nånting.

Verkligen inte dumt alls...

Årsgammal

För ett år sen, sjunde januari nollnio (efter att ha läst bloggar av alla de slag ett tag) begav jag mig själv ut i bloggosfären med sedvanligt testinlägg och en presentation av husdjuren.

Det var en födelsedagspresent i förskott till mig själv... nån slags utmaning... att våga.

För jag är ju en feg en, jag och tyckte det verkade hur hemskt som helst...

Och i dag (eller eg i går) hade jag ju tänkt att jag skulle hinna med både "årskrönika", bildkavalkad, "då-o-nu-grej" och levererans av halvfärdiga funderingar, både kring bloggandet (mitt) under året o bloggande som fenomen... Och hunnit fixa med lite ansiktslyft också...

HA!

Har tydligen inte lärt mig än att planer och planering är helt meningslösa grejer när det gäller mig... mycket länge sen, om någonsin, mina planer gått i lås.

Inte så att allt gått åt fanders men ingenting jag p-l-a-n-e-r-a-t har någonsin fungerat som jag tänkt mig... Ingenting verkligen... inte som jag kan komma på nu iaf...

Ja, och det borde jag ju ha lärt mig.

För lääänge sen!

Ytor, ytor

Det nya året verkar få folk att vilja göra sig av med saker.

Blipp hänger på en utmaning och rensar hemma genom att slänga, sälja, ge bort och lämna tillbaks 10 saker i veckan" och RosaGrep gör sig av med demoner, multipla personligheter och onödiga ord.

Tänkte göra sammalika jag men har hittills denna vecka inte fått ut mer än köks-soporna.

Två kassar, dock... så åtta saker kvar...

Men det är ju bara onsdag ännu så hopp finnes.

För hur underbart vore det inte att lätta sin materiella börda här i sinnevärlden och få... ytor; tomma... blanka... Ljuva dröm.

Och trots att jag, liksom RosaGrep, håller snoozedemonen nog så kär så har även jag förvisat honom ur huset nu ett tag. Till Hallstavik tror jag visst att det var.

Ja, den själsliga idevärlden skulle må bra av ytor den med nu... inte så förutsägbara... nej; blanka, oskrivna, oskuldsfulla...

Ja, ljuva dröm!

Finsk NH

Tränat slalomgrejen med Schaman två gånger och nu kan han det.

Med morotsmutor öppnas inlärningsfönstret på vid gavel...

Men han tycker verkligen det är hur roligt som helst, så nu blir det till att bygga broar och tunnlar mm dårå.

Gå på pressenning kan han ju och en massa andra grundläggande NH saker. Löslongering a la Hempfling är a piece of cake, tycker han.

Det är bara Tanten som måste få upp lite bättre fart... det är otroligt tungt att springa (eller ens gå) i snö!

Pytt, sa Schaman, lätt som en plätt!

Överjaget släpar

Hur mycket kan man sova (o/el slacka)???

Det står i proportion till hur mycket man har att göra verkar det som,

dvs lika mycket som...

Hur mycket som helst, dårå!

Obekväm

Obekväm på alla ställen jag kallar mina;

jobbet, stallet, hemmet, kroppen...

Jobbet har kännts så ovanligt tungt och oinspirerat denna höst, riktigt jobbtrött är jag och det är inte vanligt för det är ett fritt, bra och glädjefyllt jobb egentligen. Nu känns det som motsatsen.

I stallet har jag heller ingen ork och ingen ridinspiration alls nästan... Kallt är det också och för ovanlighetens skull, hos oss, så pågår en del sånt där energistjälande tjafs som har en tendens att dyka upp mellan annars så kloka stallkärringar. Tjafs som jag undviker så länge det går, jag brukar inte hoppa på det tåget någonstans men det tar energi i alla fall att som nu ha det runt sig. Som vanligt handlar det om petitesser och hålls hittills ändå på ganska låg växel så det går väl över får vi hoppas och tro. När tanterna tröttnat på att tjata...

Hemma strular i stort sett allt på alla plan. Saker bara går sönder... det är så mycket som går sönder!!!

I kroppen trivs jag inte alls... Eftersom jag varit sjuk fler gånger denna höst; fler gånger än under ett helt år i vanliga fall så har jag rört mig mindre och det märks! På omfånget men mest på orken! Har ingen som helst uthållighet och det stör mig. Man behöver sin ORK om man ska palla att vara heltidsjäklaarbetande, halvsekelgammal, självmedveten, reggaesnyftande, granitvemodig, konstförundrad hästnördstant med besvärlig själ...

Men, har liksom ingen uthållighet alls nu, varken fysiskt, psykiskt, intellektuellt eller emotionellt.

Utmattad på alla plan!

Och det stör mig!

Som sagt.

MEN!!!

På jobbet finns finfina arbetskamrater, nästan alltid med ett skämt på tungan...

På skogsturerna i den bistra vinternatten är min svarta, vackra Schaman fullständigt överströdd med gnistrande, glimmande sexuddiga silverstjärnor!!!

När vi samlas hela familyn på udda köksstolar och skrattar och skämtar så rått och jammar fram nån riktig reggaesnyftare tillsammans (eller Passenger för den delen)... jomenvisst finns trygghet och trivsel då. Äkta kärlek...

Kroppen... den vill bara sova nu; verkligen vila sig i form och det ska den få göra (!)... så mycket det är möjligt... för jag antar och hoppas att allt detta lågvatten mest beror på mitt, för tillfället försvagade immunförsvar... Och den är ju så lojal min kropp och återhämtar sig väl... bara den får; lite vila, lite riktig o "smart" mat och mer av den där långsamma,sega motionen våra människokroppar är gjorda för... ända sen vi vandrade över savannerna.

Jo, nog är det så alltid....