Öron, öron...

Har ni någonsin sett hästöron på ett foto förr???
Vanligaste fotomotivet efter tummar o kameraremmar var det nån som sa...



I alla fall så var det hejdlöst vackert väder idag igen när vi red ut och Schaman var stursk nog att försöka lägga i turbon i has-hög djupsnö... Frrrr, frrrr, frrrr

Schaman beundrar allt det fagra han med... nästan som vår gamla häst Zorro som stannade o suuuuckade när vi kom till extra vackra ställen.

Och puss på dig med Manomano med päls som en björn!

För övrigt har jag inte haft nån dator tid alls nästan; jag har struntat helt i städningen ändå så nu fick P nåt ryck o det var ju bra. Nä jag har bara farit runt o virrat som vanligt jag och inte fått något vettigt gjort förutom då en volvo nerkörd i ett dike i en snöstorm en köpestårta uppäten och en cognac uppdrucken. Riktigt vettiga saker det.

Och så har jag postat endel sånt där nu, som jag påbörjat o ratat förut eller inte hunnit med men som nu är uppstiget från det döda... och uppiffat eller ej så finns de där nere nu och mest dravel är det men vad gör det... om hundra år... eller ens ett halvt.

Och

så har jag fått en award ju, av Kajsa

En award som betingar må jag säga... till kreativitet och vitalitet, i sinne och hand...







Finfin är den ju och jag fick den för mental kreativitet, vilket gör mig extra glad även om den mentala vitaliteten lite som gått i ide nu ett tag här. Ganska trögtänkt känner jag mig verkligen men det är ok för det är en vila i det...



Well.

Får man denna award ska man:

Lägga in den på sin blogg, länka till den man har fått den av, berätta sju saker om sig själv, skicka den vidare till sju bloggare och kommentera i deras blogg om att de fått en award.



Sju saker om mig själv... hmm.

Jamen ni förstår ju vart det barkar när det handlar om sju saker...



1 Vrede; jag är oftare ilsk utan anledning än med.
Har jag en anledning att bli arg då kan jag ofta så buddistiskt smidigt böja o bända o bjuda på noll motstånd vilket sannerligen försvårar för ev motståndare att slåss. Ja där är jag kristen nog o vänder alla mina kinder till. Jag väljer mina fajter jag.
Med vrede som kommer ur djupen är det värre med. Vrede som inte har någon synbar anledning... Den vreden förvånar o förskräcker ibland men något har den ju att förtälja om mig själv och det är ju sällan tråkigt så vrede är nog min favorit, ja nr ett av dödssynderna...


2 Högmodig blir jag bara när jag är full... annars är jag så ödmjuk sååå.

3 Jag kan hänge mig totalt åt frosseri. Man blir ju dock lite rädd för sig själv när man slukat en 200 g choklad utan att blinka. Och gallan kan ge sig till känna när jag tar tredje gången av kött o gratäng o sallad o dressing o vin o efterrätt o kaffe o cognac... men det är det värt ibland.

4 En riktig vällusting är jag, som vill njuta o fröjdas o vara tillfreds både kroppsligt o mentalt men jag har perioder av askes o avhållsamhet också och ett strävansfyllt liv med hårt arbete o tunga ansvar, det får väga upp.

5 Anser mig vara o-girig som fanken faktiskt.

6 Avund känner jag för såna som kan sjunga... så där på riktigt... och såna som kan måla, på riktigt riktigt. Såna som går all in med hela själen vid konstens pokerbord... En sån gåva hade jag gärna fått av gudarna även om den sägs vara tung att bära.

7 Lättjan o jag, vi är som Piff o Puff. We go long back. Lika sammansvetsade som ett par som passerat silverbröllopet... kan varandra utan o innan vi. Alla ränker o försåt vi lägger ut åt varandra dem skådar vi lätt igenom. Och hatkärleken ger trygghet i grunden.
Men lättja i dödssyndssammanhang har mer att göra med passivitet, har jag förstått. Eller att inte bry sig, att vara likgiltig... och det är en annan femma... det är inte PK.



Vilka av dödssynderna vi accepterar mer eller mindre än andra ger en vink om vilket samhälle vi har, vilken kultur vi lever i. Ganska intressant faktiskt...



