Öron, öron...

Har ni någonsin sett hästöron på ett foto förr???
Vanligaste fotomotivet efter tummar o kameraremmar var det nån som sa...



I alla fall så var det hejdlöst vackert väder idag igen när vi red ut och Schaman var stursk nog att försöka lägga i turbon i has-hög djupsnö... Frrrr, frrrr, frrrr

Schaman beundrar allt det fagra han med... nästan som vår gamla häst Zorro som stannade o suuuuckade när vi kom till extra vackra ställen.

Och puss på dig med Manomano med päls som en björn!

För övrigt har jag inte haft nån dator tid alls nästan; jag har struntat helt i städningen ändå så nu fick P nåt ryck o det var ju bra. Nä jag har bara farit runt o virrat som vanligt jag och inte fått något vettigt gjort förutom då en volvo nerkörd i ett dike i en snöstorm en köpestårta uppäten och en cognac uppdrucken. Riktigt vettiga saker det.

Och så har jag postat endel sånt där nu, som jag påbörjat o ratat förut eller inte hunnit med men som nu är uppstiget från det döda... och uppiffat eller ej så finns de där nere nu och mest dravel är det men vad gör det... om hundra år... eller ens ett halvt.

Och

så har jag fått en award ju, av Kajsa

En award som betingar må jag säga... till kreativitet och vitalitet, i sinne och hand...







Finfin är den ju och jag fick den för mental kreativitet, vilket gör mig extra glad även om den mentala vitaliteten lite som gått i ide nu ett tag här. Ganska trögtänkt känner jag mig verkligen men det är ok för det är en vila i det...



Well.

Får man denna award ska man:

Lägga in den på sin blogg, länka till den man har fått den av, berätta sju saker om sig själv, skicka den vidare till sju bloggare och kommentera i deras blogg om att de fått en award.



Sju saker om mig själv... hmm.

Jamen ni förstår ju vart det barkar när det handlar om sju saker...



1 Vrede; jag är oftare ilsk utan anledning än med.
Har jag en anledning att bli arg då kan jag ofta så buddistiskt smidigt böja o bända o bjuda på noll motstånd vilket sannerligen försvårar för ev motståndare att slåss. Ja där är jag kristen nog o vänder alla mina kinder till. Jag väljer mina fajter jag.
Med vrede som kommer ur djupen är det värre med. Vrede som inte har någon synbar anledning... Den vreden förvånar o förskräcker ibland men något har den ju att förtälja om mig själv och det är ju sällan tråkigt så vrede är nog min favorit, ja nr ett av dödssynderna...


2 Högmodig blir jag bara när jag är full... annars är jag så ödmjuk sååå.

3 Jag kan hänge mig totalt åt frosseri. Man blir ju dock lite rädd för sig själv när man slukat en 200 g choklad utan att blinka. Och gallan kan ge sig till känna när jag tar tredje gången av kött o gratäng o sallad o dressing o vin o efterrätt o kaffe o cognac... men det är det värt ibland.

4 En riktig vällusting är jag, som vill njuta o fröjdas o vara tillfreds både kroppsligt o mentalt men jag har perioder av askes o avhållsamhet också och ett strävansfyllt liv med hårt arbete o tunga ansvar, det får väga upp.

5 Anser mig vara o-girig som fanken faktiskt.

6 Avund känner jag för såna som kan sjunga... så där på riktigt... och såna som kan måla, på riktigt riktigt. Såna som går all in med hela själen vid konstens pokerbord... En sån gåva hade jag gärna fått av gudarna även om den sägs vara tung att bära.

7 Lättjan o jag, vi är som Piff o Puff. We go long back. Lika sammansvetsade som ett par som passerat silverbröllopet... kan varandra utan o innan vi. Alla ränker o försåt vi lägger ut åt varandra dem skådar vi lätt igenom. Och hatkärleken ger trygghet i grunden.
Men lättja i dödssyndssammanhang har mer att göra med passivitet, har jag förstått. Eller att inte bry sig, att vara likgiltig... och det är en annan femma... det är inte PK.



Vilka av dödssynderna vi accepterar mer eller mindre än andra ger en vink om vilket samhälle vi har, vilken kultur vi lever i. Ganska intressant faktiskt...



Sju bloggare att skicka awarden till



De nominerade ääääär:



RosaGrep som är mentalt vital o kreativ så det räcker!!! Och blir över!!!

Blipp som virkar o stickar, både med garn o ord och t o m kreerar små riktiga bebisar (eller en nu iaf) och trotsar sjukdom o konvenenser o nojor om kvinnors åldrar...

Isabella som sjunger åländskt med ord o musik om skog o hav o granit.

Irene som låter mig o alla andra följa hur hon utbildar sin fina häst mot dressyrens högre klasser. Det kräver massa kreativitet det...

Mia som väl inte gjort nåt okreativt någonsin. Bara radar upp äventyren hon.

Jenny som är en av de mest generösa människor jag träffat och som alltid har ett snällt ord till alla trots att hon haft det tungt i uppförsbackarna. Kreativ med... på flera plan.

Daniel som är totttttaaaalt galen ju och bara tuuu matsj men kiva poika han och spränger gränser för vad som är comme il faut så det står härrrliga till!

Stora Draveldamen

Australiens aboriginer... har ju anledning att ta upp dem igen nurå när jag fyllt ett år till, fyllt ännu en del av min utmätta tid med vardagstrassel o festdravel, med sömn o knapp vakenhet

Inte har jag utvecklats själsligt och inte har jag lärt mig nåt nytt...
Inte kan jag ta mig ett nytt namn...

Ameh...
Det är klart jag har.
Det är klart jag kan.

Men mest har jag dravlat...

Och det är inte fy skam; dravel.
Stora delar av våra liv går åt till dravel el struntprat, svammel, nonsens, trams, smalltalk.

Tror jag lärt mig det nu, snart halvsekelgammal; att småprata... Har alltid haft så svårt för det, ja, i hela mitt liv... men tror faktiskt jag lärt mig konsten nu.

Det blir riktigt dravligt, det blir det fortfarande när jag ska småprata och det är svårt o skört ännu... för det är en svår konst och jag är definitivt ingen mästare än, inte på långa tider, men det kan rulla på en bra stund, på ganska normal nivå nu innan det tar stopp.

Så dravel är det inget fel på. Det har räddat mig i många socialt svåra stunder.

Så därför tar jag mig härmed på födelsedan namnet: Stora Draveldamen... det får duga for now.

Men lite pathos kan vi tillåta oss kanske en dag som denna:

Inte räkna år

inte räkna de dar man har kvar

eller de man förbrukat

Det här tankesättet

som vi har

att liksom se allting linjärt

och horisontellt

det är föråldrat nu

känns "sååå egypt"

för

i samma nu

finns alla jag

finns alla nu

o det som räknas

är det man väljer att SE

det man väljer att uppfatta o fokusera på

det man väljer att

vara

i dessa nu'n...

Dessa ögonblick

portaler

som hinnor

mellan då o sedan

med oändliga möjligheter

och

oändliga hinder.

Siråu

Solid rocket booster ignition.
All engines running and lift off.
We have lift off!

Joh, för på nollan bär det iväg sini, som en raket mot nya höjder o horisonter, mot storverk o masterpieces, mot bländande leenden och ett ååååsåm leverne.

Joh, för nu blir jag en av de andra jag, en sån där som har saker på sina alldeles rätta platser, som alltid har nåt vademecum friskt över sig och torrt under fötterna... jepp, en sån där som inte skrynklar till sin mantel, inte missar tandläkartider eller glömmer att köpa toapapper.

En sån som följer psykologiska lagar, sociala regler o umgängets konventioner...

Som inte inte halkar av banan.

Som har rätt valla under skidorna o ständigt nyvässade skridskor.

Joh, nu är det dags att launcha ett nytt o hälsosamt liv med groddar o yoga o feng shui. Grönt te och kalligrafi. Med vitaminer o antioxidanter, fibrer o smart-food som tar evigheter att förbereda.

Jag blir all have a nice day och smileysmiley. Rena rama rum och strumpor så fint ihoprullade i lådan.




Näh... ja skoja bara.

Ni trodde väl inte på det en sekund längre än jag själv och det var två.

Uan

Det finns en legend som alla i familjen "kan med"...

En enda!

Näää, fel ju... det finns en till.

Höj!

men sen blire krig om volymknappen...

sääänk

Tuuu

Lite "tuuu matsch" kanske, men ändå ...


Nu blire lite allvarligt... på riktigt liksom!!!
Och jag menar det... även om det är så LITE PK som det kan va... ja, så ere allvarliga issues, det här... ändå! Kvinnors kamp...
Och så super mycket Back Lash på dom grejerna...
grejer som man trodde var klara nu... man trodde ju det...
Men Susan Faludi (googla dårå!) hade rätt och har det fortfarande....
Mer o mer o mer... och det gör mig fan totalt galen av ilska... jag menar, saker som borde vara självklara, och VAR det... men tydligen inte är det... nu... ???
Går mest bakåt ju
Tjejerna


Tur att det finns såna som Nour (så ini h-lv-tte bra... kolla PUBLIKEN!)
Och jag säger som alla andra; hon ÄGER schyffert o de andra gammelgubbarna...
NO doubt about that!
Men ändå...
Yoga, liksom...
Är det girlpower det...nuförtiden?


Hur hamna vi här???
Eller dom...
stackarna...
nuförtiden...???

Thrii

Tre:

tenorer, män i en båt, vise män, liljor, musketörer, rätters, ord, gubbar, små grisar, dagars feber, glasfönster, hål i väggen, kronor, överraskningar i en, bockarna Bruse, riksröse, enighet, fot, fas, udd...

abstinens bara...

Fåår

Fick så fina hemstickade vantar av min mamma som även kardar fårullen själv och spinner och sen svampfärgar garnet med kanelspindelskivling, sammetsfotad pluggskivling o sånt...

Tog bild t o m men fortfarande en sladd som saknas... kanske lånar på jobbet men tiden och jag är inte de såtaste vänner just nu. (nånsinn??)

Spelar ingen roll hur jag än gör... eller inte gör... loosar ändå...

Redigt irri!!!

Fajv

Fem minuter över... lite datortid...
hmmm...
Jahapp, så var det slut på det roliga... nu ska jag iväg igen...

s/s norrtälje

Vikingabalken

Syster Å var det som i en kommentar här längre ner pastade in detta kväde... som jag kunde -o kan tror jag- på orgeln, med Mannerheimstatyn svajande... där i salen hos mormor o morfar


Nu han svävade kring på det ödsliga hav; han for vida som jagande falk.

Men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?

”Ej må tältas på skepp, ej må sovas i hus, inom salsdörr blott fiender stå;

viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himlen, den blå.

Kort är hammarens skaft hos den segrande Thor, blott en aln lång är svärdet hos Frej.

Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och för kort är din klinga då ej.

När det stormar med makt, hissa seglen i topp! Det är lustigt på stormande hav!

Låt det gå, låt det gå, den som stryker är feg; förr’n du stryker gå hellre i kvav!”

Going Cold Turkey

Jag har list-förbud. Bockas ändå aldrig av något...

Men det kliar i fingrarna... addict på "to do-listor"... vill skriva... sjuk...

Listorna har blivit längre och tyngre nu.

Det är som med alla droger och beroenden, det blir värre o värre, man vill bara ha fler o större to do-kickar.

Det börjar ju med små, lätta listor, man skriver bara på helgerna... man tror man har koll, man kan sluta när man vill, det är ju bara enkla att göra-saker, sånt som alla gör...

Så kommer det en dag när även söndagen går åt till att skriva listor och snart nog listar man hela veckan...

Men vaf... det är ju lugnt... ingen märker det och man sköter sitt arbete ändå...

Listorna blir snabbt fler, det är det enda man tänker på...

Till helgen vill man ha tyngre to do's... jag menar man måste väl få unna sig nåt extra, eller hur.

Listorna nu måste injiceras direkt i blodet... det ligger gamla papper och pennor och anteckningsblock i hela lägenheten... fullsmetade med to do saker men inte en enda avbockad punkt längre... alla pengar går åt till mer o mer... man får sparken... och kranen, den lokala bokhandlaren, tröttnar på att man inte kan betala så man får köpa billiga bic-pennor på ÖoB och skriva på gamla kvitton... dålig skit, blir inga bra listor... familj o vänner har dragit för länge sen...

Och inte en enda avbockad punkt!