Sju bloggare att skicka awarden till



De nominerade ääääär:



RosaGrep som är mentalt vital o kreativ så det räcker!!! Och blir över!!!

Blipp som virkar o stickar, både med garn o ord och t o m kreerar små riktiga bebisar (eller en nu iaf) och trotsar sjukdom o konvenenser o nojor om kvinnors åldrar...

Isabella som sjunger åländskt med ord o musik om skog o hav o granit.

Irene som låter mig o alla andra följa hur hon utbildar sin fina häst mot dressyrens högre klasser. Det kräver massa kreativitet det...

Mia som väl inte gjort nåt okreativt någonsin. Bara radar upp äventyren hon.

Jenny som är en av de mest generösa människor jag träffat och som alltid har ett snällt ord till alla trots att hon haft det tungt i uppförsbackarna. Kreativ med... på flera plan.

Daniel som är totttttaaaalt galen ju och bara tuuu matsj men kiva poika han och spränger gränser för vad som är comme il faut så det står härrrliga till!

Stora Draveldamen

Australiens aboriginer... har ju anledning att ta upp dem igen nurå när jag fyllt ett år till, fyllt ännu en del av min utmätta tid med vardagstrassel o festdravel, med sömn o knapp vakenhet

Inte har jag utvecklats själsligt och inte har jag lärt mig nåt nytt...
Inte kan jag ta mig ett nytt namn...

Ameh...
Det är klart jag har.
Det är klart jag kan.

Men mest har jag dravlat...

Och det är inte fy skam; dravel.
Stora delar av våra liv går åt till dravel el struntprat, svammel, nonsens, trams, smalltalk.

Tror jag lärt mig det nu, snart halvsekelgammal; att småprata... Har alltid haft så svårt för det, ja, i hela mitt liv... men tror faktiskt jag lärt mig konsten nu.

Det blir riktigt dravligt, det blir det fortfarande när jag ska småprata och det är svårt o skört ännu... för det är en svår konst och jag är definitivt ingen mästare än, inte på långa tider, men det kan rulla på en bra stund, på ganska normal nivå nu innan det tar stopp.

Så dravel är det inget fel på. Det har räddat mig i många socialt svåra stunder.

Så därför tar jag mig härmed på födelsedan namnet: Stora Draveldamen... det får duga for now.

Men lite pathos kan vi tillåta oss kanske en dag som denna:

Inte räkna år

inte räkna de dar man har kvar

eller de man förbrukat

Det här tankesättet

som vi har

att liksom se allting linjärt

och horisontellt

det är föråldrat nu

känns "sååå egypt"

för

i samma nu

finns alla jag

finns alla nu

o det som räknas

är det man väljer att SE

det man väljer att uppfatta o fokusera på

det man väljer att

vara

i dessa nu'n...

Dessa ögonblick

portaler

som hinnor

mellan då o sedan

med oändliga möjligheter

och

oändliga hinder.

Siråu

Solid rocket booster ignition.
All engines running and lift off.
We have lift off!

Joh, för på nollan bär det iväg sini, som en raket mot nya höjder o horisonter, mot storverk o masterpieces, mot bländande leenden och ett ååååsåm leverne.

Joh, för nu blir jag en av de andra jag, en sån där som har saker på sina alldeles rätta platser, som alltid har nåt vademecum friskt över sig och torrt under fötterna... jepp, en sån där som inte skrynklar till sin mantel, inte missar tandläkartider eller glömmer att köpa toapapper.

En sån som följer psykologiska lagar, sociala regler o umgängets konventioner...

Som inte inte halkar av banan.

Som har rätt valla under skidorna o ständigt nyvässade skridskor.

Joh, nu är det dags att launcha ett nytt o hälsosamt liv med groddar o yoga o feng shui. Grönt te och kalligrafi. Med vitaminer o antioxidanter, fibrer o smart-food som tar evigheter att förbereda.

Jag blir all have a nice day och smileysmiley. Rena rama rum och strumpor så fint ihoprullade i lådan.




Näh... ja skoja bara.

Ni trodde väl inte på det en sekund längre än jag själv och det var två.

Uan

Det finns en legend som alla i familjen "kan med"...

En enda!

Näää, fel ju... det finns en till.

Höj!

men sen blire krig om volymknappen...

sääänk

Tuuu

Lite "tuuu matsch" kanske, men ändå ...


Nu blire lite allvarligt... på riktigt liksom!!!
Och jag menar det... även om det är så LITE PK som det kan va... ja, så ere allvarliga issues, det här... ändå! Kvinnors kamp...
Och så super mycket Back Lash på dom grejerna...
grejer som man trodde var klara nu... man trodde ju det...
Men Susan Faludi (googla dårå!) hade rätt och har det fortfarande....
Mer o mer o mer... och det gör mig fan totalt galen av ilska... jag menar, saker som borde vara självklara, och VAR det... men tydligen inte är det... nu... ???
Går mest bakåt ju
Tjejerna


Tur att det finns såna som Nour (så ini h-lv-tte bra... kolla PUBLIKEN!)
Och jag säger som alla andra; hon ÄGER schyffert o de andra gammelgubbarna...
NO doubt about that!
Men ändå...
Yoga, liksom...
Är det girlpower det...nuförtiden?


Hur hamna vi här???
Eller dom...
stackarna...
nuförtiden...???

Thrii

Tre:

tenorer, män i en båt, vise män, liljor, musketörer, rätters, ord, gubbar, små grisar, dagars feber, glasfönster, hål i väggen, kronor, överraskningar i en, bockarna Bruse, riksröse, enighet, fot, fas, udd...

abstinens bara...

Fåår

Fick så fina hemstickade vantar av min mamma som även kardar fårullen själv och spinner och sen svampfärgar garnet med kanelspindelskivling, sammetsfotad pluggskivling o sånt...

Tog bild t o m men fortfarande en sladd som saknas... kanske lånar på jobbet men tiden och jag är inte de såtaste vänner just nu. (nånsinn??)

Spelar ingen roll hur jag än gör... eller inte gör... loosar ändå...

Redigt irri!!!

Fajv

Fem minuter över... lite datortid...
hmmm...
Jahapp, så var det slut på det roliga... nu ska jag iväg igen...

s/s norrtälje

Vikingabalken

Syster Å var det som i en kommentar här längre ner pastade in detta kväde... som jag kunde -o kan tror jag- på orgeln, med Mannerheimstatyn svajande... där i salen hos mormor o morfar


Nu han svävade kring på det ödsliga hav; han for vida som jagande falk.

Men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?

”Ej må tältas på skepp, ej må sovas i hus, inom salsdörr blott fiender stå;

viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himlen, den blå.

Kort är hammarens skaft hos den segrande Thor, blott en aln lång är svärdet hos Frej.

Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och för kort är din klinga då ej.

När det stormar med makt, hissa seglen i topp! Det är lustigt på stormande hav!

Låt det gå, låt det gå, den som stryker är feg; förr’n du stryker gå hellre i kvav!”

Going Cold Turkey

Jag har list-förbud. Bockas ändå aldrig av något...

Men det kliar i fingrarna... addict på "to do-listor"... vill skriva... sjuk...

Listorna har blivit längre och tyngre nu.

Det är som med alla droger och beroenden, det blir värre o värre, man vill bara ha fler o större to do-kickar.

Det börjar ju med små, lätta listor, man skriver bara på helgerna... man tror man har koll, man kan sluta när man vill, det är ju bara enkla att göra-saker, sånt som alla gör...

Så kommer det en dag när även söndagen går åt till att skriva listor och snart nog listar man hela veckan...

Men vaf... det är ju lugnt... ingen märker det och man sköter sitt arbete ändå...

Listorna blir snabbt fler, det är det enda man tänker på...

Till helgen vill man ha tyngre to do's... jag menar man måste väl få unna sig nåt extra, eller hur.

Listorna nu måste injiceras direkt i blodet... det ligger gamla papper och pennor och anteckningsblock i hela lägenheten... fullsmetade med to do saker men inte en enda avbockad punkt längre... alla pengar går åt till mer o mer... man får sparken... och kranen, den lokala bokhandlaren, tröttnar på att man inte kan betala så man får köpa billiga bic-pennor på ÖoB och skriva på gamla kvitton... dålig skit, blir inga bra listor... familj o vänner har dragit för länge sen...

Och inte en enda avbockad punkt!