Nä, tvärt slut, nu blire kalla kalkonen... abstinensen är svår; oro, irritation, rastlöshet, förstoppning, ilska, trötthet, sömnbesvär och en känsla av att inte ha koll... nej, ingen som helst kontroll över vad som måste göras...

Men symptomen är förstås uteslutande av psykologisk karaktär och övergående, sägs det, så jag håller ut... än...

Men en liiiten lista kan jag väl få skriva till nästa helg... lite fest... bara en enda... bara tre punkter, snälla...

En Where I'm from dikt är som en lista över minnen... jag har skrivit en sån...

men det räknas inte...

Sömn

Att sova... det är bra shit... började på "årskrönika", 09-summering... det var tungt... på nåt sätt... tog tid... mer än jag har... fortsätter senare... en annan dag... kanske... sova lockar mer... sova äger... sova rular allt...

Jag kommer från...

"Where I'm from" dikter kan skrivas från en mall... som finns här bl a.

JagBlommar-Maria skrev en, det var där jag såg en sån första gången, nu har jag läst fler och originalet av George Ella Lyon förstås.

Jag tycker man kan ändra o lägga till och dra ifrån hela tiden men det här är min where Im from så här långt...

Var jag kommer från

Jag kommer från hemvetesmörgåsar, O'boy och rosa lingon-vispgröt, från nypotatis med riktigt smör och spagetti med köttfärsröra.

Jag kommer från grusvägar och kök där katten putsar sig i solstrimman på trasmattan.

Jag kommer från hästhovsört, vivor, sippor, kungsängslilja och ekar, tusenåriga.

Jag kommer från urberg och grynnor och stickiga röda granar.

Jag kommer från kyrkkaffe och hormonfester på höloft

Från österbottnisk tystnad och åländskt "sssjoooande", från marimekkotyg, v-jeans och fuskpälskantade jackor som trasslade håret i nacken till omöjliga härvor.

Jag kommer från Fazer's mignonägg, Shere Hite rapporten och platåträskor, regnbågsfärgade.

Från oljekris och framtidstro, från månlandning och Palmeambivalens.

Jag kommer från humlors surr i kohagar, dungar, holmar... ett kungarike jag trodde var mitt och som var det.

Jag kommer från ögona böj och Ku-kuuuddona kom.

Jag kommer från kvinnor som burit ved och vatten och barn med två krig i ryggen.

Från istidsrevor, vemod och heta bastustenar.

Jag kommer från granitens brummande sång.

Från sand mellan tårna och blöt ull.

Jag kommer från sånger om tiderna; de som är, som har varit och de som komma skall...

Jag kommer från Volvo Amazon.

Halva 09...

Januari

I januari läste jag hundratals bloggar och startade egen, kan man tänka sig. Disken fick vara, jag presenterade familjemedlemmar två och fyrbenta. Det var dåligt med snö men kallt och det blev inte mycket ridet. Alldeles för halt och isigt... och vi halkade omkull Man o jag. Jag stickade och jag fikade och jag var bara arg en dag, nästan.

Februari

I februari förundrades jag över blogging som fenomen och av hur beroendeframkallande det var/är att sitta framför en skärm med rätt obehagligt ljus och få ont i arslet. Jag undrade vad det var för kick man fick. Jag undrar än...
Jag fotade en del och sjöng ur mig vemodet i duschen. Kan inte tänka mig att jag var glad hela månaden men det verkar nästan så...

Mars

I mars var jag trött, trött, trött men ännu inte arg. Underlaget blev ridvänligare och Mano var sällsynt gosig...Jag nostalgitrippade på Ebba Grön's skivomslag, blev blodgivare, fotade lite till, gymade hjärnan, var rufsig i håret, blev anfallen och tog en road trip.

April

I april funderade jag över ironi och den fascistoida vardagen... Jag ville ut och ur och upp...
Och Mano gjorde sitt bästa för att få mig att känna mig levande, det gjorde han. Fast han såg så där trött ut när jag fotade så... en halvtimme senare skenade han i vild våryra med risk för liv o lem över ängarna, nog får han en att vakna allt.
Jag såg Rekulas foton här i Norrtälje och mindes Klee, han är på riktigt han!

Det är Cohen med och fritidsbarnen, helt klart. Och framför allt Scott...

Firade åländsk konfirmand och Schaman, som blev nio bast.

O-arg, tror jag, iaf halva tiden.

Maj

I maj var jag arg hela månaden och lätt dement men Solen kom upp när jag la tarot och i verkliga verkligheten med... och valpar fanns det och kattungar och nippertipper och jag funderade över makt och svammel och latens o demens.
Himmel över Berlin virvlade upp ur arkiven också, de där inre, man har...
Arkiven där Steppenwolf bor också.
Fick mest gjort den här månaden tror jag ändå... det är vredens förtjänst det.

Juni

I juni blev det både finskt och åländskt och sonen tog studenten.
Semester och Rastatoner tog fram värsta slackern i mig. Vi firade midsommar utan sill men med traditionsenligt uteritt

Läste Lundell o lyssnade på Patti Smith o vreden teg mestadels still

6 månader av... ja, vrede och vemod får man väl säga ändå. Och villervalla, alltid denna villervalla... detta råddiga liv och rufsiga leverne... ack, detta Ginnungagap med saker o känslor o händelser o tankar o mysterier o frågor... ja, gåtor, gåtor.

Kitsch

Just nu är det som ett sagolandskap ute!

Gårdagens minusgradiga dimma täckte allt med minst trecentimeter tjock rimfrost. Varenda gren, vartenda barr, minsta lilla kvist...

Färgerna som himlen presterade i skymningen vid fyra halvfem-tiden i dag skulle inte platsa på en tavla från Hötorget ens.

Alldeles för Hollywoodskt pastelliga... Rosa, lila och alla nyanser av blå man kan tänka sig; från ljusaste skira till dovaste mörka. Sån överdåd att man inte tror på det nästan.

Men allra vackrast är det ändå på kvällen, på hästryggen, förstås; de knirkande hovstegen, stjärnhimmelns tyngd, skogens absoluta stillhet; hela världen stannad, frusen...

Och pannlampornas ljus på rimfrosten får allt, precis allt att gnistra o glimma o spraka o stråla o glittra värre än en Disneyprinsessas tiara.

Ett sagolandskap, ja och en vintrig triumf med den sortens skönhet som väldigt få lyckats avbilda utan att det omedelbart förvandlas till billig kitsch.

Det är helt enkelt bara för mycket!

För mycket skönhet på en gång liksom.

Bara några till

... kunde inte låta bli.

Han, Jan Stenmark...

...han kan han.

Inte dumt alls...

Jag är bjuden på middag i dag och det är inte dumt alls det.

Inte heller solskensritten på förmiddan var att förakta.

Knirk, knirk lät det om Manos nyverkade oskodda hovar och solen sken som om den inte gjort annat i sitt liv... och det har den väl inte heller.

Vitt, vitt, vitt var allting, rena ljusterapin och det var inte dumt nånting.

Verkligen inte dumt alls...

Årsgammal

För ett år sen, sjunde januari nollnio (efter att ha läst bloggar av alla de slag ett tag) begav jag mig själv ut i bloggosfären med sedvanligt testinlägg och en presentation av husdjuren.

Det var en födelsedagspresent i förskott till mig själv... nån slags utmaning... att våga.

För jag är ju en feg en, jag och tyckte det verkade hur hemskt som helst...

Och i dag (eller eg i går) hade jag ju tänkt att jag skulle hinna med både "årskrönika", bildkavalkad, "då-o-nu-grej" och levererans av halvfärdiga funderingar, både kring bloggandet (mitt) under året o bloggande som fenomen... Och hunnit fixa med lite ansiktslyft också...

HA!

Har tydligen inte lärt mig än att planer och planering är helt meningslösa grejer när det gäller mig... mycket länge sen, om någonsin, mina planer gått i lås.

Inte så att allt gått åt fanders men ingenting jag p-l-a-n-e-r-a-t har någonsin fungerat som jag tänkt mig... Ingenting verkligen... inte som jag kan komma på nu iaf...

Ja, och det borde jag ju ha lärt mig.

För lääänge sen!

Ytor, ytor

Det nya året verkar få folk att vilja göra sig av med saker.

Blipp hänger på en utmaning och rensar hemma genom att slänga, sälja, ge bort och lämna tillbaks 10 saker i veckan" och RosaGrep gör sig av med demoner, multipla personligheter och onödiga ord.

Tänkte göra sammalika jag men har hittills denna vecka inte fått ut mer än köks-soporna.

Två kassar, dock... så åtta saker kvar...

Men det är ju bara onsdag ännu så hopp finnes.

För hur underbart vore det inte att lätta sin materiella börda här i sinnevärlden och få... ytor; tomma... blanka... Ljuva dröm.

Och trots att jag, liksom RosaGrep, håller snoozedemonen nog så kär så har även jag förvisat honom ur huset nu ett tag. Till Hallstavik tror jag visst att det var.

Ja, den själsliga idevärlden skulle må bra av ytor den med nu... inte så förutsägbara... nej; blanka, oskrivna, oskuldsfulla...

Ja, ljuva dröm!

Finsk NH

Tränat slalomgrejen med Schaman två gånger och nu kan han det.

Med morotsmutor öppnas inlärningsfönstret på vid gavel...

Men han tycker verkligen det är hur roligt som helst, så nu blir det till att bygga broar och tunnlar mm dårå.

Gå på pressenning kan han ju och en massa andra grundläggande NH saker. Löslongering a la Hempfling är a piece of cake, tycker han.

Det är bara Tanten som måste få upp lite bättre fart... det är otroligt tungt att springa (eller ens gå) i snö!

Pytt, sa Schaman, lätt som en plätt!

Överjaget släpar

Hur mycket kan man sova (o/el slacka)???

Det står i proportion till hur mycket man har att göra verkar det som,

dvs lika mycket som...

Hur mycket som helst, dårå!

Obekväm

Obekväm på alla ställen jag kallar mina;

jobbet, stallet, hemmet, kroppen...

Jobbet har kännts så ovanligt tungt och oinspirerat denna höst, riktigt jobbtrött är jag och det är inte vanligt för det är ett fritt, bra och glädjefyllt jobb egentligen. Nu känns det som motsatsen.

I stallet har jag heller ingen ork och ingen ridinspiration alls nästan... Kallt är det också och för ovanlighetens skull, hos oss, så pågår en del sånt där energistjälande tjafs som har en tendens att dyka upp mellan annars så kloka stallkärringar. Tjafs som jag undviker så länge det går, jag brukar inte hoppa på det tåget någonstans men det tar energi i alla fall att som nu ha det runt sig. Som vanligt handlar det om petitesser och hålls hittills ändå på ganska låg växel så det går väl över får vi hoppas och tro. När tanterna tröttnat på att tjata...

Hemma strular i stort sett allt på alla plan. Saker bara går sönder... det är så mycket som går sönder!!!

I kroppen trivs jag inte alls... Eftersom jag varit sjuk fler gånger denna höst; fler gånger än under ett helt år i vanliga fall så har jag rört mig mindre och det märks! På omfånget men mest på orken! Har ingen som helst uthållighet och det stör mig. Man behöver sin ORK om man ska palla att vara heltidsjäklaarbetande, halvsekelgammal, självmedveten, reggaesnyftande, granitvemodig, konstförundrad hästnördstant med besvärlig själ...

Men, har liksom ingen uthållighet alls nu, varken fysiskt, psykiskt, intellektuellt eller emotionellt.

Utmattad på alla plan!

Och det stör mig!

Som sagt.

MEN!!!

På jobbet finns finfina arbetskamrater, nästan alltid med ett skämt på tungan...

På skogsturerna i den bistra vinternatten är min svarta, vackra Schaman fullständigt överströdd med gnistrande, glimmande sexuddiga silverstjärnor!!!

När vi samlas hela familyn på udda köksstolar och skrattar och skämtar så rått och jammar fram nån riktig reggaesnyftare tillsammans (eller Passenger för den delen)... jomenvisst finns trygghet och trivsel då. Äkta kärlek...

Kroppen... den vill bara sova nu; verkligen vila sig i form och det ska den få göra (!)... så mycket det är möjligt... för jag antar och hoppas att allt detta lågvatten mest beror på mitt, för tillfället försvagade immunförsvar... Och den är ju så lojal min kropp och återhämtar sig väl... bara den får; lite vila, lite riktig o "smart" mat och mer av den där långsamma,sega motionen våra människokroppar är gjorda för... ända sen vi vandrade över savannerna.