Nä, tvärt slut, nu blire kalla kalkonen... abstinensen är svår; oro, irritation, rastlöshet, förstoppning, ilska, trötthet, sömnbesvär och en känsla av att inte ha koll... nej, ingen som helst kontroll över vad som måste göras...

Men symptomen är förstås uteslutande av psykologisk karaktär och övergående, sägs det, så jag håller ut... än...

Men en liiiten lista kan jag väl få skriva till nästa helg... lite fest... bara en enda... bara tre punkter, snälla...

En Where I'm from dikt är som en lista över minnen... jag har skrivit en sån...

men det räknas inte...

Sömn

Att sova... det är bra shit... började på "årskrönika", 09-summering... det var tungt... på nåt sätt... tog tid... mer än jag har... fortsätter senare... en annan dag... kanske... sova lockar mer... sova äger... sova rular allt...

Jag kommer från...

"Where I'm from" dikter kan skrivas från en mall... som finns här bl a.

JagBlommar-Maria skrev en, det var där jag såg en sån första gången, nu har jag läst fler och originalet av George Ella Lyon förstås.

Jag tycker man kan ändra o lägga till och dra ifrån hela tiden men det här är min where Im from så här långt...

Var jag kommer från

Jag kommer från hemvetesmörgåsar, O'boy och rosa lingon-vispgröt, från nypotatis med riktigt smör och spagetti med köttfärsröra.

Jag kommer från grusvägar och kök där katten putsar sig i solstrimman på trasmattan.

Jag kommer från hästhovsört, vivor, sippor, kungsängslilja och ekar, tusenåriga.

Jag kommer från urberg och grynnor och stickiga röda granar.

Jag kommer från kyrkkaffe och hormonfester på höloft

Från österbottnisk tystnad och åländskt "sssjoooande", från marimekkotyg, v-jeans och fuskpälskantade jackor som trasslade håret i nacken till omöjliga härvor.

Jag kommer från Fazer's mignonägg, Shere Hite rapporten och platåträskor, regnbågsfärgade.

Från oljekris och framtidstro, från månlandning och Palmeambivalens.

Jag kommer från humlors surr i kohagar, dungar, holmar... ett kungarike jag trodde var mitt och som var det.

Jag kommer från ögona böj och Ku-kuuuddona kom.

Jag kommer från kvinnor som burit ved och vatten och barn med två krig i ryggen.

Från istidsrevor, vemod och heta bastustenar.

Jag kommer från granitens brummande sång.

Från sand mellan tårna och blöt ull.

Jag kommer från sånger om tiderna; de som är, som har varit och de som komma skall...

Jag kommer från Volvo Amazon.

Halva 09...

Januari

I januari läste jag hundratals bloggar och startade egen, kan man tänka sig. Disken fick vara, jag presenterade familjemedlemmar två och fyrbenta. Det var dåligt med snö men kallt och det blev inte mycket ridet. Alldeles för halt och isigt... och vi halkade omkull Man o jag. Jag stickade och jag fikade och jag var bara arg en dag, nästan.

Februari

I februari förundrades jag över blogging som fenomen och av hur beroendeframkallande det var/är att sitta framför en skärm med rätt obehagligt ljus och få ont i arslet. Jag undrade vad det var för kick man fick. Jag undrar än...
Jag fotade en del och sjöng ur mig vemodet i duschen. Kan inte tänka mig att jag var glad hela månaden men det verkar nästan så...

Mars

I mars var jag trött, trött, trött men ännu inte arg. Underlaget blev ridvänligare och Mano var sällsynt gosig...Jag nostalgitrippade på Ebba Grön's skivomslag, blev blodgivare, fotade lite till, gymade hjärnan, var rufsig i håret, blev anfallen och tog en road trip.

April

I april funderade jag över ironi och den fascistoida vardagen... Jag ville ut och ur och upp...
Och Mano gjorde sitt bästa för att få mig att känna mig levande, det gjorde han. Fast han såg så där trött ut när jag fotade så... en halvtimme senare skenade han i vild våryra med risk för liv o lem över ängarna, nog får han en att vakna allt.
Jag såg Rekulas foton här i Norrtälje och mindes Klee, han är på riktigt han!

Det är Cohen med och fritidsbarnen, helt klart. Och framför allt Scott...

Firade åländsk konfirmand och Schaman, som blev nio bast.