Jo, nog är det så alltid....

Nyårskvällens outfit

blir till en början Stallkläderna... som av hävd består av;

nånting gammalt, nånting nytt, nånting lånat, nånting blytt... eller blött dårå... ja ofta blött faktiskt.. eller blått... jaja!

gammalt = skorna; som sett sina bästa dar, indeeed!!!

nytt = mössan; ny för mig...

lånat = fleecejackan med foder som Fannys ex lämnade kvar; eg hans pappas... så lånad, ja och varm som tusan!

blått = thermobrallorna som eg är jobbets och därmed både lånade o gamla o blåa o ofta blöta men som snart skall användas i tjänsten igen när jag tvättat dem för jag haaaar andra till stallet, jag har ju det....

senare (efter kökstjänst) ( förvånansvärt lyckad!!!):

nånting gammalt = långkalsongerna som fick agera tights

nånting nytt = klänningen som dotra lämnade kvar... inte så lyckad på mig... men blå...

nånting lånat = alter egot, som kämpar på...

nånting blytt = eller blått... jaja = själen, själen, själen... då förståss

ja herregud, så blue den e

själen

blue

som himlen o havet o

som de där jävla känslorna...

MEN

GOTT SLUT OCH GOD NY BÖRJAN!!!!!!

osv

årskrönika sen kanske

när cognac o cava ebbat ut...

SUPERHEROES Ni

ta åt Er, ALLIHOP!!!

Mellandagar

Mellanhavanden, mellanrum, mellanmål, mellanstadie, mellandagar...

Mellan det ena och det andra

Bara en transportsträcka till det andra

från det ena...

Eller ett val

mellan

de två?

Jamen, God Jul dårå!

Jamen, god jul allihop...
alla ni vardagshjältar som stretar så nordiskt
alla ni fabulous folks
alla ni som älskar o älskar er igenom detta mörker
alla ni som ger o ger
alla ni som står ut och syns
alla ni som klarar er på fett o socker
och på SÖMN
denna Morpheus
ja alla NI...
jag känner ER
och Ni är Super Heroes ALLIHOP!!!!

Hittepå

Nu blir det antagligen rätt snurrigt.

För hjärnan är en snurrig viadukt... värre än Picadilly Circus...

och inte kan jag skylla på några medikamenter heller.

Blandar ihop jaget o detet o självet o överjaget o skuggan o alla arketyper man kan snurra ihop tillsammans...

Men jag tänker som så att det finns en del av mig själv, av mitt jag, av det egna egot som dränks in, dagligen, av signalsubstanser och det finns så oerhört lite man kan göra för att styra den delen i någon som helst riktning på ett medvetet plan...

Den delen - detet- kan man aldrig döma... överlevnadsinstinkt kan inte värderas. I kemin finns inget gott eller ont, inget rätt eller fel.

Såna värderingar är hittepå... människors kulurhittepå som vi för all del antagligen inte skulle klara oss utan.

Inte om vi vill höra till, bli accepterade och få ta del av den sociala gemenskapen... den som vi så hett åtrår...

den som får oss att känna mening...

En gammal goding det... mening...

meningen med livet... Jamäh härrriguud

Sen finns det en del av det där egot som kulturen har i sitt grepp... så fast, så fast... jaget kanske. Den man vill skydda...

Och självet vill medla däremellan...

mellan jag o det

mellan känsla o kemi

det funkar inte i längden

samma sak

samma sak

Snurrigare än Insane

Ego

Analysera noga din nedstämdhet och du kommer att märka, att den nästan alltid har sin grund i sårad egenkärlek.

En finne var det

som sagt så,

tydligen...

Erkki Melartin

författare o tonsättare

förra seklets början.

Väl så sant!

Stressreducerare

tveögd fortfarande då när bilden togs

Nu är det slut på veckan...

jo jag ska jag ska

Funkar inte fullt ut

inte hel o ren

ganska slut som artist

tycka turist trist

Nu blir det lördagsgnääääll...

Feel free to skip... hela nästa stycke. Bara en massa gnat.



Dragkedjan på stalljackan är trasig (ja på andra jackan med) och vindrutetorkarn på förar sidan lossnade och även dörren på förarsidan... ja, inte lossnade den utan tvärtom så har den hakat upp sig på nåt sätt så man kommer inte in där... måste smörjas... och jag är säker på att jag har nåt knas med en kindtand och jag har slarvat bort mina bästa läsglas och jag har tappat en pajform OCH ett glas i golvet i dag och båda gick sönder och jag fick soooopa och jag har fortfarande saker på min november-to-do-list som jag inte fått gjort än och magkatarr och mitt jobbschema i år (som jag själv lagt) funkar inte alls för den jag är just nu och det är så oerhört oplanerat allting och det brukar jag kunna leva med men inte den jag är just nu och jag har lovat att ta emot juhuhuuulgäster och även om de är så bra, så bra och trevliga och fina och vackra på alla sätt och vis så blir det mer prestation som krävs och köttbullar som ska rullas och den jag är just nu kan inte prioritera utan sitter här o gnäller i stället för att göra vad som förväntas av husmor och ekonomin är under ALL kritik och jag tror jag har hål på varenda strumpa jag äger och, och, och...



Så!

Ömkandet ute...

Nu kommer glada lördagssnällot!!!

I dag hade vi ett fantastiskt solstrålande ridväder här och hästarna var hur pigga som helst o människorna som vi mötte var glada o trevliga.

Och lussebullar, lyxvarianten... japp hellyckade...har jag bakat. Till luciashowen på ridskolan i morgon då det blir att stå och sälja.

Och julbord på ett slott har jag ätit i veckan... o det var trevligt som fasen... inte speciellt gott dock... det var julbord med vilt tema och där fanns bison, zebra, känguru... etc etc... inte gnu men doch krokodil och efter att ha ätit en sån stackare eller i alla fall en liten del av en sån så smakade allt liksom krokodile dundee sen och det var INTE gott och INTE smakade det som kyckling... mer som gammal härsken o hård sill. Men trevligt som fasen!
Och efterrättsborddet var inte att leka med, det vill jag lova!

Och varit på krogen med har jag varit... och druckit Fernet Branca, min gamla trotjänare från svunna tider och flamsat och tramsat och mått helt okej faktiskt.

Och nu, nu blir det snart underbart ryggläge framför nån eterskit och godis...

Och det är inte illa det... näh, myohmy va socker e braaaa...
a

Kaffe, kahvi, coffee, café...

som vanligt... Inspire me now

Kaffe...

kanske det vanligaste o mest utbredda internationella ordet,

samma t o m på finska!

Den helige ande

och en av mina bästa vänner...

Men också delvis orsak till magkatarrer

och utan tvivel den största återfallsorsaken

alla de gånger jag utmanat nikotinmissbruket...

Kaffe o cig

(hemskt är det)

men det är ju bara oslagbart!!!

a

Är dags för en hårddragning igen nu mot ciggen men

jag vet ju att då kan jag inte dricka kaffe

och då

då

då vet jag inte vaaaad som händer...

Finlands Självständighetsdag

1917 var min mormor 9 år och det var krigstider. 1:a världsdito.

Åland var i egenskap av Rysslands västligaste utpost belägrat av ryska trupper sedan två år tillbaka. Kustartilleribataljoner med uppdgrag att skydda Sankt Petersburg. Ca 8000 man har jag förstått.

I salen bodde officerarna. Manskapet höll till i Listugan eller Lillstugan som inte var så liten utan inrymde både bastu och drängkammare och stor bagarstuga.

Mormor Adele berättade att ryssarna var snälla och barnkära, lekfulla. Många soldater nästan barn själva; tonårspojkar bara, som kokade soppa i bastugrytan och till mormors stora förundran knådade den enorma limpdegen genom att trampa den med fötterna.
Hon fick smaka på rysslimpan, mormor och hon tyckte det var den godaste limpa hon ätit.

6 december 1917 förklarades Finland självständigt från Ryssland.

På Finlands självständighetsdag tänder många ett levande, vitt ljus i fönstret till minne av dem som dött i krigen för Finlands frihet. En enkel o vacker sed.

Det är inte någon stor dag hemma på Åland dock.
Men helgdag är det och ledigt från jobbet ju så ålänningarna brukar passa på att "fara till Stockholm" och julhandla. Speciellt om 6 december infaller en vardag, förstås.

Men tända ett ljus, den ritualen klarar nog t o m jag av... för om Åland är moderjorden så är Finland fädernelandet, trots allt... Fortfarande finsk medborgare, jag.

Och Ryssland som fått så mycken skit genom tiderna... Finlands bråkiga storebrorsa...
Hmm, en stor o stökig farbror då alltså o hela världens svarta får...

Ny häst i stallet

Två heppor har flyttat till ett stall på andra sidan stan och ny har redan kommit.

Svensk ridponny, men övervuxen, kanske 1.50 och en riktig sötnos. 5 år snart; inte inriden men ser väldigt proportionerlig ut.

Ihopsläpp efter höleveransen idag dårå och rejält med spring i bena i leran.

Schaman som är ensam boss nu hade mycket att göra men fick koll på flocken till sist så sen fick den nya gå på sidan av ett tag innan Mano skickade fram de andra en o en för att hälsa.

Kanske inte helt klart än men det verkade lugnt när vi åkte hem.

Tog lite bilder också men de blev inte bra alls då allt är liksom lerfärgat just nu och kamerasladden är förresten fortfarande försvunnen så...

NU ni ska jag ta mig i kragen minsann... gå ut i förrådet och se om jag inte kan hitta de där fina, vita stjärnorna och de där tomtarna med långt skägg och inga ögon under luvan. Minsann!

............................................................

Ska se förresten om man kan länka till Lindas album på fb... hon tog rätt många kort på springet o de blev ju jättebra. Som bonus syns vårt granrispynt som vi fixade i dag.

Och en bild på Mano i lustig pose, ska hämta pics på de andra sen men nu... förrådet och vårt kapitalistpynt...

Kök

Klicka på bilden så kommer du till MITT fantastiska bidrag Kronärtskocka

Designa och vinn ditt drömkök kök här. Man gör en egen sån där moodboard och det var ganska kul, faktiskt.

Åtminstone om alternativet är att städa sitt egna mer standardiserade 80-tals kök.

Mer en mardröm det... och traditionsenligt dekorerat, förstås, med dygnsgammal disk... och inte helt oväntat även med tidningar och böcker och döende växter och viktiga papper som räkningar und försäkringar... och tomburkar på väg till återvinning och pennor och noter och fågelfrön i påse... en gitarr till o från och just nu en tvättkorg, för tusan... inte så sällan skor eller halsdukar som rymmer från hallen... en väska nej, två ju och en kamera, en symaskin, benlindor till hästen som eg är Lindas och som ska tvättas och smöret som någon lämnat framme och fram för allt alla dessa småsaker...

Ja, saker, saker, saker små som jag är säker, säker, säker på har sin egentliga och alldeles rätta plats någonstans i tillvaron men som bara samlas i köket... innan det ska slängas eller tvättas eller användas eller ställas undan eller tillagas... men det finns ju liksom inte längre plats för tillagning av något... inte för själva ätandet heller, för den delen.

Man borde ha två kök... ett för maten und ätandet och ett för saksamlingen.

Nä, man borde inte ha nåt kök alls förresten!!!

Det är ju heelt klart det bästa alternativet men om ni vill får ni ändå gå in och rösta på mitt bidrag eller gör ett själv!

Ganska roligt, som sagt...

Advent

Adventsstädat o pyntat på jobbet. Alldeles, alldeles i tid och alldeles som man ska. Alltså redan i fredags, så lagom sååå till första advent.

7 armade i fönstren och sånt där småkrafs som alltid finns i skåpen på offentliga institutioner.

Barnen pysslar med traditionsenliga stjärnor och hjärtan och korsstygn... och jag är så snäll så.

Men utmattad...

Städat i stallet också. Hämtade granris i pannlampornas sken i går... Till pynt som luktar så gott. För se, jag är alldeles blid och godhjärtad bland hästfolk med.

Hemma gapar fönstren dock ännu så tomma och stjärnelösa. På alla ställen i mitt liv klarar jag inte av att vara fröjdefull, inte på samma gång iaf.

Men jag ska, jag ska och utan att knota... promise.

Och bästa adventsfikat var hittar man det om inte på Statoil... min vän i nöden. Alltid där och alltid öppet. Deras bake-off version av den klassiska lussebullen slår alla andra i samma genre... konstigt men faktiskt alldeles, alldeles sant.