O-arg, tror jag, iaf halva tiden.

Maj

I maj var jag arg hela månaden och lätt dement men Solen kom upp när jag la tarot och i verkliga verkligheten med... och valpar fanns det och kattungar och nippertipper och jag funderade över makt och svammel och latens o demens.
Himmel över Berlin virvlade upp ur arkiven också, de där inre, man har...
Arkiven där Steppenwolf bor också.
Fick mest gjort den här månaden tror jag ändå... det är vredens förtjänst det.

Juni

I juni blev det både finskt och åländskt och sonen tog studenten.
Semester och Rastatoner tog fram värsta slackern i mig. Vi firade midsommar utan sill men med traditionsenligt uteritt

Läste Lundell o lyssnade på Patti Smith o vreden teg mestadels still

6 månader av... ja, vrede och vemod får man väl säga ändå. Och villervalla, alltid denna villervalla... detta råddiga liv och rufsiga leverne... ack, detta Ginnungagap med saker o känslor o händelser o tankar o mysterier o frågor... ja, gåtor, gåtor.

Kitsch

Just nu är det som ett sagolandskap ute!

Gårdagens minusgradiga dimma täckte allt med minst trecentimeter tjock rimfrost. Varenda gren, vartenda barr, minsta lilla kvist...

Färgerna som himlen presterade i skymningen vid fyra halvfem-tiden i dag skulle inte platsa på en tavla från Hötorget ens.

Alldeles för Hollywoodskt pastelliga... Rosa, lila och alla nyanser av blå man kan tänka sig; från ljusaste skira till dovaste mörka. Sån överdåd att man inte tror på det nästan.

Men allra vackrast är det ändå på kvällen, på hästryggen, förstås; de knirkande hovstegen, stjärnhimmelns tyngd, skogens absoluta stillhet; hela världen stannad, frusen...

Och pannlampornas ljus på rimfrosten får allt, precis allt att gnistra o glimma o spraka o stråla o glittra värre än en Disneyprinsessas tiara.

Ett sagolandskap, ja och en vintrig triumf med den sortens skönhet som väldigt få lyckats avbilda utan att det omedelbart förvandlas till billig kitsch.

Det är helt enkelt bara för mycket!

För mycket skönhet på en gång liksom.

Bara några till

... kunde inte låta bli.

Han, Jan Stenmark...

...han kan han.

Inte dumt alls...

Jag är bjuden på middag i dag och det är inte dumt alls det.

Inte heller solskensritten på förmiddan var att förakta.

Knirk, knirk lät det om Manos nyverkade oskodda hovar och solen sken som om den inte gjort annat i sitt liv... och det har den väl inte heller.

Vitt, vitt, vitt var allting, rena ljusterapin och det var inte dumt nånting.

Verkligen inte dumt alls...

Årsgammal

För ett år sen, sjunde januari nollnio (efter att ha läst bloggar av alla de slag ett tag) begav jag mig själv ut i bloggosfären med sedvanligt testinlägg och en presentation av husdjuren.

Det var en födelsedagspresent i förskott till mig själv... nån slags utmaning... att våga.

För jag är ju en feg en, jag och tyckte det verkade hur hemskt som helst...

Och i dag (eller eg i går) hade jag ju tänkt att jag skulle hinna med både "årskrönika", bildkavalkad, "då-o-nu-grej" och levererans av halvfärdiga funderingar, både kring bloggandet (mitt) under året o bloggande som fenomen... Och hunnit fixa med lite ansiktslyft också...

HA!

Har tydligen inte lärt mig än att planer och planering är helt meningslösa grejer när det gäller mig... mycket länge sen, om någonsin, mina planer gått i lås.

Inte så att allt gått åt fanders men ingenting jag p-l-a-n-e-r-a-t har någonsin fungerat som jag tänkt mig... Ingenting verkligen... inte som jag kan komma på nu iaf...

Ja, och det borde jag ju ha lärt mig.

För lääänge sen!

Ytor, ytor

Det nya året verkar få folk att vilja göra sig av med saker.

Blipp hänger på en utmaning och rensar hemma genom att slänga, sälja, ge bort och lämna tillbaks 10 saker i veckan" och RosaGrep gör sig av med demoner, multipla personligheter och onödiga ord.