Look alike

Inte bara grinigheten gemensamt...

Jag ÄR verkligen en grinchen look-alike; alltså det är nästan otroligt när man ser till detaljerna...

Det är synd att klaga, sägs det men nu när julen närmar sig och min inre grinch bara ökar i grå/grönhet kan jag inget annat göra. Grinchdemoniserad spyr jag galla över allt tingel tangel, all sunkig röd/grön/silvrig adventspyntning och saffransbullarna och pepparkakorna med valfritt treeendigt pålägg som folk envisas med att bjuda på. För att inte tala om obehagligt sötsliskig halvljummen vinglögg... egentligen ursprungligen ett sätt att kamouflera vin av riktigt dålig kvalitet, ju.

Kanske borde jag fundera på att uppsöka en excorsist igen snart... För den här grinchdemonen trodde jag ärligt talat redan var utdriven ur min kropp sen den decemberdag för flera år sedan när Max von Sydov svängde förbi i svarta rocken... mitt i värsta 180 graders headspinnet... och mumbojumbade mig grinchfri; stänkte med vigvatten och föreläste med tordönsstämma. Vet inte om det var därför men jag stod ut med julen efter det. Flera år faktiskt som jag fixat den nu... denna kristendomens största hycklerihippa... utan alltför mycket agg. Dessutom blev det ju ett tag inte bara PK att vända julen ryggen utan också lite trendigt inne... och det tåget ville jag inte hoppa på.

Hur kommer det sig då att jag nu i år får ett återfall?
Det är nog inte nåt freudianskt, det kan jag inte tro. Jag som är uppväxt med vita jular; orörd snö på morgonen och äkta spår från räven som raskat över isen under natten och kådrika granar pyntade med antik halmslöjd o hemstöpta ljus o köttbullar stekta på björkvedseldad spis... Ja, slädfärd med bjällerkransbeprydd finsk arbetshäst t o m, det har jag ju sagt förr.
Nä, inget sånt besvikelsetjafs, det går jag inte på.
Men visst, överdriven barndoms julromantik går inte ihop alls med den här amerikaniserade plastigheten vi drunknar i snart. Och nääää, det spelar ingen roll om adventsstjärnorna kommer från svenskt tenn och är specialdesignade eller om julskinkan är lokalproducerad och garanterat från glada grisar...
Blir bara grinchigare av sånt... Det är hyckleri av ännu större mått när det inte bara gullegullas utan dessutom prestigegullegullas!!! Fy för den l...
Kardinalsynderna trängs kring risgrynsgröten vill jag lova... aldrig ser vi väl annars så mycken högmod, girighet, vällust, avund, vrede, lättja och frosseri som kring denna Odins gamla midvinterblot.

Men, nog!
Med detta traditionsenliga gallspottande avverkat ska jag försöka nu att få tag på von Sydow än en gång och sedan tiga still hela advent för det är så utomordentligt tröttsamt att vara så här grinchigt förutsägbar...
Kanske skulle jag i stället gulle-jul-blogga och lägga upp bilder på myspysiga tomtearrangemang o recept på bästa sillinläggningen eller på mina fantastiska chokladtryfflar...
Ja, faktiskt... bara för att.

Jag ber verkligen alla julfetischister om ursäkt och lovar att hädanefter "shut the hmmm up" kring denna issue samt lägga mig på fakirmattan nu och meditera fram lite genuine christmas spirit.

Ja, ärligen lovar jag detta för snart antar solen sin minsta deklination, närmare bestämt 21 december kl 17.47 och vad vi behöver nu, vi stackars nordmänniskor ÄR ju fett, socker och sömn... Precis det julen handlar om, inte sant.

Ja, och så det där med Fred och Kärlek och Förståelse förstås... kanske inte ska glömma det här på spikarna.

Peace dårå Julen, give me five!

Superkraft?

Jag menar, ibland är man ju som Superman himself. Räddar världen på daglig basis, liksom. Fixar allt; städar toaletten när man duschar och handlar på vägen hem när man ändå kör förbi.
En sväng till jobbet varje dag och styr upp en sån jäkla massa strul... är orsak till lika mycket också, alldeles säkert, men ändå.
Hem sen; vevar runt i köket och svär långa, vackra, rysjka eder.
Till stallet, mockar skit, klafsar i lervälling, tar en o annan elstöt, sopar o sopar o höar ner igen. Fixar hovar o skägg o manar o svansar och mat förstås till hästarna, mat som är hundra gånger mer näringsriktig, regelbunden och hälsosam än den mat man trycker i sig själv lite nu o då.
Tar vägen förbi pappersinsamlingen på vägen hem med tidningar ingen hunnit läsa och svär lite till... av någon orsak, vilken som, funkar bara så bra att svära i bilen.
Och visst, ibland börjar skinnet skimra så smaragdgrönt då när tiden inte räcker till och det blivit för lite sömn och pappren fastnar i kopiatorn o kaffet är slut eller toapappret och frågorna är för många och besvikelser o självförakt står på kö till hypotalamus...
Och allt som oftast somnar man ju på soffan innan Criminal Minds... innan Matthew Gray Gublers vackra, frågande ordsnubbleri; innan den där stigande intonationen i slutet av varje analyserande mening... like, you know, right?
Ja, och allt som really, verkligen oftast känner man sig som en utmattad och raggig Catwoman med slöa klor och det där väsande, giftiga MIAUUU:et som en tupp i halsen mest.

Sol och Styrka

Jag kan inte med bästa vilja i världen tro att korten menar allvar nu... så mörk o svag som jag känt mig hela veckan.

Inget ljust barnasinne, inget betvingande av nån best, varken yttre eller inre och inga röda fanor för nån kamp... Mest alldagliga misslyckanden på rutin... en jävla massa snack och inte en skymt av någon verkstad.

Ja ja, jag vet det är ju precis därför... mäh härriguuud... jag veeeet!

Förbud, förbud

Jag har egentligen lovat mig själv att; innan jag skrivit och fått justerade.... och godkända och underskrivna och ivägskickade till revisorerna, alla de (nu fyra) protokoll för ridklubbens styrelse som jag ligger efter med pga en mängd olika orsaker (som t ex icke närvarande justeringsmän osv MEN också till stor del ja, till största del min egen prioriterings-oförmåga)... ja, innan jag gjort det så fåååår jag inte blogga eller läsa och kommentera andras bloggar eller... ja, fram för allt INTE "hänga" på fb... för det är när de meddelandena ploppar upp i nedre kanten eller som mail-plingar (när jag sitter o är så duktig med protokollen;)... ja, det är då min oförmåga att prioritera visar sig som mest av någon anledning som jag inte vill gräva i nåt djupare just nu men tänkte att om jag bara skriver EEN enda mening så är det väl okej för det kan ju inte ens räknas som ett inlägg eller en kommentar på fb heller, eller hur?

Och så blundar jag och lägger in den bild som kommer upp helt slumpmässigt... det kan ju inte heller räknas då.

a

Oj, nu vart det ju två meningar... eller ja, tre nu.

a

Fyra t o m för jag vet ju egentligen att förbud inte ALLS fungerar när det gäller mig... jag blir ju bara obstinat då och skriver en mening till... bara därför!

a

HA!!!

a

Mig kan jag inte lura!

a

Så det så!!!

a

Färg

Fotvärme

Sandviken juni 09

Även en höst- och mörkerfetischist som jag känner mig tvungen att härmed tillkännagiva att jag hellre stoppar fötterna i brännhet sand än i dubbla sockor o gummistövlar.
Det tar emot en hel del att medge en sån sak, verkligen! Min cyniska, mörka image som jag jobbat så hårt på kan få sig en rejäl törn i o m ett sådant uttalande... men jag tar den risken, jag gör det.

Spärrat vid C7

Atlas spärrad, Costa fastlåst o Th1 så pass öm denna söndag att jag länge övervägde att beställa tid för en snabb nackamputation. Tyvärr fick jag veta att överlevnadsprognosen är så låg vid såna operationer att väldigt få kirurger åtar sig dem... fegt tycker jag.

Mordors rike

Inte mordors rike men ett lavalandskap; fotograf Heli Rekula

(som jag såg på Norrtälje konsthall i våras)

Nästan säker på att Tolkien tänkte på tvättstugan när han skaldade om den hisnande gruva... i Mordors land där skuggorna ruva...

Det här bilbocitatet var ju annars lite knepig, eller hur.

I don’t know half of you half as well as I should like and I like less than half of you half as well as you deserve

Balans

söker man balans

får man inte stanna upp

gå på lina

eller styltor

står man still

väger man över

svajar

och vacklar

söker man balans

får man allt hålla sig i rörelse

jajamen

Hästens insida

Hos Horse Inside Out finns fler bilder med så här pedagogiska "anatomilektioner"...

Debet o kredit

Inspire me now har uppdaterats med många fler finurligheter...

Något bättre dag i dag faktiskt... även om det mesta blir lite bak o fram och ut o in och man presterar långt under förmåga... på alla plan.

Det är sånt man får ta med i beräkningarna när man lägger sin kapacitetsbudget. Utgifter och intäkter ska väl balansera över budgetåret men såna här grådagar vill det inte gå ihop sig alls.

Underskottet blir för stort. Man får ta igen det sen... andra dagar när man presterar mer än budgeterat...

Tårta

Det blev tårta till middag i dag, Schwartsvald, fryst låtsas bara, men i alla fall.

Dagen var så genomgrå (och tradig och träsig och stretig och seg och stel och sugig) att det fanns ett absolut överhängande behov av att festa... att fira något... Vad som helst!

MED vad som helst... men med något lagligt förstås... och något som man kunde köra bil på till stallet sen.

Kriterier det, som utesluter det mesta utom tårta. Fett och socker är väl inte illegalt än och även om ruset säkerligen tar ner en hel del reaktionsförmåga så kände jag mig fit ändå som volvoförare i den rätt ohektiska Norrtäljetrafiken. Laglig åtminstone.

Tårta är gott och comforting, jo...

Men jag känner mig ju som ett riktigt gnällo nu igen. För det finns verkligen massor att fira egentligen, det är ju så mycket som är finefine här i miniamerikalandet sverige... man har det så bra och... man ser det inte.

Jag ser det inte...
Inte såna här grådagar.

Klagar för att det tar emot lite... är lite tråkigt.
För att det är lite grått väder och för rutinmässigt i vardagen.
För att inte livets mening ramlar ner från himmelen i form av stentavlor tillsammans med all manna...
För att inte varje steg man tar ackompanjeras av Black Eyed Pees.

Nä, var är förmågan nu, förmågan att se det stora i det lilla... det viktiga i allt det oviktiga?

Tårtseansen gav inget svar... men lite lättnad och det är good enough antar jag.
För en dag som denna.

Lyhörd

Första riktiga arbetspasset sen, jag vet inte när, för Schaman och mig i dag. Blivit mest skogen och grisarna ett tag nu men idag var banan nysladdad och fin.

a

Och han gjorde mig så glad, Mano!

a

Mjuk, följsam, lyhörd, arbetsvillig och "peppar-peppar-ta-i-eltråd-fräsch"... gungade han iväg o såg nöjd ut... i balans... utförde allt jag bad honom om med glädje.

a

Det var ju basic grejer och så men alla gångarter och fin, fin, fin var han!

a

Det enda som är lite jobbigt med det är att nu har jag den i kroppen, den där härliga ridkänslan och nu vill och förväntar jag mig (omedvetet) att det ska funka lika bra nästa gång... hela tiden.

a

Rifftraggel

Jag har ont i vänstra tummen i dag.

Tragglade Am F C E och nåt G på akustisk hårdspelad gura igår, nötte riff som ett annat finnigt fjortisfjun.

Lördag kväll och inget vin och ingen access till någon uppkoppling på nåt nät nån längre stund och gammelmedias utsända bilder helt utan intresse.

Så vad gör man.

Men det är stora problem med den till synes så simpla "Passenger". Stora problem med den där rullande takten... de klassiska riffen hamnar i baktakt bara. Speciellt om man eller alltså jag då, försöker sjunga samtidigt.

Det blir bara reggae av alltihop då och det låter alldeles, alldeles förskräckligt men är ju kul på nåt teenagervis och ingen hörde ju utom sonen ibland och han är nog den mest accepterande person jag känner (kompade t o m ett tag) och jag tror inte någon tagit nån större skada...

Utom min stackars tumme då...