Tänkte göra sammalika jag men har hittills denna vecka inte fått ut mer än köks-soporna.

Två kassar, dock... så åtta saker kvar...

Men det är ju bara onsdag ännu så hopp finnes.

För hur underbart vore det inte att lätta sin materiella börda här i sinnevärlden och få... ytor; tomma... blanka... Ljuva dröm.

Och trots att jag, liksom RosaGrep, håller snoozedemonen nog så kär så har även jag förvisat honom ur huset nu ett tag. Till Hallstavik tror jag visst att det var.

Ja, den själsliga idevärlden skulle må bra av ytor den med nu... inte så förutsägbara... nej; blanka, oskrivna, oskuldsfulla...

Ja, ljuva dröm!

Finsk NH

Tränat slalomgrejen med Schaman två gånger och nu kan han det.

Med morotsmutor öppnas inlärningsfönstret på vid gavel...

Men han tycker verkligen det är hur roligt som helst, så nu blir det till att bygga broar och tunnlar mm dårå.

Gå på pressenning kan han ju och en massa andra grundläggande NH saker. Löslongering a la Hempfling är a piece of cake, tycker han.

Det är bara Tanten som måste få upp lite bättre fart... det är otroligt tungt att springa (eller ens gå) i snö!

Pytt, sa Schaman, lätt som en plätt!

Överjaget släpar

Hur mycket kan man sova (o/el slacka)???

Det står i proportion till hur mycket man har att göra verkar det som,

dvs lika mycket som...

Hur mycket som helst, dårå!

Obekväm

Obekväm på alla ställen jag kallar mina;

jobbet, stallet, hemmet, kroppen...

Jobbet har kännts så ovanligt tungt och oinspirerat denna höst, riktigt jobbtrött är jag och det är inte vanligt för det är ett fritt, bra och glädjefyllt jobb egentligen. Nu känns det som motsatsen.

I stallet har jag heller ingen ork och ingen ridinspiration alls nästan... Kallt är det också och för ovanlighetens skull, hos oss, så pågår en del sånt där energistjälande tjafs som har en tendens att dyka upp mellan annars så kloka stallkärringar. Tjafs som jag undviker så länge det går, jag brukar inte hoppa på det tåget någonstans men det tar energi i alla fall att som nu ha det runt sig. Som vanligt handlar det om petitesser och hålls hittills ändå på ganska låg växel så det går väl över får vi hoppas och tro. När tanterna tröttnat på att tjata...

Hemma strular i stort sett allt på alla plan. Saker bara går sönder... det är så mycket som går sönder!!!

I kroppen trivs jag inte alls... Eftersom jag varit sjuk fler gånger denna höst; fler gånger än under ett helt år i vanliga fall så har jag rört mig mindre och det märks! På omfånget men mest på orken! Har ingen som helst uthållighet och det stör mig. Man behöver sin ORK om man ska palla att vara heltidsjäklaarbetande, halvsekelgammal, självmedveten, reggaesnyftande, granitvemodig, konstförundrad hästnördstant med besvärlig själ...

Men, har liksom ingen uthållighet alls nu, varken fysiskt, psykiskt, intellektuellt eller emotionellt.

Utmattad på alla plan!

Och det stör mig!

Som sagt.

MEN!!!

På jobbet finns finfina arbetskamrater, nästan alltid med ett skämt på tungan...

På skogsturerna i den bistra vinternatten är min svarta, vackra Schaman fullständigt överströdd med gnistrande, glimmande sexuddiga silverstjärnor!!!

När vi samlas hela familyn på udda köksstolar och skrattar och skämtar så rått och jammar fram nån riktig reggaesnyftare tillsammans (eller Passenger för den delen)... jomenvisst finns trygghet och trivsel då. Äkta kärlek...

Kroppen... den vill bara sova nu; verkligen vila sig i form och det ska den få göra (!)... så mycket det är möjligt... för jag antar och hoppas att allt detta lågvatten mest beror på mitt, för tillfället försvagade immunförsvar... Och den är ju så lojal min kropp och återhämtar sig väl... bara den får; lite vila, lite riktig o "smart" mat och mer av den där långsamma,sega motionen våra människokroppar är gjorda för... ända sen vi vandrade över savannerna.

Jo, nog är det så alltid....